Dokument: Curva Sud - från vänsterRomantik till fascism
Historien om Boys
Fedayn/Gruppo Quadraro: Återuppståndelsen i Curva Sud
Antonio De Falchi
Andrea Vitone och bortaresan som slutade i tragedi
Dokument: Curva Sud - från vänsterromantik till fascism
Text: Niclas Ekström
Romatoday.it har publicerat ett långt dokument om utvecklingen i Curva Sud nedan följer en översättning av dokumentet.
Inför denna säsongen 2024/25 gick gruppen ROMA, som varit ledande i Curva Sud de senaste tio åren, ut och deklarerade att de lämnar över taktpinnen. “Vi är säkra på att det kommer ge plats till de som har tydliga idéer och vet hur de ska göra Curva Sud bättre än den curva de får ärva”, skrev gruppen i somras när de offentliggjorde sitt beslut.
Nya ledare i Curva Sud är istället grupperna Insurrezione Giallorossa och Boys. Två grupper som står långt ut till höger politiskt, vilket också märkts av i curvan. Det är Italienska flaggor, runinskrifter och symboler som härstammar från de tjugo år då fascisterna styrde Italien längst ner i Curva Sud, från den position grupperna styr curvan. Boys har fortfarande sin banderoll i högra hörnet av Sud, men har stor representation från gruppen längst ner i curvan.
Exempelvis sjöngs “AS Roma Capitolina”(som sjungs till tonerna av en fascistisk kampsången “Facceta nera”), som inte sjungits på Sud på tio år, återigen vid säsongens första match. Ackompanjerad av sträckta armar i luften.
Insurrezione Giallorossa dök upp i Curva Sud säsongen 2017/18 och är sprungna ur gruppen Oppsta Fazione. De har sin lokal i en spelhall i San Lorenzo där polisen vid ett tillslag hittade ett kilo hasch samt 175 hemmagjorda bomber. Det är ett fascistiskt tillhåll där även gruppen Tradizione Distinzione tidigare höll till. En annan högerextrem gruppering som följde Roma under 00-talet, vars signum var kepsar med Brigata Charlemagnes (franska SS-soldater under andra världskriget) logga på.
Boys är den äldsta kvarvarande ultrasgruppen i Curva Sud och grundades redan 1972 av ett gäng tonåringar från Parioli, Vigna Clara och Balduina (här kan ni läsa mer om Boys och deras historia). De stod först i Curva Nord eftersom Curva Sud vid den här tiden lutade mer åt vänster ideologiskt och Boys, med sina fascistiska sympatier, var en udda fågel i det passionerade “tifot” runt Roma.
1977 gick alla supportergrupper ihop och bildade CUCS (Commando Ultrá Curva Sud) och Boys flyttade då till Curva Sud. Den första sprickan i detta supporterkollektiv sker 1986 då Lionello Manfredonia kontrakterades av Roma. Han hade tidigare yttrat sig nedvärderande gentemot Romas supportrar. Dessutom var han dömd för att ha tagit emot mutor för att gynna sitt tidigare lag, Lazio. CUCS splittrades och två förgreningar föddes ur den splittringen. GAM (Gruppo Anti Manfredonia), dit de flesta grundarna av CUCS anslöt sig, och Vecchio CUCS. Det ledde till Interna stridigheter och slagsmål vid i princip varenda hemmamatch.
Ur GAM grundades en ny grupp som tog namnet Opposta Fazione. De ville inte ha något att göra med det övriga supporterkollektivet kring Roma eftersom de “förrått” ultras-idealen enligt gruppen. Under den här tiden tog sig politiska uttryck större plats i curvan och Sud, som historiskt setts som en röd curva, blir nu alltmer högerextremistisk.
De mer radikala supportrarna kände inte längre igen sig i Commando Ultra’, och det bildades istället många mindre grupper där politiska ideologier i kombination med supporterskapet blev allt viktigare.
Till säsongen 1993/94 bestämde sig några av de gamla ledargestalterna för CUCS GAM att lägga ner stridsyxan och återförena sig med Vecchio CUCS “för Romas bästa". Men utvecklingen hade redan gått för långt för att ena Curva Sud.
20 november 1994 är det dags för bortamatch mot Brescia. På perrongen på Termini var det många nya ansikten jämfört med hur det brukade se ut när Roma hade bortamatch. Det fanns gott om ledargestalter inom extremhögern i Rom, även individer med ljusblåa sympatier. Väl i Brescia dröjde det inte länge förrän upploppen var ett faktum och vice kommissarien Giovanni Selmin blev knivhuggen. Polisen beskrev attacken som en militärisk aktion och 16 ultras arresterades, alla tillhörande extremhögern, varav många var aktiva inom den nynazistiska organisationen Movimento Politico Occidentale.
Den gamla generationen kunde inte släppa tjafset om Manfredonia och under tiden skapade den nya generationen supportrar kollektivet As Roma Ultras. En grupp med tydliga högerextrema värderingar som bildats genom en sammanslagning av Squadre d’Azione Giallorosse och Mods. Även många medlemmar i Fedayn anslöt sig till den nybildade gruppen.
Till den första hemmamatchen mot Inter säsongen 1999/00 var gruppen redo att ta över Curva Sud. De körde iväg CUCS-medlemmarna från räcket, skar sönder deras trummor och slängde ut dem på löparbanorna på Olimpico. Det sydamerikanska tifot som präglat Curva Sud var numera ett minne blott. As Roma Ultras ville ha en mer brittisk stil på ramsorna med endast sång utan trumma.
Den politiska agendan inom gruppen blev även snabbt märkbar i curvan, bland annat genom keltiska kors, bilder på Mussolini och svastikor. Säsongen 2004/05 löstes gruppen upp. På deras “muretto” längst ner i curvan hängdes istället en svart banderoll med bokstäverna Bisl (Basta infami solo lame) skrivet i gult. Vilket inte var någon grupp utan mer ett förhållningssätt som kan översättas (Slut med skitstövlar, bara knivskaft). Banderollen förbjöds senare av myndigheterna då den ansågs uppviglande.
