Lite tyngda av stundens allvar började Brentford lite trevande första tio, men när man skakat av sig premiärnerverna var man det klart bästa laget i första halvlek.
Efter ett stolpskott av Mbuemo är det trotjänaren Canos som gör Brentfords första mål sedan 1947 i högsta serien. Efter en passning från Pinnock hittar han en lucka vid Lenos första stolpe och det är ledning Brentford.
Kort därefter snubblar Mbuemo till sig ett friläge med Leno och försöker hitta bortre burgaveln men missar grovt. Arsenal har mycket boll under resten av halvleken men det ser trögt och fantasilöst ut och man blir märkbart stressade av Brentfords höga press.

Arsenal kommer ut till andra halvlek med ett högre tempo och skapar en del farligheter, bl a har Xhaka ett fräsande skott tätt över. Brentfords norske back Ajer, ny från Celtic, blir tyvärr skadad och byts ut mot Mads Bech Sörensen, och ett långt inkast från just Sörensen ska visa sig bli matchavgörande. Inkastet skarvas vidare till Nörgaard som nickar in tvåan. Leno är rejält fasthållen av Pontus Jansson och kanske skulle målet inte ha klarat en VAR-granskning.
Arsenal trycker på i slutet och David Raya får göra en riktig kanonräddning på ett avslut från Pepe i slutminuterna. Efter att ha sett Brentford tappa 2-0 till 2-2 i 93:e och 94:e minuten mot QPR för ett par år sedan vågar jag aldrig ta ut ngt i förskott men Arsenal är aldrig riktigt nära och Brentford tar en helt fantastisk skalp i sin återkomst till finrummet.

Gamla män gråter av glädje på läktaren och undrar nog liksom jag själv om detta verkligen händer eller om vi drömmer. För 12 år sedan var det nedre halvan av League 2 inför ett halvtomt Griffin Park, nu spelar vi mot dom stora drakarna på en ny arena inför fullsatta läktare och jämfört med ex Arsenal, med en mycket begränsad budget. Nu ser vi fram emot ett nytt LondonDerby nästa helg, borta mot Crystal Palace.