Trelleborgs FF gick in i 2025 med stort självförtroende. Efter vinterns cupsuccé kändes det nästan som att inget kunde gå fel. Man slog allsvenska lag, vann ”dödens grupp” med bland annat AIK i sin grupp och blev snackisen i Svenska cupen. Efter cupen var känslan snarare att TFF var på väg mot något stort – kanske blev man till och med lite för kaxiga.
För siffrorna i ligan höll med. I den avancerade tabellen för förväntade poäng hamnar Trelleborg trea. Enligt den statistiken skulle laget inte alls åka ur, utan snarare vara med i snacket om allsvensk kvalplats.
Men verkligheten blev något helt annat.
Målen i ligan uteblev i början av säsongen. Match efter match tog det stopp. Trelleborg gick mållöst från 19 av de 22 första halvlekarna i serien. Till slut fick klubben nog. Huvudtränaren Stefan Jacobsson fick sparken i juni när resultaten var för svaga och tålamodet var slut.
In kom en gammal ikon: Kristian Haynes. Han har spelat 386 matcher för TFF och varit huvudtränare tidigare. Nu kallades han tillbaka för att väcka laget, få igång anfallet och rädda kvar klubben i Superettan. Under perioder såg det bättre ut, spelet lyfte och hoppet återvände.
Och dramatiken i slutet blev brutal.
I sista omgången ledde Trelleborg med 1–0 mot Örebro. Med bara några minuter kvar hade laget kvalplatsen i sina händer. Två minuter från att få spela sig kvar. Då kom hörnan. Nicken. 1–1 i 90+4. Örebro gick förbi i tabellen. Trelleborg föll ner på femtonde plats – och åkte ur Superettan.
Kort efter degraderingen kom nästa chock: klubben varslade alla anställda för att klara ekonomin utanför elitfotbollen. Hela föreningen kastades in i ett osäkert läge, samtidigt som herrlaget måste börja om i division 1.
2025 blev året då Trelleborgs FF gick från cupens stora skrällag till en av säsongens största kollapser. Från hyllade insatser mot allsvenska lag – till nedflyttning på stopptid.
Här är berättelsen om hur det kunde gå så fel för ett lag som siffrorna säger borde ha slagits i toppen.
Trelleborg utgick under säsongen nästan alltid från en grund på papperet som 4–1–2–3 formation med Kristian Haynes vid rodret, alltså en fyrbackslinje med en tydlig defensiv mittfältare och två mer fria innermittfältare framför. Två mittbackar stod för basen i försvarsspelet, medan ytterbackarna hade en viktig roll i anfallsspelet och ofta klev högt upp i planen. Laget ville inte bara rensa bollen, utan försökte bygga spelet bakifrån med passningar längs marken, via mittfältet och ut på kanterna.
I uppspelsfasen sökte man ofta ett lugn: backlinjen spred ut sig, balansspelaren höll sig spelbar framför dem och laget försökte ta sig fram steg för steg. När det fungerade kunde Trelleborg spela sig ur press och flytta upp hela laget. Då blev ytterbackarna ett tydligt vapen, där de tog stora löpningar längs linjen och skapade bredd och inläggs lägen.
De två övriga innermittfältarna hade större frihet. Den ena tog ofta en box-to-box-roll, med mycket löpningar både framåt och hemåt, medan den andra i anfall kunde kliva högre upp och bli en sorts tia bakom anfallaren, eller ibland till och med lägga sig bredvid längst fram. Det gjorde att grundidén fortfarande var 4–3–3, men att den faktiska formen skiftade en del beroende på motståndare och matchbild.
Problemet var att den offensiva delen ofta fastnade utanför motståndarens straffområde. Anfallen gick gärna via kanterna, men laget fyllde inte på med tillräckligt många spelare inne i boxen. Det såg kontrollerat ut fram till sista tredjedelen, men hotet mot mål blev för svagt.
