Hjältar

Bruno Conti

”Bruno Conti är den sanna brasilianaren i VM. Han var utan tvekan den bästa spelaren i hela turneringen.” Så hyllades en nybliven världsmästare 1982 av ingen mindre än Pelé, men bara några år tidigare kunde ”MaraZico” istället ha debuterat i Major League, världens bästa liga i baseboll.

Bruno är den tredje i en syskonskara på sju barn. Tre av barnen fick dela säng och de växte upp under enkla förhållanden, men de saknade ingenting. Brunos far var murare och varje kväll när han kom hem från jobbet gjorde han bruschetta till hela familjen. Det var även pappa Conti som sa nej till amerikanarna i Santa Monica som ville värva sonen till deras basebollag.

Nettuno, en kuststad i regionen Lazio några mil söder om Rom, där Bruno växte upp är känd som ”Terra di Baseball”. Det var de amerikanska marinsoldaterna som gick i land i kuststaden i januari 1944 under andra världskriget som lärde lokalbefolkningen att spela baseboll. 
Bruno var, förutom en talangfull fotbollsspelare, även riktigt vass pitcher i baseboll. Enligt Brunos pappa var han dock för ung för att åka till andra sidan Atlanten på egen hand när erbjudandet från Santa Monica kom, så han blev kvar i Nettuno och satsade på fotbollen.

Efter att först ha blivit ratad av Helenio Herrera, som ansåg att Bruno var alldeles för liten, fick han en plats i Nils Liedholms Roma. Det var starten på en kärlekshistoria som varat fram till idag. Förutom två utlåningar till Genoa blev Bruno Conti Roma trogen. Han var fysiskt underlägsen sina medspelare och motståndare men Liedholm lärde honom att överlista sina fysiskt starkare antagonister med en suverän bollbehandling och listiga
framspelningar, både på fötterna och på huvudet, till ”il bomber” Roberto Pruzzo, som Bruno
kände väl från deras tid tillsammans i Genoa.

1980 vann Bruno Conti sin första titel med AS Roma efter att Giallorossi besegrat Torino i Coppa Italia-finalen. Samma år debuterade han i det Italienska landslaget under Enzo Bearzot. Två år senare var Bruno Conti en av de framstående spelarna i det “Gli Azzurri” som vann VM-guld. Bruno var den stora bidragande faktorn till att Italien tog sig till semifinal genom att slå ut både Argentina och Brasilien. Insatserna mot sydamerikanerna kom även att ge honom smeknamnet MaraZico, eftersom han sågs som den optimala hybriden mellan Maradona och Zico. 

Bruno Conti använde bara en fot när han spelade fotboll, sin vänsterfot. Med den gjorde han motståndarna galna, eftersom de inte kunde ta bollen från honom, och serverade sina medspelare smörpassningar och inlägg. Bruno var, via sitt precisa inlägg, regissören bakom 2-0-målet som nickades in av Paolo Rossi i semifinalen mot Polen. Och efter 3-1 i finalen mot Västtyskland återvände Bruno Conti hem till Italien som en nationalhjälte.

Ett år efter VM-succén var han en av nyckelspelarna i det Roma som tog hem italienska ligan 1983. Året efter ledde han Giallorossi till final i Europacupen som spelades på Olimpico mot Liverpool. För Bruno Conti blev den matchen tyvärr ett mörkt minne. Finalen gick till ett
straffavgörande, där han tyvärr missade sin straff, och efter att även Graziani missat straff, fick Bruno och hans lagkamrater se Liverpool lyfta den åtråvärda pokalen på Olimpicos gräsmatta. 

Maradona ville gärna ha Bruno som sin lagkamrat men "MaraZico" stod emot argentinarens övertalningsförsök.

Bruno Conti skulle dock inte gräva ner sig efter det, utan lyckades vinna ytterligare fyra Coppa Italia-titlar, innan han lade skorna på hyllan efter bara en officiell match under säsongen 1990-1991. 

Den 23:e maj 1991 spelade han sin sista match inför fullsatta läktare på Stadio Olimpico. Kärleken öste ner från läktaren och det var inte många torra kinder på stadion.

Även efter den aktiva karriären har Bruno Conti fortsatt att representera de gulröda färgerna. Först som talangscout, senare som direktör för ungdomsakademin och som ambassadör. Han fick även göra ett kortare inhopp som Interimtränare för A-laget under säsongsavslutning 2005 då Roma efter kaos på tränarposten tillslut lyckades hålla sig kvar med Bruno vid rodret.

MaraZico, Sindaco di Roma (Borgmästare av Rom), Pollocino (Tummeliten), kärt barn har
många namn. Och Bruno Conti var verkligen uppskattad och omtyckt av alla, även från väldigt oväntat håll:

”Till och med Lazio-supportrarna vill mig väl”

Se Bruno Contis känslosamma farväl på Olimpico via länken nedan:
https://www.youtube.com/watch?v=tafvQMgTvO4

Källa: Bruno Conti, Un gioco da ragazzi, Forzaromainfo.it

Agostino Di Bartolomei

Med sin professionalism och sitt stora hjärta var Agostino "Ago" Di Bartolomei en mästerlig fotbollsspelare och en högt uppskattad lagkamrat, man, pappa och fanbärare för AS Roma. Han tvingades lämna Roma 1984 till supportrarnas stora sorg, men tio år senare skulle han lämna ett ännu större tomrum efter sig.

“Se ci fosse piú amore per il campione oggi saresti qui“(Om det hade funnits mer kärlek för mästaren hade du varit här idag”). Textraden är hämtad från låten “Tradimento e perdono" som Antonello Venditti tillägnade sin vän Agostino Di Bartolomei efter hans tragiska bortgång 30 maj 1994.

I lådan i nattduksbordet hade “Ago” en 38-kalibrig Smith & Wesson. Han tog den i handen och gick ut och satte sig på verandan till huset i byn San Marco di Castellabate, söder om Salerno, förde pistolmynningen mot sitt hjärta och tryckte av.

Men om det bara hade funnits mer kärlek hade historien om Agostino Di Bartolomei kunnat se annorlunda ut. 

Agos första stapplande steg på fotbollsplanen togs utanför kyrkan San Filippo Neri i Tor Marancia söder om Roms stadskärna, innan han började spela organiserat i det lokala laget OMI. Han beskrevs som en sportslig och funktionell spelare i ung ålder med en mycket seriös inställning till fotbollen.

