England
2010-09-13 09:00
The Notebook: Det som händer när det vänder
Det sägs att man aldrig vinner ligan under hösten, man kan enbart förlora den. På samma sätt vinner man inte en CL-plats under hösten, men visst går den att förlora. Fråga Everton, de vet.
Oscar Öberg
3 kommentarer
David Moyes måste ha känt sig ganska förhoppningsfull innan säsongen startade. Hans nuvarande trupp var bättre än någon han haft tidigare i sin karriär, en bunt av kvalitetsspelare fanns till hans förfogande. Att Everton dessutom haft en bra försäsong och skador på nyckelspelare i princip lyst med sin frånvaro gjorde att det fanns logiska argument för att inkludera Everton i diskussionen runt vilka lag som var kapabla att roffa åt sig en CL-plats .
Så hur kunde de gå så snett i säsongsinledningen?
Ja du, om vi drar till med alla uppenbara förklaringar som att laget haft stolpe ut, spelschemat har varit rätt tufft, att fotboll är en sport där små marginaler avgör m.m. så är en del förklarat.
Men inte allt.
För sedan kommer den psykologiska biten in i leken. Minnesbilder från förra säsongens höst dyker upp. En motgång föder gärna en ny motgång i denna grymma värld, det blir svårt att tro på de idéer som man från början fått för sig ska leda till framgång. Man behöver helt enkelt resultat för att verifiera idéerna.
Arsenals tränare Arsene Wenger brukar säga att det behövs 100% tro på det man håller på med för att man ska nå resultat. Klyscha? Kanske, men det är så jävla sant.
När en fotbollsspelare är i högform tänker han knappt, allt sker naturligt, varje rörelse känns självklar. Man lever i en tanke att allt ändå blir rätt till slut. När vi inte tror 100% på något så börjar vi tveka, vi börjar göra saker halvdant, vi går in i vår hjärna och överanalyserar situationer.
Efter att ha spelat ut United under stora delar av matchen i lördags, hämtat in ett 3-1 underläge och dessutom gjort det på övertid så kan Everton ta med sig:
1. En viktig poäng.
2. En vetskap om att de kan spela ut ett av världens bästa lag.
3. Men framförallt, ett avbrott i den negativa spiral som kan skada en spelares tro, en medgång som kan vara säsongsavgörande.
För i Premier League funkar det inte att ha en längre motgång, inte om man har ambitioner att ligga högt upp i tabellen. Negativa spiraler är ett fenomen som inte får finnas.
För Everton gäller det nu att föda denna medgång med ännu en medgång, så att deras tro på deras framgångsrecept stärks ytterligare. Då finns möjligheter för en poängplockande höst och i förlängningen en givande säsong för the Toffees.
Potentialen finns där i alla fall för laget som lite då och då är det bästa laget i England.
Helgens insats: Den djupt troende och färgstarke Steven Pienaar spelade otroligt inspirerande mot Man United under helgens första match i Premier League. Pienaar styrde och ställde lite hur han ville, han rörde sig över stora ytor och var kreativ och precis i sitt passningsspel.
Det var helt enkelt en fröjd för ögat att skåda "Sydafrikas Iniesta” – för visst är de hyfsat lika i spelstilen? Han ser hursomhelst ut att gå en fin säsong till mötes i ett Everton som kommer behöva behålla kanske ligans bästa vänsterytter skadefri om de ska kunna förbättra föregående års ligaplacering.
Helgens Ola Andersson: Under lördagen fick Ola för sig att han skulle jämföra Blackpool med en humla. Enligt Ola har ingen av dem koll på vad de håller på med.
Ola som mest brukar tala om ”isolerad passningsteknik” och dylikt har tydligen insett att man kan skoja till det med analogier och vi som gillar underhållning vill gärna att Ola fortsätter med detta.
Helgens Chelsea: Chelsea. 12 av 12 poäng, 17-1 i målskillnad. Det ser ut som att Chelsea klarar sig ifrån nedflyttning även i år…
Helgens kyligaste: Hade Alexandre Song på min lista ett tag men så kul ska han inte få enbart för att han numera är blondin.
Hans lilla chipp mot Bolton var i och för sig Bergkamp-kylig men då man minuter senare fick se en volleylobb av Scott Parker över självaste Petr Cech så måste man inse att volleylobbar är extremt sällsynta och att det bör premieras om man lyckas genomföra en sådan på ett oklanderligt sätt.
Alltså, priset går till Scotty.
Helgens macka: Att Tomas Rosicky älskar yttersidor vet vi, nu då han för en gång skull inte var skadad och fick starta en match så fick han möjlighet att slå väldigt många yttersidor och speciellt en av dem, tidigt i matchen, skar sig igenom ett par världsdelar innan den letade sig fram till Arshavin.
Magnifik sa vissa, magisk sa andra, rätt fräsig sa jag.