Utan boll ville Trelleborg försvara sig samlat, med laget ganska kompakt. Man försökte styra motståndaren utåt och vinna bollen i sidled, där det fanns hjälp av både ytterback och närmaste mittfältare. När bollen erövrades fanns en tydlig vilja att ställa om snabbt och gå rakt mot mål, och i sina bästa stunder kunde laget se farligt ut när omställningarna satt.
Samtidigt innebar den offensiva rollen för ytterbackarna och de fria innermittfältarna en risk. När laget tappade boll högt stod ofta stora ytor öppna bakom ytterbackarna, och mittbackarna fick täcka stora områden. Mittfältet hann inte alltid sjunka ner i tid. Det gjorde Trelleborg sårbart mot snabba anfall emot sig, särskilt längs kanterna och i ytan framför backlinjen.
Siffrorna bakom raset
När man skalar bort känslorna, dramatiken och hörnan i 90+4 mot Örebro, finns en brutal kärna kvar: siffrorna. De berättar samma historia om Trelleborgs FF 2025 – bara utan filter.
På 30 matcher i Superettan landade TFF på 5 segrar, 7 oavgjorda och 18 förluster. Totalt 22 poäng, ett snitt på 0,73 poäng per match. Det är nästan exakt hälften av ligans snittlag, som ligger runt 1,36 poäng.
Målskillnaden skrevs till 23–51, alltså 0,77 gjorda mål per match framåt och 1,70 insläppta per match bakåt. Samtidigt gjorde ett genomsnittligt lag i serien 1,43 mål framåt och släppte in lika många – Trelleborg låg alltså långt under snittet offensivt, och klart över snittet defensivt.
Offensiven ser ännu svagare ut när man bryter ner den. Laget gör 23 mål på 30 matcher, men siffrorna säger att det borde varit betydligt fler. Spelare som Filip Bohman, med 4 mål och 3 assist på 25 matcher, och Zean Dalügge, med 4 mål på 13 matcher, gör sitt – men ingen når över 4 fullträffar.
Där bakom fyller Axel Vidjeskog på med 3 mål och 1 assist på 26 matcher, Oskar Ruuska med 2 mål och 1 assist på 28 matcher, Karl Wendt med 2 mål på 10 matcher och nyförvärvet Hugo Engström med 2 mål på 8 matcher. Till och med balansspelaren Viktor Christiansson hinner göra 2 mål och 1 assist på 25 matcher. Tillsammans skapar de en bred men tunn målbild men ingen tydlig målskytt överst.
Statistiken från Superettan visar att Filip Bohman avslutade 33 gånger, Axel Widjeskog 30, Armin Culum 26, Felix Hörberg 25 och Fredrik Martinsson 22.
Fem spelare över 20 avslut borde – i ett normalt Superettan-lag – generera mer mål tillsammans. Laget har en konvertering på ca 5–7%, vilket är långt under Superettan-snittet (~13–15%).
Det syns också i helheten. Trelleborg tar i snitt 13,2 avslut per match, lyckas med 18,2 dribblingar och skapar 5,3 hörnor, men ändå blir det alltså mindre än ett mål i snitt. Hälften av matcherna – 15 av 30 – slutar med att TFF inte gör mål alls. Varenda målfarlig spelare har siffror som snarare ser ut som biroller än huvudpersoner.
Och som om ineffektiviteten i öppet spel inte vore nog blev även fasta situationer ett sårbart kapitel. Trelleborg hade under säsongen ingen identitet på fasta trots att volymen fanns där. På 30 matcher blev facit:
-0 mål på frispark
-0 mål på straffar
-Bara 4 mål på hörnor
Samtidigt ser passningsspelet ut som hos ett topplag. TFF har 49,7 procent bollinnehav över säsongen, slår i snitt 352 passningar per match och träffar rätt i 82,3 procent av dem. Viktor Christiansson står för 58,2 passningar per match, med hela 91 procent rätt.