Karaktärsdrag som gjorde att han i början av 1970-talet fick möjlighet att spela i AS Romas ungdomslag där han vann två scudetti mellan 1972 och 1974. Under dessa år hade han redan hunnit debutera i A-laget, och inte mot vilket motstånd som helst, utan mot självaste Inter på San Siro.

För att få erfarenhet och speltid så blev han utlånad till Lanerossi Vicenza i Serie B. Han gjorde 37 matcher för Veneto-klubben innan han återvände hem till huvudstaden där Nils Liedholm väntade på honom med tröja nummer 10.

Under hans debutsäsong som ordinarie i A-laget 1976/77 gjorde han nio mål, vilket ledde till vinst i interna skytteligan. Ago hade ett enormt tillslag på bollen vilket gjorde att han var mycket målfarlig från sin mittfältsposition. Säsongen därpå vann han återigen interna skytteligan med sina 13 mål, vilket blev hans bästa säsong målmässigt i karriären. 

1978 kom en viss Roberto Pruzzo in i laget vilket ledde till att målskörden minskade för Ago, men åtta mål var inte fy skam för mittfältsmotorn. Efter säsongen skedde en mindre revolution i Giallorossi. Anzalone sålde klubben till Dino Viola som återanställde Nils Liedholm på tränarposten. Bruno Conti återvände från sin utlåning till Genoa och en ung Carlo Ancelotti plockades in från Parma. 

1980 blev Ago lagkapten. Han var en tyst ledare som ledde genom sitt sätt att vara. Han var långt före sin tid i sin professionalitet som fotbollsspelare och han ställde alltid upp för sina lagkamrater. Exempelvis gick han själv och pratade med klubbledningen när utlovade bonusar inte hade betalats ut i slutet av säsongen. 

Efter två cupvinster (1980, 19881) var Roma redo att ta upp jakten på scudetton när laget spetsades ytterligare tack vare nyförvärvet Falcao. Ago fick som en konsekvens av det gå ner som libero, ett beslut han hade svårt att förstå, men han litade blint på Nils Liedholm. Och Valdemarsvik-sonen fick rätt. Roma vann ligan 1983 efter att bara ha förlorat tre matcher och Agostino Di Bartolomei skrev in sig i historieböckerna som lagkaptenen som fick lyfta Romas andra scudetto.

Drygt ett år senare. Närmare bestämt 30 maj 1984 efter den bittra förlusten på straffar i Europacupfinalen mot Liverpool på Olimpico tar Ago sitt första farväl av sitt älskade Roma. Samma datum fast tio år senare tar han farväl en andra gång. Denna gång för att aldrig mer kunna återvända.

Han lever dock alltid vidare i våra medvetanden, i våra minnen och i berättelserna om honom. Trots att många av dagens supportrar aldrig haft privilegiet att se honom spela så är han mytologiserad för hans enorma lojalitet mot klubben och "il romanismo" som han stod för. Och varje gång Marco Conidis “Mai sola mai” ljuder på Olimpico innan avspark och frasen: “Ricordo che quand'ero ragazzino. Sognavo di essere Agostino. E dare calci alle paure" (jag minns när jag var en liten grabb och drömde att jag var Agostino och gav sparkar åt rädslorna), sjungs av 60 000 romanisti får vi anledning att minnas och berätta för nästa generation om vad Ago gjort för klubben i sitt hjärta och vad han stod för.

I hans almanacka hittade man tre bilder. En på familjen, en på ett helgon och en på Curva Sud. Det säger det mesta om vad som låg honom närmast hjärtat.

Om det bara hade funnits mer kärlek….

https://www.youtube.com/watch?v=clXkZd4ZePE
En hyllningsvideo till Agostino Di Bartolomei till tonerna av Antonello Vendittis låt som han tillägnat Ago “Tradimento e perdono".

https://www.youtube.com/watch?v=HR3YJduGUf0
En video från när Romas Primaveralag efter att de vunnit Coppa Italia-finalen i våras i Salerno besöker Agostinos grav med pokalen och blommor, samt även gör ett hembesök hos hans änka Marissa. 

Källa:forzaromainfo.it

Francesco Rocca

Han spelade bara kontinuerligt i tre säsonger i AS Roma. Trots det fångade han supportrarnas hjärtan och blev en favorit på Stadio Olimpico under 70-talet, ”il Kawazaki Giallorosso”, Francesco Rocca.

I juni 1970 släppte Lucio Battisti singeln ”Tempo di morire” där huvudpersonen i låttexten är
villig att offra sin älskade motorcykel för att spendera en natt med kvinnan han älskar. Texten är tidstypisk eftersom det rådde en motorcykelhysteri bland unga män i Italien på 1970-talet. Högst i kurs stod bågarna från Japan. När dessa ungtuppar intog Stadio Olimpico på söndagarna, för att stötta sitt kära AS Roma, och fick upp ögonen för Francesco Rocca, som outtröttligt sprang fram och tillbaka i full fart ute på sin kant, gav de honom snabbt smeknamnet på deras dröm-motorcykel, ”il Kawasaki”.

Francesco Rocca började spela fotboll i San Vito Romano, karriären fortsatte senare till Audace Genazzano och Bettini Quadraro innan han upptäcktes av de större klubbarna och trots uppvaktning av Juventus valde Francesco La Magica.

Efter ett första år av acklimatisering 1972 under “Il mago” Helenio Herrera tog Francescos karriär fart med Nils “il Barone” Liedholm som tränare. Han gav honom en roll ute på vänsterkanten där han fick ut mest av sin absoluta spetsegenskap - snabbheten.

Francesco var vid den här tiden fortfarande en oslipad diamant. Han behövde utvecklas både tekniskt och fysiskt. Liedholm satte honom i hårdträning både i gymmet och rent fotbollstekniskt, där han fick träna bollteknik, skott och inlägg.

Träningen gav resultat och Francesco Roccas status i Roma ökade konstant. Under säsongen 1974/75 var han given i startelvan och ryktet om “il Kawasaki” blev snabbt nationellt vilket ledde till att Rom-sonen fick debutera i landslaget och premiärmålade i en landskamp mot USA 1976.
Månaderna efter landslagsmålet gjorde den vindsnabbe yttern även två mål för Roma och
framtiden såg ljus ut för Francesco Rocca som nu var ordinarie i både klubblag och landslag.