Helgens Rembrandt: Det överraskade knappast någon att Robert Green stod för helgens tavla och det står bara mer och mer klart hur mycket självförtroende betyder för en målvakt. För tillfället skulle jag inte vara särskilt trygg att lämna ett nyfött barn i Greens famn om jag får uttrycka mig så…
Helgens miss: Fredric Piquionnes nickmiss i slutet av matchen mellan West Ham-Chelsea var en demonstration i hur man inte ska agera om man vill bli ihågkommen som en klinisk avslutare.
Må gött!
Så hur kunde de gå så snett i säsongsinledningen?
Ja du, om vi drar till med alla uppenbara förklaringar som att laget haft stolpe ut, spelschemat har varit rätt tufft, att fotboll är en sport där små marginaler avgör m.m. så är en del förklarat.
Men inte allt.
För sedan kommer den psykologiska biten in i leken. Minnesbilder från förra säsongens höst dyker upp. En motgång föder gärna en ny motgång i denna grymma värld, det blir svårt att tro på de idéer som man från början fått för sig ska leda till framgång. Man behöver helt enkelt resultat för att verifiera idéerna.
Arsenals tränare Arsene Wenger brukar säga att det behövs 100% tro på det man håller på med för att man ska nå resultat. Klyscha? Kanske, men det är så jävla sant.
När en fotbollsspelare är i högform tänker han knappt, allt sker naturligt, varje rörelse känns självklar. Man lever i en tanke att allt ändå blir rätt till slut. När vi inte tror 100% på något så börjar vi tveka, vi börjar göra saker halvdant, vi går in i vår hjärna och överanalyserar situationer.
Efter att ha spelat ut United under stora delar av matchen i lördags, hämtat in ett 3-1 underläge och dessutom gjort det på övertid så kan Everton ta med sig:
1. En viktig poäng.
2. En vetskap om att de kan spela ut ett av världens bästa lag.
3. Men framförallt, ett avbrott i den negativa spiral som kan skada en spelares tro, en medgång som kan vara säsongsavgörande.
För i Premier League funkar det inte att ha en längre motgång, inte om man har ambitioner att ligga högt upp i tabellen. Negativa spiraler är ett fenomen som inte får finnas.
För Everton gäller det nu att föda denna medgång med ännu en medgång, så att deras tro på deras framgångsrecept stärks ytterligare. Då finns möjligheter för en poängplockande höst och i förlängningen en givande säsong för the Toffees.
Potentialen finns där i alla fall för laget som lite då och då är det bästa laget i England.
Helgens insats: Den djupt troende och färgstarke Steven Pienaar spelade otroligt inspirerande mot Man United under helgens första match i Premier League. Pienaar styrde och ställde lite hur han ville, han rörde sig över stora ytor och var kreativ och precis i sitt passningsspel.
Det var helt enkelt en fröjd för ögat att skåda "Sydafrikas Iniesta” – för visst är de hyfsat lika i spelstilen? Han ser hursomhelst ut att gå en fin säsong till mötes i ett Everton som kommer behöva behålla kanske ligans bästa vänsterytter skadefri om de ska kunna förbättra föregående års ligaplacering.
Helgens Ola Andersson: Under lördagen fick Ola för sig att han skulle jämföra Blackpool med en humla. Enligt Ola har ingen av dem koll på vad de håller på med.
Ola som mest brukar tala om ”isolerad passningsteknik” och dylikt har tydligen insett att man kan skoja till det med analogier och vi som gillar underhållning vill gärna att Ola fortsätter med detta.
Helgens Chelsea: Chelsea. 12 av 12 poäng, 17-1 i målskillnad. Det ser ut som att Chelsea klarar sig ifrån nedflyttning även i år…
Helgens kyligaste: Hade Alexandre Song på min lista ett tag men så kul ska han inte få enbart för att han numera är blondin.
Hans lilla chipp mot Bolton var i och för sig Bergkamp-kylig men då man minuter senare fick se en volleylobb av Scott Parker över självaste Petr Cech så måste man inse att volleylobbar är extremt sällsynta och att det bör premieras om man lyckas genomföra en sådan på ett oklanderligt sätt.
Alltså, priset går till Scotty.
Helgens macka: Att Tomas Rosicky älskar yttersidor vet vi, nu då han för en gång skull inte var skadad och fick starta en match så fick han möjlighet att slå väldigt många yttersidor och speciellt en av dem, tidigt i matchen, skar sig igenom ett par världsdelar innan den letade sig fram till Arshavin.
Magnifik sa vissa, magisk sa andra, rätt fräsig sa jag.
Helgens Rembrandt: Det överraskade knappast någon att Robert Green stod för helgens tavla och det står bara mer och mer klart hur mycket självförtroende betyder för en målvakt. För tillfället skulle jag inte vara särskilt trygg att lämna ett nyfött barn i Greens famn om jag får uttrycka mig så…
Helgens miss: Fredric Piquionnes nickmiss i slutet av matchen mellan West Ham-Chelsea var en demonstration i hur man inte ska agera om man vill bli ihågkommen som en klinisk avslutare.
Må gött!
