Staffan Tapper intervjuas med Europacuppokalen i bakgrunden.
Viv Anderson och Robert Prytz stapplar in på röda mattan.
När lotten föll på Nottingham Forest i september var det nog många nostalgiker som blev glada. Detta gällde även klubbarna med Forests omtalade ägare Evangelos Marinakis i spetsen som direkt valde att bjuda in de kvarlevande spelarna från båda 79-lagen till matchen. Ett tag efter uttalandet kom också den officiella inbjudan till MFF-legendarerna och på plats i kväll var det 13 himmelsblå spelare som gjort resan till England. Närmre bestämt var det Janne Möller, Roland Andersson, Kent Jonsson, Magnus Andersson, Robert Prytz, Staffan Tapper, Anders "Puskas" Ljungberg, Jan-Olov Kindvall, Tommy Andersson, Claes Malmberg, Tommy Hansson, Mats Arvidsson och Roy Andersson. Spelare som stack ut från Forests sida var bland annat Peter Shilton, Viv Anderson och John McGovern.
Utanför entrén till City Ground hade ett stort pressombud samlats i väntan på legendarerna. Europacuppokalen var på plats och Forest hade byggt upp både scen och rullat ut en röd matta. När spelarna anlände kändes det väldigt lyxigt, nästintill som en Hollywoodpremiär när det kom jubel från fans och hördes smattrande kameror. Det märktes att hemmalaget tog den historiska matchen på allra högsta allvar och vilket snyggt mottagande spelarna fick. En kvart innan avspark hyllades även lagen på innerplan med stående ihållande applåder och höga jubel. Senare under matchen så överröstades Forest-legendarer av applåder från publiken varje gång de reste sig på läktarplats. Kort sammanfattat så blev det en väldigt fin hyllning som sig bör då man förtjänar all beröm om man som svensk tagit sig till Europacupfinal.
Roy Andersson på den röda mattan utanför City Ground.
Vad har ni haft för er i Nottingham?
– Vi kom i går så då bjöd Malmö på middag. I dag har vi mest slappat och tittat på stan, Robin Hood och gått ner på marknaden så det har varit rätt så soft i dag kan man säga. Sen åkte vi ut hit (City Ground) rätt så tidigt och nu ser vi fram emot resten av kvällen och allt som ska hända här.
Hur ofta träffas ni i 79-laget annars?
– Till en början träffades vi rätt ofta. Nu blir det mest kring hemmamatcherna då vi sitter tillsammans och snackar lite om gamla minnen och synpunkter om hur det går för MFF i dagsläget.
Hur är det för dig att stå här framför en stor skärm med finalen i bakgrunden?
– Det väcker fram känslorna igen från laget vi spelade med och hela resan som kommer till nytt liv. Jag trycker gärna på det också att när jag var grabb hade jag aldrig kunnat tänka mig att uppleva något sådant. Och då spelade jag ju inte finalen då jag blev skadad men var med de andra åtta matcherna. Man drömde inte ens om det. Det var så osannolikt och det är klart att det växer när man är med om sådana här grejer då tankarna kommer tillbaka.
Vilka minnen är det som väcks till liv?
– Man kommer ihåg hela resan som börjar långt tidigare egentligen, nästan redan 1974/75 när vi kommer ut i Europa och börjar spela mot bra lag där vi kände att vi var nära att slå många lag likt Bayern München och Magdeburg. Sen när vi började 1979 hade vi inte de förhoppningarna men vi växte under hela turneringen. Vi var ju uträknade efter 0–0 hemma mot Monaco men går och vinner borta med 1–0. Sen vänder vi även mot Wisla Krakow där vi förlorar borta och vänder hemma. Så vi blev bättre och bättre hela tiden.
Det har varit mycket snack utifrån "tänk om". Du var en av flera nyckelspelare som missade finalen. Har det släppt efter 46 år senare?
– Jag har ju släppt det men det blir rätt aktuellt när man påminns om det. Jag spelade ändå åtta matcher innan jag blev opererad. Självklart hade jag önskat att skadan aldrig skett och att jag skulle skitit i operationen för det är ändå helt overkligt att som svensk gå ut och spela en Europacupfinalen. Sen är det klart att en sån spelare som Bosse hade gjort skillnad, det kommer man ej ifrån. Även Krister som jag hade ett bra samspel med var ett tapp så tankarna har absolut funnits där, framför allt nu i dag då. Sen gjorde laget det fantastiskt då det var ett ganska ungt och orutinerat lag men visst hade det gjort skillnad om vi kunnat ställa upp allra bästa lag.
Hur viktigt är det att upprätthålla historien och fortsätta hylla er 79:or?
– Jag vet inte. Man kan hoppas att det kan inspirera andra att satsa och drömma för det är inte omöjligt även fast man inte tror på det. På så sätt kanske det kan hjälpa.
Är det möjligt att MFF gör det igen?
– Jag tror inga svenska lag kan lyckas. Tyvärr har avståndet ökat mot de bästa lagen i Europa och utvecklingen är tydlig då lagen ute i Europa springer ifrån oss.
Kan dagens MFF lära något från er resa?
– I dag har det blivit mycket mer tekniskt men just det här att kunna vinna matcher och tro på det om man får ihop ett bra lag kan man lära. Att få till det här jävla anammat att man kan vinna oavsett om inte spelet är hundra procent, så där kan det finnas något att hämta.