Men när alla pusselbitar såg ut att ha fallit på plats för Francesco raserades allt. Efter en stenhård glidtackling föll han till marken och skadade knät. Till en början verkade det inte vara så farligt men smärtan blev bara värre och värre och nästa morgon hade knät svullnat upp. Trots det stod ytterspringaren på sin vänsterkant när italienska landslaget möte Luxemburg i en kvalmatch till VM 1978 i Argentina.

Tillbaka i Roma efter landslagssamlingen gick korsbandet av bara ett par minuter in i första träningspASSEt. Det vara början på ett skadehelvete, som skulle innebära fem operationer mellan 1976 och 1981. Träningsmatchen mot Internacional 1981 blev “il Kawasakis” sista framträdande som spelare och det var inte många ögon som var torra på Stadio Olimpico när slutvisslan ljöd.

Romas- och italienska landslagets förstaval på vänsterkanten fick som åskådare bevittna Italien lyfta VM-bucklan 1982 samt Roma vinna italienska ligan året därpå.

Efter karriären arbetade Francesco som ungdomstränare i Roma fram tills klubben valde att säga upp honom. Att bli av med jobbet i Roma var något som tog hårt på Francesco: 

“Jag hade aldrig tidigare känt mig övergiven men då gjorde jag det. Det var hemskt.”

Italienska fotbollsförbundet, FIGC, såg dock fortfarande stora kvaliteter i Francesco Roccas ledarskap. De anställde honom som ledare i ungdomslandslagen för att han skulle inspirera killarna med hans tydliga karaktärsdrag som fotbollsspelare. Hårt jobb, uppoffrande spel och mod. Det var starten på en tränarkarriär i italienska landslaget som varade i 30 år. 

Francesco Rocca var bland annat fystränare i landslaget som tog brons i VM 1990, assisterande tränare till Dino Zoff i landslaget som vann silver i EM 2000 samt huvudtränare för italienska U19-landslaget som kom tvåa i EM 2008.

“Il Kawasaki” var, till hans stora lycka, en av de elva första som 2012 valdes in i AS Roma Hall of Fame. Vid sidan av hans fina insatser på planen var han även en fanbärare utanför planen för huvudstadsklubben. Redan 1972 valde han bort Juventus för Roma och tre år senare 1975 tydliggjorde Francesco vilken klubb som alltid skulle vara hans förstaval:

“Jag är född till att spela fotboll. Att springa och kämpa. På samma sätt så känner jag att jag är född till att spela i Roma. Om jag var tvungen att spela i ett annat lag skulle det vara som att tvinga en saltvattenfisk att leva i sötvatten.”

https://www.youtube.com/watch?v=yoY6UclpSkQ
Francescos ärevarv runt Olimpico efter hans sista match.

Källa: Forzaromainfo.it

Claudio Ranieri

Från familjens “macelleria” i Testaccio till hedersutnämning av Italiens president. Denna vecka fokuserar "La settimana romana" (LSR) helt på att berätta historien om en av Romas största genom tiderna. Mirakelmannen Claudio Ranieri.

Claudio föddes den 20:e oktober 1951 i kvarteret San Saba, söder om Rom. Redan i tidig ålder spelade Claudio fotboll tillsammans med de andra barnen i kvarteret på fotbollsplanen intill kyrkan. 

“Man behövde delta i mässan. Annars fick man inte spela. Men efter att vi tillbringat en timme i kyrkan fick vi spela fotboll, men även basket och vollyboll”.  Berättar Claudio i sin självbiografi "Se vuoi provarci fallo fino in fondo". 

Men han blev även snabbt ett känt ansikte i Testaccio, eftersom pappa Mario drev en “macelleria” (köttbutik) där. Claudio fick snabbt smeknamnet “Er Fettina” (den tunna skivan), som refererade till faderns yrke som styckare, trots att han knappt var i pappas affär och aldrig skärde upp några köttskivor, enligt Sergio Rosi (historisk president för Roma Club Testaccio). Men Claudio var inte helt arbetsbefriad. Han fick hjälpa pappa med hemleveranser till kunderna. Alessandro Cochi berättar för tidningen Leggo att hans morfar var kund och fick sitt kött levererat av Claudio: “De slängde ofta lite käft med varandra eftersom min morfar var känd som laziale”, berättar han för tidningen Leggo.

Som tolvåring började Claudio spela i supporterlaget till AS Roma, “Dodicesimo Giallorosso”. De tränade på Tre Fontane, där även AS Romas ungdomsverksamhet höll till, och tack vare det blev han upptäckt av Helenio Herrera, som vid det här laget var huvudtränare för Roma. 

Claudio blev vid 16 års ålder erbjuden ett kontrakt med hans kära AS Roma och han lyckades ta sig hela vägen upp till A-laget, där det dock bara blev sex matcher för den hårdföre ytterbacken. Karriären fortsatte sedan på de mindre, men ack så fina, scenerna i södra Italien i Catanzaro, Catania och Palermo innan han som 35-åring lade skorna på hyllan. 

Ifall fotbollskarriären aldrig riktigt tog fart blev Claudios tränarkarriär något helt annat. Han började dock  långt ner i seriesystemet i Campania Puteolana innan han fick chansen i Cagliari, som vid den här tiden harvade i Serie C. 

Claudio Ranieri lyckades föra “Gli isolani” hela vägen till Serie A och efter den fina prestationen var han ett hett villebråd bland de större klubbarna på Apenninska halvön. 

Napoli, som vid den här tiden var en något kaotisk klubb efter framgångsåren med Maradona, lyckades övertala Romsonen att krita på. Ranieri återfick stabilitet i klubben innan han gick vidare till Fiorentina där han lyckades vinna en Coppa Italia-titel 1996 (vilket är en av få titlar som Viola lyckats vinna i modern tid). Efter det var det dags för Ranieris första utlandsäventyr när han tog över den spanska storklubben Valencia. Där lyfte han en Copa del Rey-pokal 1999. 

Efter en säsong i Atletico Madrid skrev romaren på för Chelsea där han under fyra säsonger lade fundamentet till det lag som under Abramovich-eran skulle skörda stora framgångar. 