Mittbackarna Charlie Weberg och Tobias Karlsson ligger runt 44–45 passningar per match, med 82 respektive 86 procent i passningssäkerhet. Felix Hörberg slår 3,9 lyckade långbollar per match, Armin Culum som man sedan tappade i sommarens transferfönster till Holland dribblar förbi sin spelare i 4,9 dueller per match med 87 procents lyckandegrad.
Tiden i matcherna är också avslöjande. Trelleborg gör första målet i bara 7 av 30 matcher, 23 procent. Motståndaren gör första målet i 19 matcher, 63 procent. Resten är mållösa fram till slutet.
Sett över hela serien ligger TFF i ledning i bara 16 procent av matchtiden, i snitt 14,7 minuter per match. 52 procent av tiden står det lika, 32 procent ligger man under. Det är nästan dubbelt så mycket tid i underläge som i ledning.
Och skillnaden i poängutfall är extrem: när Trelleborg gör första målet snittar laget 1,86 poäng per match – klass för övre halvan. När man släpper in första målet sjunker snittet till 0,26 poäng. Nästan allt avgörs alltså i vem som gör 1–0.
Bakåt syns den stora sprickan mellan hemma och borta. Hemma på Vångavallen släpper TFF in 16 mål på 15 matcher, 1,07 per match, och håller nollan i en tredjedel av matcherna. Det är siffror som räcker för att klara sig kvar – om resten av paketet fungerar. Borta kollapsar allt.
På 15 bortamatcher släpper TFF in 35 mål, 2,33 per match, och förlorar 12 av 15. De sju sista bortamatcherna slutar alla med förlust, samtliga med minst två insläppta mål. TFF tar 15 poäng hemma, bara 7 borta. 68 procent av poängen kommer på Vångavallen. Borta är man seriens sämsta lag.
När man tittar på när målen släpps in blir bilden ännu tydligare. Trelleborg släpper in 7 mål första kvarten, 6 mellan minut 16–30, 6 strax före paus, 6 mellan 46–60, 7 mellan 61–75 – och 19 mål från minut 76 och framåt. 37 procent av alla baklängesmål kommer i slutkvarten.
Framåt gör TFF bara 3 mål i samma period. Det är exakt det som syns i sista omgången: 1–0 mot Örebro i 62:a, 1–1 i 90+4. Den kvällen är inte ett undantag, den är ett koncentrat av ett helt års mönster.
Trots allt försvarar laget sig inte passivt. Man vinner i snitt 80,6 dueller per match, även om bara 38,3 procent av duellerna vinns, och tar 16 luftdueller per match med 43,2 procent vunna. Man bryter i snitt 43,2 bollar per match, återerövrar 85,8 bollar, och målvakterna – framför allt Mathias Nilsson med 19 matcher – står för 2,8 räddningar per match.
Men prislappen för alla misstag är brutal: 157 registrerade ”misstag som leder till skott” över säsongen. I en serie där marginalerna är små innebär det att motståndarna får alldeles för många gratistillfällen.
Disciplinärt speglar siffrorna ett lag som ofta jagar. TFF tar 1,8 gula kort per match, landar på 71 Fair Play-poäng totalt, i snitt 2,37 per match som gav dem en 12:e plats i den tabellen.
Tre spelare stack ut , Axel Vidjeskog med 9 gula och 1 rött på 26 matcher, Filip Bohman och Emmanuel Godwin med 6 gula var. Därtill kommer ett gäng röda totalt – bland annat utvisningar i slutskedet av säsongen på som i flera matcher sänker chanserna ännu mer när man jagade trygg mark i ligan.
* Fyra av lagets totalt sex röda kort kom under de sista tio omgångarna
Formkurvan mot slutet förstärker känslan av att laget aldrig riktigt får ordning på något. Under hela säsongen ligger TFF på 0,73 poäng per match. Ser man bara på de sista åtta omgångarna sjunker snittet till 0,63 poäng, med 7 gjorda mål och 17 insläppta. Bara 5 poäng tas där, sämst i hela serien under den perioden.
