England
2005-08-19 12:00
Danmark 4-1 England
En pinsamt dålig andra halvlek ledde till Englands största förlust på 25 år.
'Sir Sven'
Jag har sett två olika fotbollsmatcher under en och samma match.
Det var med förväntan som resan med tåg mot Köpenhamn började, äntligen skulle man få se favoriterna "live" igen. Framme i Danmark vid ett-tiden bar det av till puben Rosies och tillsammans med nästan 1000 engelska fans skedde uppladdningen på bästa
tänkbara sätt, redan vid tre-tiden var stämmningen högre än på karneval i Rio.
Timmarna gick snabbt och det var dags för en prommenad till Parken som är en fantastiskt fin anläggning. Matchen började avvaktande ifrån båda håll och danskarna spelade väldigt lågt försvarsspel.
Efter tjugo minuters spel började England ta över mer och mer och nu började chanser att skapas, en 3-4 riktigt bra chanser skapades, den största kom i 35:e minuten när Rooney satte bollen i nät till vår stora glädje, men den blev kortvarig då domaren hade mycket tveksamt blåst av för straff.
I halvtid kändes det riktigt bra , England hade spelat bra rullat boll, hittat positioner och försvarsspelet fungerat perfekt. Men när man fick se David James värma hårt i halvtidspausen började en otäck känsla smyga sig på.
I halvtid bytte Sven ut Paul Robinson mot David James, Gary Neville mot Glen Jonson,
John Terry mot Jamie Carragher och Jermaine Defoe mot Michael Owen.
Direkt så var det fins engelska spelet som bortblåst och Danmark kunde ta över, efter en kvarts spel kom en klassisk James-tavla när han helt i onödan rusade ut och blev överspelad. Tre minuter senare var det dags igen för James att vittja nätet efter tveksamt
ingripande av Glen Johnson och för att salta ytterligare i vårat öppna sår kunde danskarna enkelt och utan riktig markering nicka in 3-0 efter 67 minutersspel. England bytte in Owen Hargreaves mot Frank Lampard och spelet blev knappast bättre utav detta.
Nu satt man bara och väntade på att matchen skulle ta slut, England reducerade genom Rooney i den 87:e minuten och på övertid kunde danskarna fastställa slutresultatet till 4-1.
Som sagt var en match med två helt olika ansikten i de två halvlekarna, bäst i England var Rooney och Beckham, försvaret var bra i första halvlek när fyrbackslinjen var ordinarie.
Det är som jag tidigare skrivit att England har en mycket bra förstauppställning, men det finns inget utrymme för skador eller avstängningar, spelarna utanför startelvan håller för dålig klass helt enkelt. Om inte James har gjort sin sista landskamp får jag snart hjärnblödning.
Efter matchen var det efterfest med fansen och jag fick vara med om att dottern var uppe på scenen och ledde allsången i klassiken "There are ten German bombers in the air".
(en, ja, aningens kontroversiell hymn... reds. ant.)
Festen var slut vid halvfyratiden på morgonen och sedan gick vår buss hem klockan fem, så en aning trött är man trots allt idag. Sammanfattningsvis konstaterar jag att de fanstastiska engelska supportrarna inte riktigt har det landslag som de förtjänar, i så fall hade England varit världsmästare varje gång.
Laget: Paul Robinson - Gary Neville, John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole - David Beckham, Steven Gerrard, Frank Lampard, Joe Cole - Jermaine Defoe, Wayne Rooney.
Det var med förväntan som resan med tåg mot Köpenhamn började, äntligen skulle man få se favoriterna "live" igen. Framme i Danmark vid ett-tiden bar det av till puben Rosies och tillsammans med nästan 1000 engelska fans skedde uppladdningen på bästa
tänkbara sätt, redan vid tre-tiden var stämmningen högre än på karneval i Rio.
Timmarna gick snabbt och det var dags för en prommenad till Parken som är en fantastiskt fin anläggning. Matchen började avvaktande ifrån båda håll och danskarna spelade väldigt lågt försvarsspel.
Efter tjugo minuters spel började England ta över mer och mer och nu började chanser att skapas, en 3-4 riktigt bra chanser skapades, den största kom i 35:e minuten när Rooney satte bollen i nät till vår stora glädje, men den blev kortvarig då domaren hade mycket tveksamt blåst av för straff.
I halvtid kändes det riktigt bra , England hade spelat bra rullat boll, hittat positioner och försvarsspelet fungerat perfekt. Men när man fick se David James värma hårt i halvtidspausen började en otäck känsla smyga sig på.
I halvtid bytte Sven ut Paul Robinson mot David James, Gary Neville mot Glen Jonson,
John Terry mot Jamie Carragher och Jermaine Defoe mot Michael Owen.
Direkt så var det fins engelska spelet som bortblåst och Danmark kunde ta över, efter en kvarts spel kom en klassisk James-tavla när han helt i onödan rusade ut och blev överspelad. Tre minuter senare var det dags igen för James att vittja nätet efter tveksamt
ingripande av Glen Johnson och för att salta ytterligare i vårat öppna sår kunde danskarna enkelt och utan riktig markering nicka in 3-0 efter 67 minutersspel. England bytte in Owen Hargreaves mot Frank Lampard och spelet blev knappast bättre utav detta.
Nu satt man bara och väntade på att matchen skulle ta slut, England reducerade genom Rooney i den 87:e minuten och på övertid kunde danskarna fastställa slutresultatet till 4-1.
Som sagt var en match med två helt olika ansikten i de två halvlekarna, bäst i England var Rooney och Beckham, försvaret var bra i första halvlek när fyrbackslinjen var ordinarie.
Det är som jag tidigare skrivit att England har en mycket bra förstauppställning, men det finns inget utrymme för skador eller avstängningar, spelarna utanför startelvan håller för dålig klass helt enkelt. Om inte James har gjort sin sista landskamp får jag snart hjärnblödning.
Efter matchen var det efterfest med fansen och jag fick vara med om att dottern var uppe på scenen och ledde allsången i klassiken "There are ten German bombers in the air".
(en, ja, aningens kontroversiell hymn... reds. ant.)
Festen var slut vid halvfyratiden på morgonen och sedan gick vår buss hem klockan fem, så en aning trött är man trots allt idag. Sammanfattningsvis konstaterar jag att de fanstastiska engelska supportrarna inte riktigt har det landslag som de förtjänar, i så fall hade England varit världsmästare varje gång.
Laget: Paul Robinson - Gary Neville, John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole - David Beckham, Steven Gerrard, Frank Lampard, Joe Cole - Jermaine Defoe, Wayne Rooney.