Efter ytterligare en säsong i Valencia återvände Ranieri till Italien. Och nu var det en annan dimension på klubbarna. Claudio tränade i tur och ordning Juventus, Roma och Inter från 2007 till 2012. Han var starkt bidragande till återuppbyggandet av Juventus, som efter Calciopoli tvingats ner i Serie B. I Roma var han den hemska hemmamatchen mot Sampdoria (där Roma tappade 1-0-ledning i paus till förlust 1-2) ifrån att vinna en scudetto 2010. Sejouren i Inter blev mindre lyckad och efter det valde Claudio att slänga sig ut i fotbollseuropa igen. Denna gång till Frankrike och Monaco (2012-2014) därefter blev det en kort sejour som grekisk förbundskapten innan han tog över som huvudtränare i Leicester. 

Och det var i klubben från östra Midlands som Claudio Ranieri skulle stå för det största mirakel som skett i den moderna fotbollen. Styckarsonen från San Saba, uppväxt på gatorna i Testaccio, erövrade fotbollsvärlden när han förde Leicester till ligatiteln i Premier League 2015-16 framför storklubbar som Liverpool, Arsenal, Manchester United, Manchester City och Chelsea. Efter succén blev han utnämnd till Grande Ufficiale dell'Ordine al Merito della Repubblica Italiana av president Mattarella, vilket är den tredje graden av ridderlighet i Italien. Spelarna som var med och tog VM-gulden 1982 och 2006 har fått utmärkelsen i andra graden. Alltså en grad under Claudio Ranieri. Han är i sällskap med storheter som operasångarna Luciano Pavarotti och Andrea Bocelli, regissören Federico Fellini samt den tidigare amerikanske presidenten John F Kennedy. 

Efter en säsong vardera i Nantes och Fulham svarade Claudio “presente” när Totti kallade Ranieri till ett Roma i fritt fall efter att Di Francesco blivit uppsagd och Monchi sagt upp sig på grund av det. Med sitt lugn och disciplin återinförde Ranieri ordning och reda och Roma slutade på en sjätteplats i Serie A. Säsongen därefter fick han återigen ta ett krisande lag mitt under brinnande säsong och återigen var det Di Francesco han fick ersätta, men denna gång var det Sampdoria som bad om Ranieris tjänster. 

“Er Fettina” styrde ännu en gång upp en klubb och en trupp, till synes i fritt fall, till stabila placeringar i Serie A fram tills han 2021 valde att inte förlänga sitt kontrakt trots konstant uppvaktning av Sampdorias klubbledning. På ålderns höst accepterade dock Ranieri ett sista uppdrag i England och Watford innan han efter säsongen 2022, vid 70 års ålder, planerade att gå i pension.

Men finns det en plats och ett lag, utöver Rom och Roma, som har en speciell plats i Ranieris hjärta så är det Cagliari och ön Sardinien, där han fick sitt genombrott som ung tränare. Nu var "Gli isolani” illa ute i Serie B och när klubbledningen hörde av sig till en pensionerad Ranieri, som njöt av det goda livet i Castelnuovo Berardenga (strax utanför Siena i Toscana)  tillsammans med sin fru Rosanna, kunde han inte säga nej. 

Med Ranieri vid rodret stod laget för en mirakulös vändning under vårsäsongen och lyckades ta sig upp i Serie A. Sir Claudio blev övertalad att stanna kvar även under debutsäsongen i Serie A och förde laget till en “salvezza”. 

Nu var tiden inne. 72 år ung var det dags för Ranieri att en gång för alla luta sig tillbaka i gungstolen på altanen i hans älskade lanthus i Castel Berardenga. Men ödet ville annat. Ödet ville att en amerikan skulle köra hans älskade Roma ner i skiten efter en rad katastrofala felrekryteringar och nu var det den amerikanen som bad Sir Claudio komma och träffa honom i London. 

Återigen svarade Claudio “presente” när Roma kallade. Laget var totalt under isen och parkerade fyra poäng från nedflyttning. Supportrarna var i uppror mot klubbledningen, protestaktioner genomfördes och spelarna buades ut på hemmaplan. Men blotta uppenbarelsen av Claudio Ranieri räckte för att gjuta olja på vågorna. Supportrarna ställde sig bakom Ranieri direkt och efter en del faderliga tillsägelser så upphörde även buandet gentemot spelarna. Han gjöt nytt mod i spelartruppen som sakta men säkert byggde upp självförtroendet igen.

Han skapade på kort tid ett försvarsspel som, utifrån insläppta mål, under 2025 är bäst i klassen. Och nu står vi här, när april blivit maj, med ett Roma som har spelat 18 matcher utan att förlora (13 vinster och fem kryss) och har häng på en Champions League-plats med fyra omgångar kvar av Serie A. 

En gång är ingen gång, men två gånger är en vana sägs det. Vad ska man då säga om Claudio Ranieri som gång på gång under sin tränarkarriär gjort det till synes omöjliga i klubb efter klubb? 

Spelartruppen har under våren försökt övertala honom att fortsätta. Dan Friedkin ska ha erbjudit Ranieri sju miljoner euro netto i årslön för ytterligare en säsong på bänken. Men Sir Claudio har vänligen men bestämt sagt “basta”. 

Claudio vill avsluta på topp. I staden och klubben i hans hjärta. Med att göra det han är bäst på av alla: Att göra det omöjliga möjligt.

Giuliano Taccola

Giuliano Taccola spåddes en lysande framtid när han som 25-åring skulle påbörja sin andra säsong i Roma. Men den slutade istället på ett tragiskt sätt den 16 mars 1969 i ett omklädningsrum på Amsicora i Cagliari.

Giuliano Taccola upptäcktes av Fulvio Bernardini 1966 när han med sina mål förde upp Savona i Serie B. Efter en sejour i Genoa hämnade han tillslut i Roma säsongen 1967/68 där han exploderade under tränaren Pugliese med sina 10 mål i debutsäsongen. 

Vid 24 års ålder ansågs han vara en stor talang som var på tröskeln in till landslaget. Han var snabb och hade sinne för mål vilket ofta är en framgångrik kombination som anfallare.

Säsongen 1968/69 spåddes bli säsongen då Giulianos karriär skulle ta fart på riktigt under Helenio “Il Mago” Herrera, som kom som en frälsare efter en framgångsrik tränarsejour i Inter.