Kulmen av fascismen i Curva Sud under denna period nåddes 2006 när Brigate Autonome Livornese (BAL) besökte huvudstaden och de möttes av banderollen:
“Lazio Livorno stessa iniziale stesso forno”. (Lazio Livorno samma initialer, samma ugn). Nedanför en banderoll på tyska “Got mit uns” (Gud är med oss”).
Några år senare infördes Tessera dei tifosi, ett kort som myndigheterna krävde för att man skulle få gå på fotboll, som många supportrar vägrade, eller vägrades, att skaffa. Sedan kom avgränsningarna i Curva Sud, då alla organiserade grupper bojkottade matcherna innan gruppen ROMA tog över curvan.
Gruppen ROMA, som även de står till höger politiskt även om de inte framhävt det lika mycket som sina föregångare, ledde sedan “tifot” på Curva Sud fram till denna säsong.
Om Boys var lite av en udda fågel i supporterlandskapet runt Roma 1972 har gruppen tillsammans med Insurrezione Giallorossa gott om likasinnade i Curva Sud idag.
Offensiva Roma, som varit i curvan sedan 2004. Giovinezza, i Sud sedan 2003, som tagit sitt namn från en av de mest kända låtarna från fascismen i Italien. Gruppen ROMA, som är skaparna bakom den stora flaggan “Roma marcia ancora”, vilket är en tydlig referens till “La marcia su Roma” 1922 när Mussolini tog makten. Nyligen firade de sitt tioårsjubileum med en stor banderoll längs med Tevere med samma X som en grupp italienska marinsoldater, vid namn Decima Mas, som bland annat krigade mot de allierade på Medelhavet under andra världskriget, använde sig av.
Bredvid ROMA i curvan hittar vi Padroni di Casa, som övergett sin banderoll för att gå ihop med ROMA. De är sedan begynnelsen nära sammankopplade med den fascistiska-rörelsen Casapound, som bland annat sysslat med husockupationer och demonstrationer.
I övre delen av curvan, under Boys, hittar vi gli Arditi som bildades 1992. I Royalist som varit representerade i Sud sedan säsongen 2009. Bredvid dem står R.V., som efter många år på långsidan återvänt till Sud sedan 2018. Vidare har via grupperna Alberone och Nel nome di Roma, som båda är sprungna ur gamla As Roma Ultras, och Nord Alta.
En nybildad grupp från 2023, Appartenenza, har snabbt fått många medlemmar och håller till i nedre delen av Sud bakom Brigate De Falchi. Gruppo 7C (förkortning för området Settecamini, ett område långt nordost om Rom) står sedan 2006 i nedre delen av Sud med en banderoll i svart med den italienska trikoloren.
Fronte Romano, som tidigare hette Ultra Roma TBM, har fått förstärkning av ett 50-tal medlemmar från gruppen TESTACCIO. Casal de’ Pazzi, som även de har en svart banderoll med trikolorens gröna, vita och röda färger. Samt gruppen Milizia Romana som står under Boys.
Grupperna i Curva Sud är otaliga och ständigt föränderliga och vi ska komma ihåg att det är många individer i curvan som inte har någon grupptillhörighet samt att flera grupper är opolitiska. Blocket av grupper med högerextrema värderingar är dock stort och klart drivande och ledande i Curva Sud. 
I derbyt i mars 2023 fanns en banderoll längst ner i Curva Sud med två tyska nazistiska soldater med texten ASR samt Romas färger på kragen och hjälmen. I senaste derbyt i april 2024 blev det sammandrabbningar tidigt på morgonen utanför Olimpico och i efterspelet till det visade Romasupportrarna upp banderollen.
“Vai in giro e fai il saluto romano, ma ha intitolato una curva a un partigiano” (Du går runt och gör romersk salut, men har namngett en curva efter en partisan).
Vilket syftar på att Lazio namngett Curva Sud efter Tommaso Maestrelli, som tränade Lazio 1974 när laget vann “scudetton”. Under andra världskriget tillhörde han Brigate Garibaldi vilket var en militär grupp partisaner som bland annat kämpade i Jugoslavien mot Nazityskland.
"Från Bitteti till Maestrelli och "nej:et till fusionen". Av tradition är du en anti-fascist."
På samma tema visades denna banderoll upp för att visa på Lazios anti-fascistiska arv. Sammanslagningen av fotbollsklubbarna i Rom, som alltså Lazio lyckades undgå, var ju ett verk av fascismen för att få till en stark konkurrent från huvudstaden till de framgångsrika klubbarna i Norditalien.
Curva Sud har haft en högerprofil i 25 år, sedan As Roma Ultras intåg. I perioder har den varit mer eller mindre framhävande, men den har alltid funnits där. Det återstår att se vad Boys och Insurrezione Giallorossa väljer för väg för Curva Sud i framtiden.
Källa: Romatoday.it: La galassia nera del tifo romanista: La Curva Sud vira ancora a destra, Carlo Fumilei
Boys firar 50 år vid AS Romas sida: Foto: Romatoday.it
Historien om Boys
Text: Niclas Ekström
Romas äldsta ultrasgrupp grundades 1972 av ett gäng tonåringar med högersympatier från de mer välbärgade stadsdelarna i Rom. Det här är historien om Boys - Le furie Giallorosse (de ilskna gulröda).
-1972 var jag 14 år. Med hjälp av Renato Fautella och Fausto Josa på Centro Coordimento Roma Club grundade jag Boys - Le furie Giallorosse. Vi var alla tonåringar med högersympatier, berättar grundaren Antonio Bongi i en Intervju med asromaultras.org.
Syftet var att starta en läktargruppering som utmärkte sig i jämförelse med det tifo som vid den här tiden fanns runt Roma.
