En sak är dock säker och det är att jag inte är säker på seger. De smärtsamma minnena från senaste matchen mot ”fiskrensarna” hänger kvar som en skugga i bakgrunden, och de vanliga fjärilarna i magen känns mer som stora valar som simmar omkring i magsaften. 

Samtidigt med tvivlen tror jag på Kim Hellbergs sätt att spela, och de spelare vi har i truppen, så när min vän Håkan frågar mig om ett tips hasplar jag ur mig 2-0 till oss. 

Efter de senaste träningsmatcherna anser jag att det finns en rätt självklar startelva för Hammarby att starta med, men jag vet ju också hur lynnig Kim kan vara med sina startelvor. 

Därför drar jag en lättnadens suck när jag får se startelvan, och att den överensstämmer med den för mig självklara. Jag hinner tänka - Han kanske inte är så dum ändå den där Kim.

Startelvan:

                          Erabi
Tounekti.          Besara     Abraham
                  Tekie  M. Karlsson
Pinas      Eriksson   Vagic   Skoglund
                           Hahn

Jag är en av dem som gillar att vara tidigt på plats inne på ”Nya Söderstadion”. Det går riktigt att känna spänningen och förväntan, inför matchen, öka allt vartefter arenan fylls på med fler och fler åskådare, för att landa över 30 000 när vi alla är på plats. Ölen flödar och minerna är glada. Detta är ett stund som är helt unik, en stund som vi alla har väntat på. Nu börjar livet igen.

Dags för matchstart och så fort domaren blåser i pipan så är det ett oerhört taggat hemmalag vi får se. Göteborg försöker och försöker, men fastnar de inte i Hammarbys höga press så sätter den defensiva giganten Victor Eriksson stopp, på ett sånt där kraftfullt sätt en försvarare av hans storlek ofta gör.

Jag tänker, där och då, på textraden, ”Halt, här får ingen pASSEra”, från Ebba Gröns klassiker Die Maurer. 

Det vi alla får bevittna känns inte som en nervös premiär. I stället så är det ett hemmalag i perfekt symbios vi får se, där lagets olika delar sitter ihop till en perfekt helhet, där varje del passar en annan utan att den minsta smörjningsolja behöver tillsättas. Det känns knappt som en fotbollsmatch utan mer som en opera komponerad av de stora mästarna, med väl sammanflätande artister som framför passningskombination efter passningskombination, som om det vore en väl inövad aria. 

Och överallt är ständigt denna ”Mackan” Karlsson. Och när han inte är det så är det Tekie som är det. Vilket innermittfältspar vi har där. Och när de för en gångs skull missar lite så tar Sebastian Tounekti en jättelöpning defensivt och stoppar Göteborgs chans att skapa en målchans. Lagspel när det är som finast, med hårt jobb för varandra, där spelarna tidigt ser vad som kommer att ske och täcker upp för varandra.

Där och då maler min hjärna på den ramsa som jag själv hittat på med melodi från Stereo MC:s låt Connected:

”Sebastian, Sebastian, Sebastian Tounekti
Han är smart och rapp, med fart och fläkt i
Sebastian, Sebastian, Sebastian Tounekti
Från tunisen, med norska dialekten”

Min bänkgranne stönar till och utbrister - Detta kan vara den bästa halvlek jag sett Hammarby spela i en premiär någonsin. Jag är böjd att hålla med. Det är en halvlek som man aldrig vill skall ta slut. Så vackert är det.  Spelmässigt känns det som en ”fem-noll-halvlek”, och hade det varit boxning så hade denne brutit matchen på teknisk knockout. Så överlägsna var Hammarby sina ”fiskillaluktade” motståndare.

Trots det blir det endast två mål framåt.

Det första blir till när ”Mackan”, återigen, är överallt och trycker in ett skott från nära håll. En synnerligen oväntat premiärskytt visar kyla när chansen uppnbarar sig. 

Det andra målet, precis före Halvtid, görs av Jusef Erabi på nick. Det är ett mycket vackert mål där passningar går som på ett pärlband, för att till slut hamna hos Sebastian Tounekti. Tounekti utmanar sin back, vilket han gjorde många gånger under första halvlek, kommer ned till kortlinjen och slår ett perfekt vänsterinlägg rakt på pannan på Jusef, som inte har några som helst problem med att nicka bollen i mål.

Detta är också ett oerhört viktigt mål, och skall vi vara ärliga så vore det nästan en skymf mot hemmalagets spel om man endast gått in i halvtidspaus med en uddamålsledning.

Inför andra halvlek smyger det dock in sig en liten oro hos mig, en oro som borde vara helt ogrundad efter vårt spel i första halvlek. Jag kommer dock ihåg hur två halvlekar under Billborn kunde se radikalt annorlunda ut, och tänker även på Göteborgs comeback från 0–2 till 2–2 mot Malmö i cupen. 

Jag säger till min bänkgranne precis inför andra att nu blir det antingen 5–0 eller 2-2. 

Hammarby är inte riktigt lika bra i andra halvlek, som i första, vilket är helt förståeligt med tanke på den höjd i spelet man visade upp då. Göteborg är dock för svaga för dagen för att utgöra ett allvarligt hot och skapar knappt en riktig chans på hela matchen. När Besara rullar in 3–0, mycket fint framspelad av Tekie så är det tack och adjö, och Göteborgarna kan börja förbereda sig för att åka hem i sorg. 

Det blir även ett fjärde mål, ett mål som gjorde mig, och många andra, extra lycklig. Inbytte Simon Strand hade endast varit på banan i fem minuter, när han fri på vänsterkanten. Det ser ut som att han kommer ur vinkeln för att skjuta.

Simon gör oss då alla häpna genom att leverera en perfekt lobb, en lobb som passerar över göteborgs målvakt och går i mål i bortre hörnet. Alla som står nära mig jublar och skrattar rakt ut, så där som man gör när man inte riktigt kan tro sina ögon. Simon får dessutom ytterligare ett liknande läge, men väljer då att avsluta hårt mot första krysset. Bollen går dock i gaveln, och vi får nog erkänna att det har varit lite för mycket om även den hade gått in.

Det fanns även gott om chanser för ett femte mål, bland annat kostade Besara på sig att missa en straff vid ställningen 3-0. En svag straff av vår gigant, men det är bättre att han missar en sådan när vi leder med tre mål än vid något viktigare tillfälle, och känner jag Nahir rätt så missar han inte när det väl behövs.

När domaren så blåser av matchen känns det som att hyllningarna aldrig vill sluta. 

Just nu känns det som att jag kommer att minnas den första halvleken under en lång tid framöver, men vi kan väl hoppas att det blir som under Billborn 2019, att vi får se fler halvlekar med samma höjd, i match efter match. Då kan det bära riktigt långt. 

Jag vill avsluta med att tacka Kim Hellberg för att han ställde rätt lag på benen från start och LAGET Hammarby för att ha levererat en av de bästa halvlekarna som jag någonsin sett Hammarby spela. Alla, och då menar jag ALLA spelare var bra, vilket är ganska sällsynt när det gäller vårt kära ”Bajen”. 

I nästa omgång är det dags att ta sig an Brommapojkarna på Grimsta IP. Väl mött då.

Bajen är bäst, må bästa laget vinna!