Ödet ville dock annorlunda. Under hösten 1968 drabbades han ofta av feber och det tog längre tid för Giuliano att återhämta sig efter matcherna. Under juluppehållet valde Giuliano att besöka en specialist för en undersökning och läkaren upptäckte ett hjärtfel.

Helenio Herrera ska ha blivit upprörd när läkaren informerade honom: “Ni läkare vet ingenting. Taccola är en idrottsman. Ni vet inget om idrottsmäns hjärtan.” ska argentinaren ha svarat.

Redan under sin tid i Genoa konstaterades Giuliano lida av hjärtproblematik. Roberto Moressut författare till boken "Numero 9. Giuliano Taccola: la punta spezzata", förklarar:

“Som barn drabbades Giuliano av en bakteriell infektion som orsakade ett hjärtfel. Det fastställdes när han spelade i Genoa efter flera läkarundersökningar på Coverciano. På grund av hjärtfelet behövde han längre tid för att återhämta sig efter en fysisk ansträning. Genoa efterfrågade ytterligare undersökningar av förbundet, men detta föll mellan stolarna och utfördes aldrig. Roma efterfrågade Giulianos hjärtutredning med den hade Genoa gjort sig av med och hans problem med återhämtningen ansågs vara fysiologisk.”

Under vintern 1968/69 drabbades Giuliano av en allvarlig infektion som slutade med att han opererade bort halsmandlarna. Redan på 1960-talet var det ansett som ett förhållandevis riskfritt ingrepp, men Giuliano fick komplikationer efter operationen, och läkaren beordrade till en månads total vila och efter det lätt återgång till träning. Men istället för att återhämta sig var Giuliano på fötterna redan dagen efter enligt hans fru:

“Han skulle vila i en månad och sedan återgå i lugn takt till träning och säsongen vara att anse som slut enligt läkaren. Men Roma ville ha honom på planen och istället var han och tränade dagen efter att han blev utskriven, och på kvällen kom febern tillbaka” berättar Giulianos fru Marzia för tidningen L’Unitá. 

Herrera hade infört tuffare trämningsmetoder i Roma och även regeln att endast de som spelade fick ta del av matchpremien. Det kan ha lett till att Giuliano, som redan hade en familj att försörja med två små barn, kände en press att så snabbt som möjligt vara tillgänglig för spel för att kunna försörja familjen.

2 mars 1969, mindre än en månad efter operationen, spelade Giuliano i 60 minuter mot Sampdoria i en match som slutade 0-0. Det skulle bli hans sista fotbollsmatch för Roma.

7 mars var det dags för ritiro inför nästa match, men Giuliano mådde inte bra. Han spottade blod och hade 39 graders feber och valde därför att lämna samlingen.

Men redan 11 mars stod han på träningsplanen igen och till helgen blev han uttagen till truppen som skulle resa till Cagliari för bortamatch. På lördagens träningspass inför söndagens match svimmade Giuliano i duschen och Herrera förstod att han inte var i stånd att spela mot Cagliari. Romas medicinska team gjorde dock bedömningen att han inte behövde uppsöka sjukhus.

Giuliano Taccola satt istället på läktaren på Amsicora, och fick se Roma göra en stabil 0-0-match mot Cagliari, som slutade på andraplats i Serie A denna säsong.

Han gick sedan ner i omklädningrummet. Där han till att börja med verkade må bra. Han skämtade med lagkompisarna och drack ett glas apelsinläsk när han helt plötsligt föll ihop livlös. 

Alla försök att få liv i honom från både spelare och läkare till Roma och Cagliari var lönlösa. Giuliano Taccola dog i ett omklädningsrum på Amsicora i Cagliari 16 mars 1969, 25 år gammal. Han lämnade efter sig en ung fru och två små barn. 

Trots löften om arbete till Giulianos fru från både Dino Viola och senare Franco Sensi (tidigare presidenter i Roma) så blev det bara tomma löften och familjen Taccola fick det väldigt tufft ekonomiskt.

“Efter sin död blev Giuliano dödat en andra gång på grund av alla lögner och alla löften som inte hölls gentemot hans familj. För att överleva letade vi efter mat till och med vid sopcontainrar”, berättar Guilianos änka Marzia.

Giulianos begravning hölls i Basilica San Paolo i Rom och det samlades över 50 000 personer utanför kyrkan.

2013 namngavs en gata på väg till Romas träningsanläggning till minne av Giuliano och 2018 valdes Giuliano Taccola in i Roma Hall of Fame.

Minnet av Giuliano Taccola lever vidare. Och ska så göra. I all evighet. 

Källa: goal.it: https://www.goal.com/it/notizie/giuliano-taccola-il-centravanti-della-roma-che-mori-negli-spogliatoi-dellamsicora/1ha7zg3mexyz51wloei2oraiol

Amedeo Amadei

Ända sedan tidernas begynnelse har legenden om Romulus och Remus vibrerat sig igenom den eviga staden. Flera hundra år före Kristus skickades de nyfödda tvillingpojkarna ut på Tibern-floden för att dö. De var söner till en prinsessa som tvingats bli prästinna, till krigsguden Mars som förfört den fördrivna kungens dotter. De fick inte överleva, men gjorde det ändå. En varginna snappade upp dem, tog hand om dem, diade dem tills de växte sig starka. Då tog en herde med sig pojkarna hem för uppfostran och upplysning om deras ursprung. De återvände och återställde ordningen. Den rättmätige kungen återsteg tronen i staden Alba Longa – och Romulus och Remus byggde Rom på en av flodens kullar. Snart blev de osams om placeringen på murarna, snart högg Romulus ihjäl sin bror, snart blev han stadens första kung. Efter honom följde sex stycken. Det dröjde till den 26 juli 1921 innan den åttonde föddes, han som fick namnet Amedeo Amadei.
 