-Vi stod i Curva Nord och där hade vi förhandlat oss till rätten till en plats för vår banderoll. Vi kom till stadion när den öppnade för att vi var tvungna att markera vårt revir. Vi var inspirerade av Torinos supportar som redan hade runt 50 banderoller i sin curva, berättar Bongi
Tonårsgrabbarna, som var ursprungsmedlemmarna i Boys, kom alla från välbärgade stadsdelar strax norr om Rom som Parioli, Vigna Clara och Balduina. Det gjorde att de hade ekonomiska resurser att köpa in läktarmaterial för att stötta La Magica.
-Vi hade 20 trummor, megafoner och elektriska tutor som vi laddade med hjälp av bilbatterier, de förde ett öronbedövande oväsen, berättar Bongi och fortsätter.
-Vi organiserade resor till bortamatcher och då och då kunde någons mamma följa med. Det var en stökig och galen supporterkultur men den var inte våldsam.
Våldet kom dock ganska snart in i bilden. I takt med att politiska motsättningar i samhället fick plats inom supporterkulturen, samt ett allt tydligare revirtänk hos de organiserade supportergrupperna.
Ursprungsmedlemmarna i Boys poserar framför gruppens logga. Bild: asromaultras.org
Roma och Lazio delade på Curva Sud
-På den här tiden delade Roma- och Laziosupportrarna på Curva Sud. Jag minns derbyt 11 mars 1973. Lazio hade vunnit två raka derbyn och kände sig starka så de gick ut från klubbens sida och uppmanade supportrarna att ta Curva Sud även om de hade bortaderby. Vi bestämde oss för att göra motstånd. Vi kom dit redan klockan 11 på morgonen och då stod några få laziali vid Dante Ghirghinis plats (legendariskt supporter som myntade heja-ropet “Daje Roma Daje!”). Vi började störa dem med ramsor och burop och ju fler vi blev desto mer utsatta och och isolerade kände de sig. De sökte sig bort mot nätet vid gränsen till Tevere-läktaren. Nästa derby stod de i norra kurvan istället.
-Jag minns den första sammandrabbningen. Den gjorde stort intryck på mig. Det var i Turin 1973. Gli Ultras Granata stod tydligt till vänster på den här tiden och helt plötsligt var de inne på vår sektion med påkar och hjälmar. De stal en banderoll och någon av oss fick några slag. De brände sedan upp banderollen i Curva Maratona. Det var en av de finaste banderollerna vi haft, från Roma Club Giuliano Taccola, framtagen av Marcello “il Kid”, berättar Bongi
Det var ett av de första tecknen på vad som komma skulle, när politiska motsättningar tog sig in i supporterkulturen, vilket ledde till både ökat och mer aggressivt våld.
-I Curva Sud föddes kort efter grupper som liknande vår. Till höger i curvan stod i Guerriglieri della Sud redan sedan en tid tillbaka. Sedan kom Fedayn från Quadraro-Cinecittá (sydöstra Rom) som leddes av Roberto Rulli, en vänsteraktivist med mycket starka ideal, som blev en ledargestalt och en känd karaktär i curvan. La Fossa dei Lupi från Monte Cervialto (norra Rom) som leddes av Stefano Scarciofolo och Vittorio Trenta. Le Brigate Giallorosse från östra Rom och il Commandos Lupi som organiserades av grabbar från Monte Verde, strax söder om Roms stadskärna. Sen dök även mindre grupper upp som Le Pantere Giallorossse och i Panthers.
Redan 1977 gick alla supportergrupper ihop och bildade Commando Ultrá Curva Sud (C.U.C.S). Detta för att kunna stötta Roma på ett mer organiserat och unisont sätt. Boys blir även de en del av C.U.C.S. De tar bort sin banderoll och flyttar in på Curva Sud.
- Beslutet att gå med C.U.C.S var nödvändigt vid den här tiden, för att med gemensam kraft skapa en stark enhet, och ett organiserat stöd både på hemmaplan och bortaplan. Boys var klart ledande i den utvecklingen och vi gick in i samarbetet med ambitionen att skapa något stort som skulle hålla över tid och som det skulle pratas om. Jag minns första matchen när vi hade 40 trummor i Curva Sud. Det var imponerande på den tiden, säger Pinuccio och Armandino, medlemmar i Boys. i en intervju på asromaultras.org från 1994.
Även tidningarna skrev om det nya fenomenet på läktarna. Bild asromaultras.org
Boys nära att lösas upp under 90-talet
Boys valde sedan att lämna C.U.C.S redan 1984 och till Europacupfinalen på Olimpico fanns åter den röda banderollen, med de fyra gula versalerna, på plats på Olimpico.
-Tyvärr utvecklades C.U.C.S i fel riktning. Det var för många “cani sciolti” (uttryck för medlemmar som man inte kan lita på). Det var folk som utförde rån, låg i bakhåll och gjorde fega påhopp på motståndarsupportrar. Saker som vi inte kunde stå för. Vi har aldrig nekat en fajt och vi är definitivt inga änglar men vi vet vad respekt innebär och därför avskyr vi den typen av beteende, förklarar Pinuccio och Armandino i samma intervju.
Boys var en väldigt kompakt och enad grupp med stort inflytande i curvan under hela 1980-talet, men sedan sker en generationsväxling, och det börjar bli slitningar inom gruppen. Pinuccio och Armandino förklarar.
-Många gånger har vi tänkt på att lösa upp gruppen. Men det skulle vara en för stor smärta att inte längre se Boys banderoll i curvan. Under 80-talet var vi starkare och mer enade. Vi var legender på läktaren. Nu är det annorlunda. En gång ersatte vi vår banderoll med texten “Lavoro in corso” (arbete pågår) för att ge en hint åt gruppen att vi inte var nöjda. På senare tid har det kommit in för mycket folk utan karaktär som bara står och röker på. Under tre veckor 1993 hade vi en banderoll där det stod “Stängt för restaurering”. Vi håller på och rensar upp i gruppen och vi kommer bli starka som vi en gång var.
