Stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
Djupt under midnattstimma
Månen vandrar sin tysta ban
Snön finns det ingen i stan
”snön” är bara skit på taken
Endast Thomas är vaken
Står där så grå vid hotellrumssdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många resor förr,
upp emot plafondens skiva,
tittar mot hallen, där gran och fur
drar kring väggen sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta
För sin hand genom skägg och hår,
skakar på huvud och hätta --
"nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta" --
slår som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla
Tyst är Holland och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Thomas lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra Peters ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var pissoiren må vara
Finhotellets säng är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
skiten lyser brun på fur och gran,
undrar hur mycket Alkmaar får i baken.
Endast Thomas är vaken