Drygt tjugo kilometer utanför centrala Rom ligger staden Frascati. Några småpojkar flockas runt en tidning, fastnar på ett urval som får ögonen att glittra. Stadens stora, starka fotbollslag Roma söker ungdomsspelare. Den lille bagarsonen Amedeo snickrar snabbt ihop en ursäkt för pappa och cyklar iväg till uttagningen. Hur det gick? Femton år, nio månader och sex dagar gammal debuterade han för sina drömmars klubb. Det är ett Italienskt rekord som fortfarande står sig. En vecka senare hade han gjort sitt första mål. Efter en utlåningsvända i Atalanta återvände han till Roma, och efter en enveten kamp mot giganterna i norr började Roma plötsligt vinna. Inflyttad från högeryttern till anfallsspetsen blommade Amadei ut till en centertank som öste in mål. Säsongen 1941/42 förde han klubben till ligaguld. Roma tog sin första scudetto – och Roma fick sin första fanbärare. Amadei blev hela stadens stolthet, den rödgula fanans bärare. Han masade sig över hundramålsgränsen, landade på 116 fullträffar på 224 matchträffar. När familjens bageri blev sönderbombat under andra världskriget blev fotbollen en ännu starkare drivkraft:
- Bollen gav mig styrka att återuppbygga det som kriget förstört.
 
Säsongen efter scudetton brakar Roma och Torino samman i Coppa Italia. Amadei har kvitterat Torinos ledning och går nu i täten för Romas forcering. Semifinalen är laddad, men med sju minuter kvar blir den kvaddad. Gästerna från Turin smäller in 2-1 och domaren dömer mål. Linjemannen höjer sin flagga – men ändrar sig. Offsiden försvinner, Roma-spelarna brinner. En av dem heter Vittorio Dagianti. Han sparkar ner linjemannen bakifrån, men av outgrundliga skäl blir Amadei anklagad och avstängd – på livstid. Torino tilldöms segern med 2-0. Romas lagkapten får invänta krigets slut innan rättvisans leende strålar mot honom. 1945 återupptas bollsparkandet i Italien. Amadeis avstängning hävs, men tortyrträsket vägrar släppa greppet om hans gyllene fötter.
 
Roma står och vinglar på den ekonomiska ruinens brant, viskningarna tilltar i styrka. Är Amadei på väg att lämna klubben? Svaret blir smärtsamt. Kaptenen tar farväl, supportrarna är i sorg. Mannen som krönts till stadens åttonde konung faller offer för kassakistans tomhet när han sommaren 1948 skriver på för Inter. Roma får fyrtiofem miljoner lire – det romerska folket får lika många sår i själen. Då klargör Amadei genast vad som gäller:
 - Dagen vi möter Roma kommer jag inte att spela, inte ens om det är en avgörande match om scudetton. Ni kan inte förvänta er att jag ska sätta kniven i min mor.
 
Alla sagor slutar inte som de ska, men ibland tar de faktiskt bara omvägar till lyckan. Amadei gick visserligen vidare till Inter och Napoli, målen fortsatte trilla in och tillsammans med Silvio Piola är han den ende spelaren som gjort över fyrtio mål för tre olika italienska klubbar – men hjärtat hörde alltid hemma i Rom. Han började visserligen prestera även i landslaget och det först när det vinröda superlaget ”Il grande Torino” tragiskt skyfflades in i dödens famn efter en flygolycka – men hjärtat hörde alltid hemma i Rom. I staden var han älskad, av klubben dyrkad. Han blev uppmanad att kandidera i kommunala val och han röstades in i Romas Hall of Fame-elva när åldern började komma ikapp det bultande hjärtat. Den 24 november 2013 somnade Amedeo Amadei in. Till hans sista vila i födelsestaden Frascati följde representanter från olika idrottsinstitutioner och supportrar med gulröda ränder i ryggmärgen. På katedralen hängde en banderoll – "Rom är stolt över dig" – för att hylla en liten bagarson som hade vuxit fram till att bli en av kungarna i den eviga staden. Den förste hette Romulus och gav den sitt namn, den åttonde hette Amadei och gav den sitt hjärta.
 

Text: Nemrud Kurt
Källor: Corriere dello Sport, The Guardian, Core de Roma, Libero.it, Wikipedia, Svenskafans, Welcome to life.

Italo Foschi

Den 7 mars 1884 föddes en av grundarna av AS Roma, Italo Foschi. Han hade en vision om ett lag från Rom med stadens namn, färger och symbol. En vision som ett Lazio, med starkt politiskt inflytande, trodde de kunde sätta stopp för.

Italo Foschi var advokat och arbetade länge i statens tjänst. Men i december 1926 avsade han sig alla sina politiska uppdrag och ägnade sig på heltid åt arbetet som ordförande för Fortitudo-Pro Roma (Fortitudo). Foschi hade dock en vision om något större. Om en klubb som kunde representera huvudstaden med dess namn, färger och symbol. Inom kort skulle han göra verklighet av den visionen. 

Vid den här tiden spelade Fortitudo i högsta serien tillsammans med Alba-Audace (Alba), vilket gjorde att dessa två klubbar var givna i en sammanslagning.

Lazio harvade i Serie D vilket gjorde att de rent sportsligt inte låg högst upp på priolistan, men de hade en klubbledning med stark politisk ställning och en stor organisation, varför de vid en fusion behövdes “hanteras” av Foschi.

Det avgörande mötet hölls på kvällen 6 juni 1927. Varken Foschi, ordförande i Fortitudo, eller Ulisse Igliori, ordförande i Alba, närvarade enligt protokollet från mötet i Lazios klubblokal på Via Tacito. Det var istället Righini, Fortitudos representant på mötet, som fick höra Lazios oacceptabla krav på att klubben skulle heta “Lazio-Fortitudo”, inte sepla i gult och rött samt att Lazio krävde att den nya klubben skulle täcka alla klubbens skulder medan de endast kunde tänka sig att räkna in Fortitudos kommersiella skulder på 100 000 lire (men de hade ytterligare 300 000 lire i skulder) samt 50% av Albas skulder.

“Representanterna från Fortitudo anser att fortsatta förhandlingar är meningslösa och mötet avslutas 23:00”. Så avslutas protokollet från mötet. Lazios representanter gick troligtvis hem glada i hågen i tron om att de satt käppar i hjulet för Foschis planer - men oj så fel de skulle få. 

Foschi konstaterade istället nöjt att Lazio ställt dessa orimliga ultimatum när han blev informerad om mötets utfall dagen efter. Han hade nämligen ett ess i rockärmen: Roman Football Club (Roman). Det var ingen stor klubb, varför Lazio för ordningens skull samt deras politiska makt, var tvungna att bli tillfrågade först. Men de hade två viktiga inslag att bidra med till fusionen. Dels hade de redan Roms färger på sina matchtröjor och de hade flera rika styrelsemedlemmar i klubben som kunde säkra ekonomin för den nya klubben.