Ledarna i Boys skulle dock få svårt att få någon rejäl styrning och riktning på gruppen under 90-talet, och i början av 00-talet skulle istället två starka karaktärer ta över styret av den historiska läktargrupperingen, kusinerna Paolo och Guido Zappavigna.
Bruno Conti med Boys i Curva Sud. Bild: asromaultras.org
Ny storhetstid för Boys under 00-talet
Guido var den mer administrativa och strategiska av de två. Han hade ett förflutet som rådgivare i det fascistiska partiet MSI och på 1970- och 80-talet var han en av ledarna i den högerextrema rörelsen “Lotta al sistema”.
Guido startade ett företag som fick namnet “Un amore infinito”, som sålde merch och anordnade resor till bortamatcher i Europa för Romasupportrar. Han drev även en pizzeria som arrangerade supporterträffar, event och andra supporterarrangemang. Boys, med kusinerna Zappavigna i spetsen, blev pionjärer inom Romas supporterkultur att göra business på ultraskulturen. Något som inte föll i god jord hos många av de andra läktargrupperingarna.
Paolo Zappavigna var en känd karaktär från de högerextrema kretsarna i Rom och med sin enorma kroppshydda och blonda rakade hår var han en person som fick respekt bara av sin blotta uppenbarelse.
Det något ostrukturerade och svagt styrda Boys, som Pinuccio och Armandino beskrev under 90-talet, får under kusinerna Zappavignas ledning en tydlig riktning, hierarki och styrning.
Boys öppnar en lokal på Via dei Volsci i San Lorenzo, ett arbetarkvarter strax utanför Roms stadskärna, med en tydlig vänsterprofil. Något som hade kunnat bli problematiskt, men Paolo, som var den operativa ledaren i Boys, var en karismatisk person som kunde bygga relationer i olika läger, och de accepterades i området.
Paolo fick även disciplin på gruppen som under hans ledning agerade som en enhet. Han var exempelvis noga med att se till att inget stök skedde i och runt lokalen i San Lorenzo.
Han beskrivs som en karaktär med flera sidor. En enorm fysik och ett utseende som utstrålar våldskapital, men samtidigt inte särskilt aggressiv i sin framtoning och personlighet. Fascist, men ändå benägen att bygga broar med oliktänkande, exempelvs i lokalsamhället i San Lorenzo. Ledare för en av de mest fruktade ultrasgrupperingarna i Italien med tydliga ultrasideal, samtidigt som han tillsammans med Guido kommersialiserade gruppens verksamhet.
Vid sidan om detta var Paolo även väldigt socialt engagerad. Han initierade flera sociala initiativ för att förbättra lokalsamhället samt hjälpa andra supportrar i curvan, exempelvis ekonomiskt, utan att kräva något tillbaka. Han bedrev även välgörenhetsarbete i Argentina där han stöttade två skolor för utsatta barn. Han bjöd även in aktivisten Estella de Carlotto (som var ledare för gruppen "Las Abuelas de la Plaza de Mayo", som kämpade för att staten skulle hjälpa till att återfinna barn och barnbarn som rövats bort under militärdiktaturen i Argentina) till Curva Sud. 
Paolo Zappavigna med Estella de Carlotto.
Fruktad, men även omtyckt och respekterad av rivaliserande supportrar. När Paolo omkom i en singelolycka på sin motorcykel sommaren 2005, 39 år gammal, hedrades han inte bara av de gulröda. Ledare från Lazios Curva Nord var bland de första att besöka Boys lokal i San Lorenzo och lämna blommor och ett foto. Gianluca Tirone, som var programledare för radiostationen “La voce della Nord” beskrev Paolo på följande sätt i Radio Spazio Aperto:
“Jag har haft förmånen, för vi pratar verkligen om en förmån här, att få lära känna Paolo. Han var generös, öppenhjärtlig och ärlig. Han var en romare.”
Dessa egenskaper gjorde att Paolo var omtyckt av många oavsett klubbsympatier eller politiska åsikter. En av dessa var Francesco Totti, som tillsammans med Antonio Cassano, närvarade på Paolo Zappavignas begravning för att hedra minnet av “Zapata” som han kallades av sina vänner. 
Cassano hedrar Paolos minne med hans son Nico.
Efter Paolos tragiska bortgång uppstod ett maktvakuum både i Boys och i Curva Sud. Hårdare lagar och regler ledde till att många supportrar fick Daspo (förbud att se sportevenemang) vilket även det försvagade ledningen och styrningen av Boys.
Ingen ny ledargestalt har fyllt tomrummet efter Paolo Zappavigna, som av flera, däribland polisen som arbetar med att kartlägga Curva Sud, benämns som "den sista ledaren av Curva Sud".
Men Boys som ultrasgrupp är i allra högsta grad aktiva och förra året firade de sin 50-årsdag med pompa och ståt, i området Pietralata i nordöstra Rom.
Supporterkartan i Curva Sud har ändrats otaliga och åter otaliga gånger sedan Antonio Bongi och hans vänner ville driva på utvecklingen av supporterkulturen kring Roma 1972. Samhället har förändrats drastiskt, många generationsväxlingar har skett i curvan, men en konstant har alltid varit närvarande. Ibland mer inflytelserik och ibland mindre, men oavsett, har banderollen med de fyra gula versalerna på den röda bakgrunden alltid klätt “il muretto” på högra hörnet av Curva Sud. BOYS - Le furie giallorosse.
