Inför bortapremiären mot GAIS hade en kollektiv känsla av uppgivenhet spridit sig kring AIK. Sportchefen var sparkad, laget hade sett skitdåligt ut på försäsongen samtidigt som många dyra nyförvärv ingav känslan att klubben storsatsade. Det som kändes som ett ofrånkomligt fall skulle ske från en hög höjd. 

Så blev det inte. AIK stod för en smash and grab och lämnade Gamla Ullevi med tre pinnar. Imponerande för ett lag som har en halv startelva på skadelistan, spelade med fem nyförvärv och som knappt var redo för den allsvenska premiären om du frågar tränaren. 

En match är inte mycket att gå på men en premiärseger ska inte heller underskattas. Och sättet som det sker på. Att vi långt in på stopptid orkar pressa motståndarna och får utdelning genom Celinas segermål. Det är sådant som bygger lag och ingjuter en tro på de egna metoderna. Vi fick betalt för de hårda träningspASSEn och presspelet som Mikkjal gjort till ett signum. Det gäller att spinna vidare på det nu. 

Historiska målkalas
Nu väntar IFK Norrköping på det nylagda hemmahybridgräset. Pekings premiär var något annat än den som AIK upplevde. 4-3 blev det till slut hemma mot Öster efter att ha haft ledningen med 4-1 inpå den sista kvarten. Det är både full fräs bakåt och framåt med andra ord. 

Och de senaste åren har det varit målkalas när Peking kommit på besök. 6-2 blev det i fjol under perioden då Henning Bergs AIK pendlade mellan storsegrar och brakförluster. Året innan vann Norrköping med 3-0 i Solna, en match som mycket möjligt kan vara den sämsta AIK-insatsen jag har sett på hemmaplan. 

Även längre bak i tiden kan vi hitta målrika historier. Inför tomma läktare tog Peking hem en 4-1 seger 2020. Guldåret 2018 blev det 3-3 efter en rakarökare till kvittering av Rasmus Lindkvist. Och vem minns inte 2016 när Alexander Isak och Chinedu Obasi hade lekstuga med den vitblåa backlinjen och AIK vann med 6-0? Sett till historien kan det med andra ord gå lite hursomhelst. 

Potentiella förändringar 
Efter en del formationsförändringar under försäsongen har Mikkjal landet på en 3-4-3-uppställning. I takt med att fler spelare blir skadefria är det möjligt att det blir ett skifte, men för tillfället är det 3-4-3 som gäller. 

Enligt rapporter från träningarna har Besirovic spelat mycket som högerwingback, med Mads Thychosen som högermittback och Thomas Isherwood förpassad till andralaget. Jag är inte speciellt positiv till Dino som högerwing. Thychosen är mer eller mindre klippt och skuren för den rollen och jag ser ingen andning till att han inte skulle spela där ute. När Rui Modesto fortfarande var kvar i klubben kanske, men inte som truppen ser ut nu. 

I övrigt ser det ut att bli samma gäng som senast. Det vore väldigt roligt att få se Andreas Redkin från start igen. 18-åringen var en av AIK bästa spelare senast och kanske den ända som verkligen stack ut offensivt. Just nu är det bara att ge han så många minuter som möjligt. Där har vi vår nästa gyllena gås på transfermarknaden.