Foschi hade i hemlighet förhandlat med styrelsen i Roman i en månad och enats om en överenskommelse för en fusion med klubben. Så när Lazio valde att “spela viktiga”, vilket var helt enligt Foschis beräkningar, vilade han inte på hanen. 

Redan dagen efter mötet med Lazio, nämligen den 7 juni, träffas Foschi och representanter från Roman och Alba på Via Forlí 7 och undertecknar dokumentet som gör gällande att de tre klubbarna går samman och bildar A.S. Roma med Italo Foschi som klubbpresident.

Utöver Foschis egna anteckningar från mötet finns två dokument som förevigat mötet. En artikel från hans barnbarn Vittorugo Foschi jr, som publicerats i "Il rosso e il giallo" samt Vittorio Zingarelli, som publicerat en artikel i "Il Romanista".

Foschi själv skrev raderna: “Pressmeddelandet om fusionen Roman-Furtitudo-Alba gick ut efter ett möte med representanter från alla klubbarna som hölls dagen efter”. Där han refererar till “dagen efter” mötet med Lazio, eftersom det var ett svar på en artikel från Lazios vice president, Giorgio Vaccaro, som handlade om vad som hänt på mötet med Lazio den 6 juni. Artikeln publicerades 14 juni 1927 i “Il Tevere” och Foschi skrev under som “Presidente della A.S. Roma”.

Det var av yttersta vikt för Italo Foschi att meddela tidningarna om den nya fusionen så fort som möjligt eftersom han var övertygad om att Lazio skulle försöka sätta grus i maskinieriet för den nya uppstickarklubben. För att kunna ta emot alla journalister övertog den nya klubben redan 7 juni Romans klubblokal på Via Uffici del Vicario 35. I en artikel från 7 juni 1977  i “Il Messaggero” i samband med AS Romas 50-års jubileum blev före detta Roman-spelaren och journalisten Alberto Marchese  Intervjuad och han beskriver med vilken glädje och stolthet som Italo Foschi på kvällen 7 juni 1927 inför de lokala journalisterna utropade att den nya klubben “Roma” var född. 

Lazio, som så klart blev oroade över sin relevans i huvudstaden efter att de exkluderats från fusionen, bjöd i sin desperation in Benito Mussolini som medlem i klubben redan dagen efter den 8 juni. En inbjudan som “il Duce” accepterade.

A.S. Roma började spela sina hemmamatcher på Motovelodromo Appio för att kort därefter flytta till Campo Testaccio. Första derbyt spelades 8 december 1929 på Lazios hemmaplan La Rondinella och slutade 0-1. Målskytt för Roma var Volk.

Men redan i februrari året innan, 1928, var Italo Foschi tvungen att lämna presidentskapet i A.S. Roma eftersom han blivit nominerad till “Segretario Federale” i La Spezia. Renato Sacerdoti tog då över presidentskapet med den äran.

Italo Foschi lämnade fysiskt huvudstaden och sitt kära Roma, men klubben och staden fanns kvar i hans hjärta. På ett besök i huvudstaden var Foschi och tittade på matchen Lazio-Genoa på Stadio Nazionale. Via högtalarsystem fick Italo reda på att Roma förlorat med 2-0 i Genova mot Sampdoria. Det orsakade en infarkt hos Italo och han fördes till sjukhus men det fanns inget att göra. Italo Foschi lämnade jordelivet 20 mars 1949, 65 år gammal.

Italo Foschi kommer alltid att minnas och hyllas av romanisti som mannen som grundade laget från Rom med stadens namn, färger och symbol -  Associazione Sportiva Roma. Och som för att lyckas med det hade intelligensen och modet att säga “Nej” till Lazio. 
Grazie mille Italo. Riposa in pace.

Paulo Roberto Falcao

Paulo, vilket nummer vill du ha? - Om det inte är till några problem så spelar jag gärna med tröjnummer fem, mister. Frågan om tröjnumret ställdes av Nils Liedholm och den som svarade var en nyanländ blivande frälsare i Roma: Paulo Roberto Falcao.

Just nummer fem betydde så mycket för Falcao att han vägrade att överge tröjnumret trots att ett stort antal supportrar till hans tidigare klubb, Internacional, skrev under en namnlista för att få honom att byta till nummer tio.

I brasiliansk fotbollshistoria finns det ett före och ett efter Falcao gällande statusen på tröjnummer fem. Jorghino är bara en av de senaste i raden av brasilianska mittfältare som bär nummer fem för att hedra Romas gamla mittfältsgeneral.

Det var kärlek vid första ögonkastet mellan romarna och mittfältaren från Abelardo Luz i södra Brasilien. Redan när han landade på flygplatsen möttes han upp av tiotusentals Roma-supportrar. Ledargestalterna i supporterskaran överlämnade en blombukett med gula och röda blommor samt en mössa i samma färger. Paulo var uppenbart rörd av det varma mottagandet, och satte på sig mössan med ett stort leende trots att det var stekhett i den Italienska huvudstaden denna söndag i augusti 1980.


Det var hysteri när Falcao anlände till Rom. Här hade han gett vika för värmen, och tagit av sig mössan, men hasduken är fortfarande på i alla fall. Foto: prfalcao 5 instagram.

Roma-supportrarna spektakulära mottagande av deras nya brasilianska gunstling blir än större när man sätter det i sin historiska kontext. Det var en tid innan man kunde få se  höjdpunkter på de unga lovande sydamerikanska talangerna på Youtube. Falcao hade inte spelat VM 1978, och dessutom hade ”il popolo giallorosso” i månader drömt om att Falcaos landsman Zico skulle skriva på för klubben.

Men allt detta spelade ingen roll för nu hade Roma-supportrarna bestämt sig: De satte sitt hopp till Falcao att vinna klubbens första scudetto på snart 40 år. Falcao var, trots de ihärdiga ryktena om Zico, också handplockad av Nils Liedholm som uppskattade hans intelligens och defensiva styrkor.

När Falcao skulle presenteras för sin nya hemmapublik i en träningsmatch på Stadio Olimpico bad Roma-presidenten Dino Viola sitt brasilianska nyförvärv att visa upp lite ”joga bonito”. Falcao försökte så gott han kunde att tillfredsställa sin nya arbetsgivare, men efter matchen sade han till presidenten att publikfriande spel inte var något för honom.