Källor
Romatoday.it: I 50 anni dei Boys Roma delLa Curva Sud
Corriere Della Sera:Dai gruppi della Sud ai cani sciolti giovanissimi, violenti e clandestini
Football, Fascism and Fandoom: The UltraS of italian football, Alberto Testa, Gary Armstrongasromaultras.org
TIFO-net: Paolo Zappavigna il tifo e la destra di Roma
TIFO-net: Addio Paolo il tifo di Roma piange un figlio
Fedayn/Gruppo Quadraro: Återuppståndelsen i Curva Sud
Text: Niclas Ekström
12 mars 1972 i matchen Roma-Varese såg en ny banderoll dagens ljus. Med gul text på röd bakgrund stod det Fedayn. En ny ultrasgrupp, som skulle sätta standarden i Curva Sud under lång tid framöver, var född.
Läktargruppen bestod av ett kompisgäng från stadsdelen Quadraro i sydöstra Rom. Trots namnet, som de tog rakt av från en grupp palestinska frihetskämpar, ville gruppen vara opolitisk. De förenades av kärleken till staden och laget och de ville leva ut sitt supporterskap på ett passionerat sätt.
Fedayn var från början ganska illa omtyckta. Ultraskulturen var vid denna tid väldigt ny i Italien. Men med tiden växte förståelsen för deras passionerade sätt att stötta laget med sång, flaggor och pyroteknik samt deras ibland aggressiva sätt att stå upp för sig själva och andra romanisti på bortaplan. I takt med detta växte fascinationen och respekten för Fedayn och kompisgänget från Quadraro öppnade upp dörren för personer från andra delar av Rom som ville vara en del av deras gemenskap.
Grundaren, Roberto Rulli, blev snabbt en ledarfigur och en referenspunkt för hela curvan. En position som han inte fick genom att trycka ner människor och sprida skräck utan genom sitt karismatiska sätt att vara och hur han alltid stod upp för sina vänner. I Fedayn fanns ingen ledare utan de tog alla beslut demokratiskt och gemensamt.
De har genom åren gjort sig kända för deras uppfinningsrika ramsor, mäktiga koreografier och att de bevarat traditionerna genom att aldrig göra business av sitt supporterskap likt många andra ultrasgrupper i Italien. Det har lett till att de är respekterade och omtyckta av en stor del av alla romanisti och det är kanske anledningen till att de klarat av flera generationsväxlingar och lyckats vara ett viktigt inslag i Curva Sud i över 50 år.
Men på kvällen 4 februari 2023 skulle det hända något som utraderade över 50 år av läktarhistoria. Efter matchen Roma-Empoli attackerades Fedayn av maskerade män beväpnade med basebollträn från ultrasgruppen Delije och de stjäl Fedayns banderoll. Delije hade varit i Milano och följt Röda Stjärnan i en basketmatch och åkte sedan ner till huvudstaden för att genomföra denna attack mot Fedayn, som var helt oförberedda.
Upprinnelsen till attacken ska ha varit att ultras till Roma och Napoli drabbat samman vid en rastplats i Arezzo i januari. Delije och Napolis ultras har ett vänskapsband samtidigt som Fedayn har vänskapsband med Delijes ärkefiender ultrasgruppen Bad Blue Boys som stöttar Dinamo Zagreb.
Fedayn-banderollen brändes sedan upp på Marakana i Belgrad när Röda Stjärnan mötte Cucaricki. Innan dess visade de upp en banderoll där det stod “Ni valde fel vänner”. En tydlig passning till vänskapsbanden med Dinamo Zagreb.
Sedan dess har det varit tomt på mur nummer 17 till höger om jumbotronen på Curva Sud och det har varit helt tyst från medlemmarna i Fedayn. Fram tills 72:e matchminuten mot Empoli i söndags.
Då, vid ställningen 4-0 till Roma, tänds flera rökbengaler i gult och rött. Ett ljud av förväntan stiger på stadion. Sittplats enas i en unison applåd medan kortsidan vänder sig upp mot det högra hörnet av Curva Sud och stämmer upp i sången som ekat i betongen på Olimpico så många gånger förut. FE-FE FEDAYN, FE-FE FEDAYN.
När röken skingrar sig uppenbarar sig en vit banderoll med svart text “Signa Inferre!” som översatt från latin betyder “För framåt emblemet". Ett stridsrop som användes av de romerska krigarna när de avancerade mot sina fiender. En röd banderoll med gul text vecklas ut över muren som stått tom i sju månader: “Gruppo Quadraro”.
Sittplats ställer sig upp och applåderar och Curva Sud startar en klassisk Fedayn-ramsa som sprider sig över hela stadion.
Till tonerna av Marcella Bellas gamla hit Montagne verdi enas Olimpico i en sång som ekar över den eviga staden.
"Passa il tempo cambia la gente di battaglie ne ho fatte tante a noi tutti ci hanno invidiato a noi tutti ci hanno apllaudito dai ragazzi diamo la scossa facciam vedere la nostra pasta siamo pronti a ricominciare tutto il mondo dovrà tremare la la la la la la ROMA no no no non sarai mai SOLA"
(Tiden går och folk förändras, strider har jag tagit många, alla har varit avundsjuka på oss, alla har applåderat oss. Kom igen grabbar så tänder vi till låt oss visa vad vi är gjorda av. Vi är redo att börja om på nytt. Hela världen kommer att skaka. Roma, du kommer aldrig vara ensam.)
Över 50 år av läktarkultur går inte att radera ut. Den återuppstår i en ny skepnad fast med samma ovillkorliga kärlek till den eviga staden och de gulröda färgerna. Att få uppleva detta på ett fullpackat och emotionellt Olimpico är bland det mäktigaste jag varit med om och ett minne som jag kommer bära med mig för resten av livet.
Grazie Roma!
Källa: asromaultras.org, romatoday.it
In memoriam: Antonio De Falchi
Text: David Jansson
Säsongen 88/89. Inter vann lo scudetto under Trappatonis ledning, förberedelserna var i full fart inför VM -90 men Roma var tyvärr långt ifrån den klass som klubben hade haft under början av 80-talet. I laget spelade "prinsen" Giannini, "den flygande tysken" Völler, en åldrande Bruno Conti och kämpen Sebino Nela. Nisse Liedholm hade återvänt till Rom efter sin sejour i Milano, men framgångarna uteblev. Säsongen skulle komma att bli en besvikelse med Roma på åttonde plats, hela 24 poäng efter Inter (under en tid då en vinst fortfarande bara renderade i två poäng).
