Mamma Mia! Så löd Mundo Deportivos förstasida under torsdagsmorgonen, dagen efter det första mötet mellan Barcelona och Inter. 

För vad var det egentligen som hände igår? Var det den bästa semifinalen vi någonsin fått se i Champions League? Kanske. Var det den mest sevärda vi någonsin fått se? Förmodligen, i alla fall vad jag kan minnas. Vad vi vet och kan konstatera är att gårdagens första semifinal möte mellan Barcelona och Inter inte gjorde en besviken.

På grund av lite olika omständigheter blev det igår ingen matchrapport som vi vanligtvis brukar köra på Barcelona-redaktionen. Istället ska jag såhär dagen efter dela med mig lite av mina tankar kring sjöslaget på Olympiastadion igår kväll.

Och det kanske är där vi ska börja. För jag vill nog ändå kalla det för en skam att en semifinal i Champions League, som dessutom blir som den blev igår, spelas på Olympiastadion i Montjuic och inte på Camp Nou. Anledningarna vet vi ju med renoveringen av Camp Nou och hur planen egentligen var att vara inflyttad vid årsskiftet, som nu istället verkar bli i slutet av 2025.  Men att få se matchen vi såg igår på Camp Nou istället tror jag hade gett ytterligare lyft. 

Själva matchen i sig då? Man kan ju minst sagt konstatera att Inters två drömmål till 1-0 och senare 2-0 var en mardrömsstart för Katalanerna. Men precis som tidigare matcher, exempelvis som i 4-4 matchen mot Atletico Madrid så reste man sig som att ingenting har hänt och mycket av anledningarna till det var igår Lamine Yamal.

För efter att Denzel Dumfries halvt cykel sparkat in 2-0 var det som att 17-åringen bara hade bestämt sig. För sedan hade han en period på några minuter där han dels reducerade och sedan sköt i ribban och det var som att han var helt ostoppbar. Och när Raphinha hade nickat fram Ferran “El Tiburon” Torres till kvitteringen var i alla fall min känsla att det därifrån inte fanns något annat än seger att gå för.

Men så jämnade det hela ut sig igen och Barcelonas problematiska försvarsspel skulle återigen blotta sig. Denzel Dumfries magiska kväll som skulle sluta med 2+1 fortsatte när Inter för andra gången via en fast situation straffade Barcelona. Holländaren nådde högst på en hörna och via en Barcelonaspelare nickade han återigen Inter i ledning. 

En drömträff från Raphinha som först via ribban och sedan ryggen på Yann Sommer ledde till 3-3 och vid det laget så sa i alla fall jag att jag tar ett likaläge inför returen i Milano, och känslan var även att lagen på banan, framförallt Inter var nöjda med det. För även om Carlos Augusto hade en boll i mål som dömdes bort på grund av en tå i offsideposition så var det Inter som i slutminuterna fick kämpa för det oavgjorda resultatet. Barcelona tryckte på och Yamal hade ytterligare en boll i virket. Men som sagt 3-3 efter rond ett.

Inför matchen sa jag att det är viktigt att Barcelona får med sig ett resultat till returen i Milano. Det vill säga att en seger igår såklart hade varit det absolut bästa. Samtidigt hade nog jag tagit ett oavgjort resultat på förhand. Bortamålsregeln är ju sen en tid tillbaka borta och Barcelona behöver därmed inte åka ned till Milano och jaga mål. Därmed är 3-3 i mina ögon ett helt okej resultat att ha med sig. 

Några tankar jag dock har är först sättet som Barcelona igår släpper in mål på, vilket är alldeles för enkelt. Det i sin tur hänger sedan ihop med hur backlinjen egentligen bör vara formerad i returen. För att Balde ska hinna tillbaka i tillräckligt bra form har jag svårt att se, och när nu även Jules Kounde ser ut att bli borta så tror jag att den absolut bästa backlinjen är fyra mittbackar. Förtroendet för Hector Fort verkar inte finnas, och Gerard Martin är tyvärr inte tillräckligt bra för denna typ av match. Samtidigt tror jag, även om jag varit kritisk mot honom under en längre period, att Ronald Araujo behövs i denna typ av match. Hans speed, närkampsspel och huvudspel tror jag kan vara en nyckel i returen.

Det blev tillslut en fotbollskväll som hade allt och som blev vad en Champions League kväll bör vara. Drömmen lever vidare för Barcelona.