”Jag är en professionista”, förtydligade Falcao.

Carmelo Bene, en känd teater- och filmregissör, uttalar sig om Falcaos storhet i boken ”Un Dio ti guarda” skriven av Sandro Veronese.

“Paulo Roberto Falcao är den bästa spelaren utan boll som jag någonsin sett. Det är omöjligt att förstå Falcaos storhet framför teven. Han måste ses på plats.”

I en rapport från det brasilianska fotbollsförbundet går det att läsa att Falcao är ”intellektuellt överlägsen”, vilket gav uttryck på fotbollsplanen genom att ”il Divino” kunde läsa spelet i båda riktningarna. Han kunde försvara det egna målet, genom att bryta motståndarnas passningsspel, men han var även både konstruktiv och målfarlig i motståndarnas straffområde.

Debutsäsongen i Roma kröntes med att Falcao tryckte dit den avgörande straffen i Coppa Italia-finalen mot Torino. Men Falcao skulle snart komma att lyfta en tyngre buckla som Roma-supportrarna suktat efter så länge.

”Jag har kommit hit för att vinna scudetton”, deklarerade den 26-årige Falcao när han gick ner för trappan från flygplanet som tagit honom från Rio de Janeiro till Rom.

De flesta såg det som ett klassiskt uttalande från en ny spelare för att vinna supportrarnas geist, men tre år senare, närmare bestämt 15 maj 1983, skulle Falcao infria sitt löfte och vinna klubben andra scudetto, 41 år efter senaste scudetto-vinsten.

Men Falcao var heller inte vilken ny spelare som helst. Han var Il Divino, den gudomlige.

Källa: Forzaromainfo.it

Franco Tancredi

Han spelade 258 matcher i rad i Roma från 17 april 1980 till 29 januari 1989. Bara Dino Zoff har en längre svit i Serie A. Totalt spelade Franco 288 matcher i Roma där höjdpunkten såklart var Scudetto-vinsten 1983.

Franco Tancredi föddes 10 januari 1955 i den lilla staden Giulianova i Abruzzo. På den tiden var det fiskare eller bonde som var framtidsutsikterna när man växte upp i den trakten, men Francos far hade andra planer för sin son, som var duktig i skolan och driven. Men det blev ingen akademisk karriär för Franco, eftersom han visade sig vara en fotbollsmålvakt av högsta kaliber.

Franco började dock sin fotbollskarriär som ytter, eftersom han var liten och snabb. Men som 14-åring fick han hoppa in i målet när laget saknade målvakt och sedan lämnade han aldrig den positionen.

Redan fem år senare skrev Franco på för AC Milan, där han dock fick knapert med speltid och lånades ut till Rimini.

Sommaren 1977 satt han i bilen med sin fru och svägerska när han 20 minuter innan transferfönstret stängde fick höra på radion att han var klar för Roma. Franco blev glad eftersom det betydde att han skulle ha närmare hem till familjen i Abruzzo.  

I Roma stötte han dock på tuffast möjliga konkurrens eftersom Paolo Conti, som var andremålvakt i Italienska landslaget, stod mellan stolparna.
Tillslut fick dock Franco sin chans. Han debuterade 29 januari 1979 mot Verona. Roma vann med 2-0 och Franco spikade igen. Säsongen efter påbörjade Franco en svit av matcher i rad, 258, som endast trumfas av den legendariske målvakten Dino Zoff.

Samma säsong blev han hjälte när Roma vann mot Torino i Coppa Italia-finalen på straffar. Franco Tancredi släppte bara in två straffar.

-Det blev straffar mellan Juventus och Torino i semifinalen och jag tittade på höjdpunkterna och plockade fram penna och papper och noterade hur alla straffskyttar sköt. De enda spelarna som gjorde mål på mig i finalen var de som inte lagt straff mot Juventus, berättar en stolt Franco, som var före sin tid gällande scouting av straffskyttar.

Året därpå avgjordes Coppa Italia ännu en gång i en straffläggning mellan Roma och Torino där till sist Franco Tancredi ännu en gång stod som hjälte efter flera straffräddningar.

Han gjorde även karriärens snyggaste räddning i den viktiga bortamatchen mot Verona, under scudetto-säsongen 1982/83. I slutminuten vid ställningen 1-1 lyckades Franco rädda den retur han släppt framför näsan på en Veronaspelare som trodde att det bara var att lägga in bollen i öppet mål.

Klicka här för att se räddningen 2.20 in i klippet.

Franco Tancredi var bara 176 cm lång, men han hade en otrolig spänst, och var helt orädd i sina utrusningar. Utöver det var han en straffspecialist utöver det vanliga. Tyvärr gick det inget vidare i den viktigaste straffläggningen av dem alla.

-Det gör fortfarande ont. Liverpoolspelarna hade förstått att jag hade scoutat deras straffar så alla sköt annorlunda, förklarar Tancredi när han berättar om den hemska dagen då Liverpool vann Europacupfinalen på straffar på Stadio Olimpico 1984.

Franco var en stor publikfavorit. Stod han nedanför Curva Sud firade han alla mål med curvan. När han gick och ställde sig i mål sjöng alltid stadion för full hals. TANCREDI, TANCREDI och sedan FRANCO, FRANCO!

Hans långa svit mellan stolparna i Roma höll i december 1987 på att få ett abrupt slut. En bomb kastades in i bortamatchen mot Milan och small av precis vid Franco. Han drabbades av hjärtstillestånd och föll ihop på planen. Många trodde att det var det sista de skulle få se av Franco på en fotbollsplan, men redan nästa vecka vaktade han Romas målbur igen.

Han avslutade karriären med en säsong i Torino. När han var på besök i Rom kysste han klubbmärket på bollkallen och applåderade Curva Sud. 
Efter karriären var han målvaktstränare i Roma, men valde sedan att följa med Fabio Capello till Juventus. Det sårade många romanisti och Franco blev utbuad på Olimpico 2007 när klubben firade 80 år. Han kom dock tillbaka till sitt kära Roma 2011 och ingick i Luis Enriques stab som målvaktstränare. 2012 valdes han in i AS Roma Hall of Fame. 

“Jag är hedrad och stolt att ha fått bära denna tröja. Den har gett mig mycket lycka och vishet och jag står i evig skuld till den och Romas supportrar för allt de gett mig,” säger huvudpersonen själv.