Trots det sportsliga misslyckandet var det knappast det som Romas supportrar förknippade säsongen 88/89 med. Istället skulle ett fegt mord på en yngling bli det starkaste minnet...
31a giornata, incontro: Milan - Roma.
Romas spelare skulle försvara de gulröda färgerna mot ett starkt Milan, ett Milan som hade vunnit med 3-1 på Olimpico tidigare under säsongen. Utgången blev dock en annan. Berlusconis Milan vann med 4-1, där Romas enda målskytt ironiskt nog var Milan-lånet Daniele Massaro. Resultatet fick dock stå i periferin under den tragiska eftermiddagen.
Flera av Romas supportrar hade tagit sig till Milano för att stödja sitt lag under matchen. Det hade alltid funnits en stark rivalitet mellan de två supporterskarorna, bland annat på grund av den stadsmässiga rivaliteten, och Romas och Milans ultras var inte på något sätt vänliga mot varandra.
En av supportrarna som hade tagit sig till Milano var Antonio De Falchi. Antonio var ung, blott 19 år gammal och med hela livet framför sig. Han var den yngsta i en barnaskara på åtta stycken, och hade några år tidigare förlorat sin far när denne hade begått självmord. Familjen var allt annat än välbeställd, och de fem barn som fortfarande bodde hemma fick dela på en trerumslägenhet tillsammans med modern.
Antonios stora passion i livet var Roma, den livslånga kärlek som han följde både hemma och borta. Antonio var en lugn kille, som aldrig åkte till matcherna för att bråka. Hans passion var endast fotbollen, och sitt rum hade han tapetserat fullt med affischer på Roma och dess spelare. På väggen satt även den finaste klenoden av dem alla; Sebino Nelas matchtröja med nummer 3 på ryggen. Tröjan hade Antonio fått efter en match mot Como.
Han skulle åka tåg med tre av sina vänner till Milano. Tåget avgick tidigt på morgonen från Termini och sällskapet var framme runt 8.30. De fyra vännerna gick av tåget och lämnade de övriga Roma-supportrarna som hade genomfört samma resa. De hade gömt sina halsdukar av säkerhetsskäl (de var ju trots allt på fiendens mark...) och valde att gå ensamma till San Siro.
När de hade köpt biljetter till matchen och gick mot biljettinsläppet blev de stoppade av en milanista. "Har ni en cigarett?" frågade han Antonio och hans vänner. Han frågade sedan vad klockan var, och kvartetten svarade. Deras romerska dialekt avslöjade dock att de var romanisti på besök i Milano. Strax därefter dök ett trettiotal milanisti upp runt hörnet och hoppade på de unga Roma-supportrarna. De hade ingen chans att försvara sig mot den fega attacken och blev således brutalt misshandlade. Antonio var den som fick ta emot mest stryk, och trots att han fortfarande levde när ambulans kom till platsen gick det inte att rädda hans liv. Obduktionen visade att Antonio hade fått en hjärtattack i samband med misshandeln. Familjen De Falchi hade förlorat ytterligare en av sina medlemmar.
***
Begravningen (betalad av Roma) ägde rum tre dagar senare i stadsdelen Torre Maura, området där Antonio hade bott. San Giovanni Leonardi-kyrkan var platsen för ceremonin, och runt 10 000 människor hade tagit sig till begravningen för att hedra och ta farväl av den döde supportern. Närvarande från Roma var presidenten Dino Viola tillsammans med Giuseppe Giannini, Sebino Nela och Angelo Peruzzi. Även samtliga av Romas ungdomsspelare var där.
Det fanns inget slut på familjen De Falchis tårar under begravningen, och Dino Viola fick hålla om modern som stöd. Hon var desperat av sorg, förkrossad över att ha förlorat sin yngste son.
Solen sken under begravningen, men Rom grät. Tio år efter att Lazio-supportern Paparelli hade fått sätta livet till hade staden återigen förlorat en ung man i samband med fotbollen. Den här gången - utan att förringa Paparellis tragiska öde - hade våldet varit brutalare, fegare och mer kalkylerat.
***
Reaktionerna från Roma-supportrarnas håll var (självklart) argsinta. Relationerna mellan de båda supporterskarorna försämrades ytterligare. "För varje mördad romare hänger 10 Milano-bor i galgen" var ett av budskapen som Romas ultras förmedlade via sina banderoller veckan efter mordet. Supportrarna var ursinniga, och mordet är än idag varken glömt eller förlåtet. Antonios minne hedras fortfarande genom banderoller och dylikt, och han har även fått en supportergrupp uppkallad efter sig ("Brigata De Falchi").
***
Polisen grep tre milanisti i samband med mordet. Samtliga var ultras, tillhörande den våldsamma gruppen "Brasato" och var mellan 20-29 år. 20-åringen var den enda som blev fälld i domstol. Han fick sju år villkorligt, medan de övriga två släpptes fria på grund av brist på bevis...
"Är detta rättvisa? Det här är en skam! De måste få betala, även om inget kan ge mig min stackars Antonio tillbaka." var moderns kommentarer efteråt.
Antonio fick betala ett skyhögt pris för sin passion. 19 år gammal föll han offer för det fega och meningslösa våldet utfört av en grupp idioter. Antonio var ingen huligan, men ändå blev han straffad för sitt ursprung och för sina färger.
Låt han aldrig bli bortglömd.
Bortaresan som slutade i tragedi
Text: Niclas Ekström
Andrea Vitone var bara 14 år när han fastnade i en brinnande tågvagn på väg hem till Rom efter en bortamatch i Bologna.
