England
2010-06-22 21:00
När kärleken saknas
Årets VM-turnering är skum. Resultat inträffar som inte ens den mest balanserade människan hade kunnat förutspå. De tunga bjässarna från Europa är i gungning. England blöder. Varför?
Oscar Öberg
10 kommentarer
- The biggest teams who have the highest level of expectation cannot express that talent yet. One reason is caution, fear of failure, response to huge demands. These teams will just glide through though, most of them, then you will see them really play.
Detta menar Arsenals tränare Arsene Wenger är förklaringen. Han har en poäng. Lag som England, Italien och Frankrike har spelat med handbromsen i, glädjen har inte funnits där, rädslan för misslyckande har varit påtaglig. Det har smärtat att se så mycket talang få ut så lite.
England gick in i turneringen som en av huvudfavoriterna. Deras kval var i princip prickfritt - även fast man inte spelade någon direkt joga bonito - och med Fabio Capello vid rodret verkade spelarna känna sig trygga, de hade äntligen den där disciplinerade och auktoritära tränaren som de kände att de behövde.
Många är de spelare som uttryckt sin beundran för Capello, eller kanske snarare sin fruktan. Och det är här problemet kan ligga.
För förutom ett drev som är experter på att förlöjliga och håna deras landslag, förutom ett folk som via media har skapat sig löjliga förväntningar, förutom allt det där så har spelarna dessutom en tränare som inte tillåter misstag, en som kan misshandla dig psykiskt med sina blickar om du gör bort dig.
Våga vinn? Nja. Känns mer som "gör förfan inget jävla misstag, ok?!".
Ett par av de stora lagen har producerat en iallafall någorlunda positiv fotboll nu under VM. Brasilien är ett. Portugal och Tyskland - trots förlusten senast - två andra.
Och så det där Argentina.
Ett landslag med en tränare som rent taktiskt besitter ungefär 5% av Capellos kunskap. Men även en tränare som har en egenskap som Capello högst besitter 5% av. Kärlek. Diego Maradona är en jäkel på att visa sin kärlek till spelarna, både för de som är på och utanför planen.
Det speglar sig på planen, det gör det verkligen.
Nu är det givetvis lättare att visa glädje då ens lag vinner men det är inte bara det som det handlar om. Det handlar om att befria spelarna från all rädsla innan matchen, få dem att inse att fotboll är en rätt kul sport att utöva. Argentina har visat att de har rätt skoj från minut ett.
Och när t.ex. en viss klumpig Demichelis gör ett misstag är inte Maradona den som ger en utskällning. Varför ska han göra det? Det är ju som Maradona själv säger "en vän som råkade göra ett misstag". Sånt som händer.
Jag önskar att det fanns mer kärlek i Englands lag men just nu ser jag bara 11 män/pojkar som inte vill bli den där syndabocken. Allt handlar om att inte gå bort sig i defensiven. Spelarna känns helt uppfuckade mentalt.
Nu är det som tur är inte över för Englands del, vinst mot Slovenien och en plats i åttondelen är bokad och därifrån kan som vi alla vet allting hända men att som Henke Larsson säga - då han gästade SVT:s VM-studio - att England säkert kommer att ta sig vidare trots den prekära situationen, det känns inte bara felaktigt, det känns lite blåst. Sorry Henke. Jag gillar dig ändå.
Imorgon får vi se om Englands resa i detta VM blir förlängd. Jag är allt annat än säker på att det kommer att gå vägen men jag hoppas iallafall att de visar lite kärlek, passion och glädje.
Det kommer att behövas. Det behövs alltid.
Detta menar Arsenals tränare Arsene Wenger är förklaringen. Han har en poäng. Lag som England, Italien och Frankrike har spelat med handbromsen i, glädjen har inte funnits där, rädslan för misslyckande har varit påtaglig. Det har smärtat att se så mycket talang få ut så lite.
England gick in i turneringen som en av huvudfavoriterna. Deras kval var i princip prickfritt - även fast man inte spelade någon direkt joga bonito - och med Fabio Capello vid rodret verkade spelarna känna sig trygga, de hade äntligen den där disciplinerade och auktoritära tränaren som de kände att de behövde.
Många är de spelare som uttryckt sin beundran för Capello, eller kanske snarare sin fruktan. Och det är här problemet kan ligga.
För förutom ett drev som är experter på att förlöjliga och håna deras landslag, förutom ett folk som via media har skapat sig löjliga förväntningar, förutom allt det där så har spelarna dessutom en tränare som inte tillåter misstag, en som kan misshandla dig psykiskt med sina blickar om du gör bort dig.
Våga vinn? Nja. Känns mer som "gör förfan inget jävla misstag, ok?!".
Ett par av de stora lagen har producerat en iallafall någorlunda positiv fotboll nu under VM. Brasilien är ett. Portugal och Tyskland - trots förlusten senast - två andra.
Och så det där Argentina.
Ett landslag med en tränare som rent taktiskt besitter ungefär 5% av Capellos kunskap. Men även en tränare som har en egenskap som Capello högst besitter 5% av. Kärlek. Diego Maradona är en jäkel på att visa sin kärlek till spelarna, både för de som är på och utanför planen.
Det speglar sig på planen, det gör det verkligen.
Nu är det givetvis lättare att visa glädje då ens lag vinner men det är inte bara det som det handlar om. Det handlar om att befria spelarna från all rädsla innan matchen, få dem att inse att fotboll är en rätt kul sport att utöva. Argentina har visat att de har rätt skoj från minut ett.
Och när t.ex. en viss klumpig Demichelis gör ett misstag är inte Maradona den som ger en utskällning. Varför ska han göra det? Det är ju som Maradona själv säger "en vän som råkade göra ett misstag". Sånt som händer.
Jag önskar att det fanns mer kärlek i Englands lag men just nu ser jag bara 11 män/pojkar som inte vill bli den där syndabocken. Allt handlar om att inte gå bort sig i defensiven. Spelarna känns helt uppfuckade mentalt.
Nu är det som tur är inte över för Englands del, vinst mot Slovenien och en plats i åttondelen är bokad och därifrån kan som vi alla vet allting hända men att som Henke Larsson säga - då han gästade SVT:s VM-studio - att England säkert kommer att ta sig vidare trots den prekära situationen, det känns inte bara felaktigt, det känns lite blåst. Sorry Henke. Jag gillar dig ändå.
Imorgon får vi se om Englands resa i detta VM blir förlängd. Jag är allt annat än säker på att det kommer att gå vägen men jag hoppas iallafall att de visar lite kärlek, passion och glädje.
Det kommer att behövas. Det behövs alltid.