Den där ”reaktionen” som lag som kämpar för överlevnad och är desperata som man ser i vissa bottenlag, syns inte här. Trelleborg vänder aldrig egentligen på säsongen – utan glider långsamt, men konsekvent, nedåt.
Lägger man till publiken får man ytterligare en kontrast. På Vångavallen snittar Trelleborg 981 åskådare per hemmamatch, fjärde lägst i serien. När TFF spelar på bortaplan är snittet 2 451 åskådare på läktarna – alltså det totala antalet på arenan, främst motståndarlagets publik, inte Trelleborgs egna supportrar.
Tillsammans ger det ett totalt snitt på 1 716 åskådare per TFF-match under säsongen. Det är siffror som liknar ett mittenlag när det gäller intresse kring matcherna – men utan resultaten som brukar följa med.
Varför åkte Trelleborg ur?
När man ser tillbaka på Trelleborgs säsong är det frestande att peka på enskilda moment: den där hörnan mot Örebro, missarna i april, tränarbytet i juni. Men sanningen är att nedflyttningen inte kom i en enda scen – den byggdes långsamt, nästan omärkligt, som en formsvacka som aldrig tog slut.
Det som skiljer lag som klarar sig kvar från lag som åker ur är sällan talang, spelidé eller ambition. Det är marginalerna. Det är förmågan att vinna även när spelet hackar, att ta en poäng när man inte förtjänar det, att avgöra när chansen väl kommer. Där var Trelleborg aldrig ett Superettanlag 2025. De spelade sig ofta fram till chanser – men saknade spelaren som satte punkt. De tog ledningar – men saknade tryggheten att stänga matcher. De höll i bollen – men matcherna levde sitt eget liv.
Kanske blev starten på säsongen en fälla. Cup framgångarna gav självförtroende, nästan hybris lite längre in. Ett ungt lag som blivit hyllat som framtidsprojekt gick plötsligt från att vara en outsider med energi till att bära förväntningar. Och när ligan började på riktigt kom en annan typ av motstånd: lag som inte var imponerade, lag som inte gav ytor, lag som tvingade TFF att hitta lösningar de inte var klara med ännu.
Sedan kom tvivlet. Den fanns alltid där på nått sätt var känslan. Först i små detaljer: tvekan i ett inlägg, en passning bakåt istället för framåt, en löpning som inte togs. Sen slår det över i matcher: ett lag som ser ut att vilja spela rätt fotboll men inte riktigt tro på att den ska bära.
Och den stora skillnaden i slutändan? Trelleborg hade en idé – men för få sätt att vinna matcher på när den idén inte bar. Plan A var tydlig. Plan B kom sent. Plan C kom aldrig.
Det är därför tränarbytet hjälpte spelet men inte tabellen. Kristian Haynes fick laget att andas friare, våga igen, men i en liga där matcher spretas sönder av långbollar, andrabollar, kampmoment somofta avgör matchens utgång är en spelidé som bygger på kontroll alltid riskfylld.
När säsongen skulle avgöras hade TFF redan tappat för mycket, både i poäng och självbild.
Så när slutsignalen gick i sista matchen, och Örebros hörna svävade in i straffområdet, var det inte bara en duell i luften. Det var en hel säsong i koncentrat. Ett lag som nästan gjorde saker rätt, som nästan räddade sig, som nästan klarade pressen.
Men fotboll belönar inte nästan. Den belönar resultat.
Därför spelar Trelleborg i division 1 nästa år. Inte för att de var sämre än alla lag de mötte – utan för att de aldrig lyckades bli bäst när det krävdes som mest.
Vad tror du – studsar TFF tillbaka till Superettan direkt, eller fastnar man i division 1? Kommentera eller rösta i omröstningen nedan.