Våren 1982 hade Andrea Vitone precis fyllt 14 år. Mamma Elena och pappa GiaComo hade flyttat till Rom från Puglia för att få arbete och en bättre framtid. Elena jobbade på Eni och Giacomo var graverare. Familjen bodde på femte våningen i ett höghus på Via Livorno, en sidogata till Piazza Bologna.
Hans storebror Giuseppe var 21 år och jobbade som elektriker. Han var tystlåten och tillbakadragen. Giuseppe sympatiserade med högerextrema värderingar men klädde sig som en flower-power-hippie med långa kaftaner, indiansandaler och ringar på fingrarna. Han var medlem i Commando Ultrà Curva Sud (CUCS) där hans vänner kallade honom för Pucci.
Andrea såg upp till sin storebror vars vänner kärleksfullt kallade honom Puccini (lill-Pucci). Han spelade biljard och gjorde upptåg i kvarteret på sin scooter och han var en flitig besökare på Stadio Olimpico. Skolan gick sådär för Andrea. Han var inte direkt någon mönsterelev. Han tvingades gå om ett år och en lärare berättade att han ägnade största delen av skoltiden åt att måla motorcyklar och att sätta upp Romaklistermärken på väggarna, till vaktmästarens stora förtret. Ofta skolkade han på måndagar för att vila upp sig efter söndagens strapatser runt om på arenor i Italien med sin storebror.
Söndagen 21 mars 1982 var det bortamatch i Bologna. Egentligen skulle bröderna få skjuts till Bologna men det ställdes in med kort varsel så de tog tåget tillsammans med Giuseppes flickvän Giovanna och många andra supportrar.
Nils Liedholms Roma förlorade sin tredje raka match och hemmalaget vann med 2-0. Tåget hem till huvudstaden lämnade stationen i Bologna 17:16. Många supportrar var berusade och nu även missnöjda med resultatet, vilket gjorde att det var hetsig stämning på stationen. I tumultet som uppstod tappade Giuseppe bort sin lillebror Andrea och de hamnade i olika vagnar. Det blev en stökig resa ner till huvudstaden. I vissa vagnar var det bara allmänt högljutt medan det i andra vagnar utfördes ren skadegörelse vilket ledde till en konfrontation mellan supportrar och polis, som försökte lugna ner situationen. Enligt vittnesmål ska även glasflaskor ha kastats mot tågfönstren.
Tåget tuffar trots oroligheterna vidare och hade precis pASSErat Orte mellan Umbria och Lazio cirka 100 kilometer från huvudstaden när den tredje sista vagnen i tåget av någon anledning fattade eld. Direkt drar någon i nödbromsen och panik utbryter i tågvagnen. Panikslagna supportrar och vanliga tågresenärer trycker sig framåt för allt vad de är värda för att ta sig ut ur vagnen.
Pucci sprang desperat runt och letade efter sin lillebror Andrea som han tappade bort på stationen i Bologna. “Var är Puccini?” skrek han oroligt utan att få svar, och han hittade honom ingenstans i folkmassan. Supportrarna och de vanliga resenärerna trycktes efter en stund in i de återstående vagnarna och tåget fortsatte ner mot Rom. Pucci var ändå vid gott mod eftersom han räknade med att hitta sin lillebror när de väl kommit fram till Termini.
Pucci sökte febrilt efter Andrea på plattformarna och inne i Roms centralstation och han kände paniken växa starkare och starkare inom sig när han inte kunde hitta honom. Hans sista hopp var att Andrea tagit sig hem på egen hand så han begav sig till Via Livorno.
Men i lägenheten på femte våningen möttes han bara av två föräldrar, utom sig av oro, som klandrade Giuseppe för att han lämnat sin lillebror ensam. Tillsammans satt de alla tre uppe hela natten och väntade på att Andrea skulle komma hem. Tidigt i gryningen på måndagsmorgonen ringde telefonen. Det var från observatoriet som ville att de skulle komma och identifiera en person som kunde tillhöra deras familj.
När de kom fram fick föräldrarna och Giuseppe se en kraftigt brännskadad Andrea ligga på den vita duken. Han hade hittats i vagnen som fattat eld, bara några centimeter från utgången.
Ett helt land var i chock och en familj i totalt mörker. Giuseppe var utom sig av sorg, självhat och ångest eftersom han tog på sig skulden för sin lillebrors död.
Andrea begravdes två dygn efter sin död i familjegraven i Lucera, en liten stad utanför Foggia. Många år senare skulle det framkomma att Pucci vid sitt sista farväl av sin älskade lillebror på altaret svurit att han skulle hämnas honom.
Curva Sud hedrade minnet av Andrea med en stor hjärtformad blomsterkrans.
Fastnade på toaletten
Anledningen till att Andrea inte lyckades ta sig ut från tågvagnen fastställdes aldrig. Man tror att Andrea befann sig på toaletten när elden spred sig och i paniken som uppstod lyckades han inte komma ut, och han kvävdes därför till döds av den giftiga röken från branden.
Den tekniska undersökningen kunde inte fastställa orsaken till branden men den kunde utesluta att det rörde sig om en naturlig brandorsak som uppkommit av något tekniskt fel. Obduktionen av Andreas kropp gav inte heller några ledtrådar och vittnesmålen gällande händelseförloppet gick isär vilket gjorde det svårt för polisen att utreda fallet.
Ett första framsteg i utredningen gjordes i maj 1985, över tre år efter tragedin på tåget i Orte. Fyra män begärs häktade misstänkta för skadegörelse och dråp. Claudio Camilli, Fabrizio Carroccia, även kallad Er Mortadella, Lucca Viotti och Stefano La Valle. De första häktades men släpptes kort därefter. Men polisen fick aldrig tag på varken Lucca Viotti eller Stefano La Valle eftersom båda var spårlöst försvunna. Först trodde polisen att de båda ynglingarna höll sig borta från rättvisan men med tiden började de ana att något inte stod rätt till.
Luca Viotti var 15 år gammal vid tiden för tågbranden. Han hade haft en tuff uppväxt. Lucas pappa övergav familjen tidigt och som 10-åring fick Luca sluta skolan eftersom hans mamma var inlagd på ett mentalsjukhus. Sedan dess bodde han hos sin mormor i Tor Bella Monaca, en förort i Roms östra utkanter som är ökänd för att vara en av de mest nedgångna och socialt utsatta. Han var ett välkänt ansikte på Olimpicos norra kortsida där han fått smeknamnet Er Marmotta eftersom han var ganska kort och knubbig med krulligt hår. Trots att han sympatiserade med Lazio följde han med sina Roma-vänner på bortaresan till Bologna för att få stöka lite utanför huvudstaden. På den här tiden var det inget ovanligt att laziali reste på bortamatcher med romanisti och vise versa för att få en möjlighet att leva rövare utanför Rom. Lucca hade varit anmäld försvunnen sedan juli 1982.
Stefano La Valle som kallades Geronimo växte upp i förorten Tor Lupara en bra bit norr om Rom. Han var 19 år och aldrig tidigare dömd för något. 7 oktober 1982 gick han hemifrån och sa till sin pappa: “Jag går ut och träffar några vänner men jag kommer hem snart.”
Det var sista gången som Alfredo La Valle hörde sin sons röst. Efter försvinnandet sätter Alfredo igång sin egen utredning för att ta reda på vad som hänt sin son. Han gör eftersökningar och frågar desperat runt i Roms ultraskretsar i jakt på sanningen om sonens försvinnade. Efter att ha hört flera olika versioner och lagt ihop alla pusselbitar kommer han fram till hur det måste ha gått till. Giuseppe “Pucci” Vitone har mördat hans son för att hämnas sin lillebror Andrea. När han kommit fram till detta går han direkt till polisen. I tidningen Unitá den 2 juli 1989 kan man läsa följande om utredningen.
“Anmälan, som ledde till att polisen startade en utredning, har inte gett något resultat. Svårt att säga om polisen där och då såg anmälan som en desperat handling från en far i djup sorg eller om det var ett väldigt svårt brott att utreda.”
Alfredo La Valle dog av hjärtesorg 1986. Hans hjärta klarade inte av att bära sorgen och saknaden efter hans älskade son Stefano.
Men ryktena om en fruktansvärd vendetta där Luca och Stefano slaktats och styckats i bitar och låg begravda någonstans dog inte med honom, utan fortsatte att eka på gatorna och i barerna i huvudstaden. Men utan vittnesmål såg det mörkt ut att klara upp fallet.
“Jag har begravt den där hunden”
Men 1989 kom ännu en vändning i fallet. Även om Stefano La Valles anklagelser mot Giuseppe Vitone inte kunde styrkas med någon bevisning fortsatte polisen utredningen utifrån den hypotesen. Om Pucci hade skipat rättvisa på egen hand är det troligt att någon hade hjälpt honom eller åtminstone hade kännedom om det. Efter en utredning av Puccis vänskapskrets fastnade polisen på namnet Paolo Dominici. Puccis jämnåriga barndomsvän.
“De växte upp på samma gata på Via Livorno i kvarteret Piazza Bologna,” förklarar journalisten Maurizio Martucci i sin bok Cuori Tifosi. “Han följde inte fotboll och ännu mindre Roma. Men som medlem i den militanta delen av MSI (ett fascistiskt parti som hade en samlingslokal på Via Livorno) deltog han i mängder av upplopp mot vänsteraktivister utanför gymnasieskolan Giulio Cesare på Corso Trieste. Han gick sedan in i en depression efter en skilsmässa och blev efter det narkoman.”
Sommaren 1989 hittade polisen Paolo Domenici på ett behandlingshem i Kalabrien för narkomaner. Och när han blir ställd mot väggen av poliserna dröjer det inte länge innan den nu 28-årige romaren tar bladet från munnen. Han erkänner att han kände Luca Viotti och att han lurade 15-åringen till en svampodling i Monti Tiburtini, ett stort grönområde i nordöstra Rom.
“Pucci sa till mig att han ville lära Luca en läxa,” berättar Paolo i Corriere della Sera i februari 1994. “Jag kände Lucca väl eftersom vi var nära vänner men Pucci sa att han bara skulle ge honom ett hederligt kok stryk och det tyckte även jag att Luca förtjänade. Jag lurade honom till platsen genom att be honom att köpa en stulen radio, men när jag fick se Puccis första slag i huvudet på Lucca blev jag rädd och sprang därifrån. Jag träffade Pucci två dagar efter och då sa han till mig: "Jag har begravt den där hunden”.
Efter sju års famlande i mörker fick polisen tillslut svar på frågan vad som hade hänt Luca Viotti. Stefano La Valles öde förblev dock ett mysterium:
“Det var jag som lurade Luca i fällan men jag vet ingenting om Stefano. Jag kände honom knappt och Pucci berättade inget om honom till mig,” säger Paolo Domenici i samma Intervju i Corriere della Sera.
Trots mängder av eftersökningar i grönområdet vid Monti Tiburtini hittade polisen aldrig några likdelar och det förblir oklart vart Lucca och Stefano ligger begravda.
Efter Andreas död lämnade Pucci läktarlivet. Han flyttade till Brescia, började arbeta som ljustekniker och gifte sig, men hur mycket han än försökte kunde han inte komma över sin lillebrors tragiska öde, och sina skuldkänslor över det inträffade. Tillslut tog drogerna hans liv. Vintern 1986 dog Giuseppe Vitone i en hjärtinfarkt. Han blev 25 år gammal.
Minnet av Andrea Vitone hedras med en minnessten på Piazza Bologna där det står:
“Al piccolo ma grande Andrea Vitone, gli amici della piazza.” (Till den lilla men stora Andrea Vitone, vännerna från torget”
Källor: Spazio70.com, asromaultras.org, Ultrá, Tobias Jones
