En Snapphane som Spanar - Återvänder

Det var Timbuktu-låten som ekade i mitt huvud när jag vandrade genom Pildammarna den här förmiddagen, efter drygt två månader av självvald exil.

Så vad har hänt med Malmö FF:s herrar medan man varit i skogen och samtalat med träd och fåglar?

En hel del – och ändå absolut ingenting.

Vårsäsongen är färdigspelad. Resultaten är inne. Och ingen, ingen innanför rikets gränser hade kunnat föreställa sig en så här blek utdelning. Visst, det finns tusentals norr om Lund som drömmer om ett år där Malmö inte står överst på pallen – men inte ens de mest skadeglada kunde ana den här kräftgången.

Förklaringen är lika enkel som den är förbryllande: en offensiv som på pappret är en av de mest profilstarka Malmö någonsin ställt på benen – men som inte levererat.

Man gnuggar sig i pannan och konstaterar att efter snart halva Allsvenskan är den bästa offensiva Malmöspelaren... utlånade Sebastian Jørgensen, med fem mål på tolv matcher för Norrköping.

På tretton matcher har MFF:s anfallare och yttrar mäktat med åtta mål. Åtta! Det är lika många som poängen upp till Mjällby.

Det gör en nästan svimfärdig. Man skulle kunna rada upp sarkastiska formuleringar om hur impotent den här offensiven har varit, men varför sparka på någon som redan ligger?

Ska Rydström gå? Det är frågan som varje rubrikmakare nu kommer ställa efter minsta poängtapp . Och som i ärlighetens namn också dyker upp i tankarna hos många av oss supportrar – varje gång det inte vaskas fram ett guld.

Men för mig överväger konsekvenserna av att låta Rydström gå det sunda förnuftet.

Det finns likheter med 2022. Malmö står, återigen, vid ett vägskäl. Uppehållet är ett naturligt tillfälle för att byta kapten vid rodret, ge en ny officerare några veckor att rätta till kursen. Men då som nu måste vi minnas: ett dåligt beslut kan snabbt följas av ännu sämre.

Cupfinalerna spelar också sin roll i detta drama. 2022 var det Milos som bröt cupförbannelsen och fick därmed styrelsens förtroende. Men när resultaten fortsatte vackla och missnöjet växte, stod styrelsen till slut utan alternativ. Resten av säsongen blev... en mörk berättelse. En felmanöver som ledde till nästa.

Vill vi att det ska upprepa sig?

För vissa blev cupförlusten den slutgiltiga knuffen: nu får det vara nog. Dags att börja om. Och visst, Malmö FF ska inte stå stilla. Men det betyder inte att varje misslyckande kräver ett halshugg.

Jag menar att det vore ett förhastat beslut att avbryta detta nu. Rydström har visat tillräckligt för att förtjäna att misslyckas ett år – och att få försöka igen. För ibland är det just där, i nederlagen, som man bygger något som håller längre än en enskild säsong.

Med det sagt betyder det inte att Rydström ska komma undan ansvar. Det måste erkännas att hans ivriga roterande, i hopp om att hålla hela truppen varm, har haft motsatt effekt – ett kallt kollektiv utan rytm. Och det är hög tid att gå vidare från att förlita sig, likt Napoleon, på sitt gamla garde. Annars närmar han sig sitt Waterloo.

Och DÄR sätter jag punkt – med en stor bläckfläck – för min lilla krönika om en vår som nu är också får väl fortsätta sjunga med i "The botten is nådd"-refrängen:

"Kändes förjävligt innan, men det börjar bli lite bättre nu, min vän
 Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
 Vi tittar uppåt, uppåt, uppåt
 Vi tittar uppåt, uppåt, uppåt
 Yaro, yaro
 Högt, lågt, överallt…”

 Låt träningsrapporten börja.

Den första utespelaren ute på planen klockan elva var Anders Christiansen. Kaptenen joggade runt i sin egen bubbla, medan resten av truppen så småningom samlades kring Tom Noon strax efter elva. Sedvanligt hade tränarstaben förvandlat den stora gröna ytan till ett organiserat kaos av slalompinnar, koner, frisparksfigurer och västar – ett tydligt tecken på att en strukturerad arbetsdag väntade.

Frånvarolistan var lång, och även bland de närvarande var det flera spelare som körde på med begränsad belastning. Det mest överraskande ansiktet var dock Stefano Vecchia. Hiphoparen var med under de inledande uppvärmningsövningarna, men lämnade träningen innan det hann hetta till på allvar.

Tom Noons uppvärmning varade i tio minuter innan Theodore Olsson samlade ihop ett gäng offensiva pjäser: Thelin, Ekong, Vecchia, Ali, Gudjohnsen och Mohammed från P19. De klev bort till ena hörnan av hybriden där de jobbade med inspel och avslut i boxen framför mål.

Samtidigt stod resten av truppen – försvarare och mittfältare – under Rydströms förfogande för en passningsövning. Jag skulle kunna gå in i mer detaljer om vad som skedde, men väljer att hålla igen. Någonstans finns det ju fortfarande en respekt för att inte läcka framtida spelformationer – även om de ibland verkar gömmas i klartext.

Drygt 40 minuter in i träningen samlades hela truppen kring de utställda målen. Dags för spel. Två lag formerades:

Blåa laget: Ali, Ekong, Thelin, Bolin, Otto, Skogmar (med mössa – mitt i sommaren!), Lasse, Berg och Mohammed. mfl

Orange laget: Rösler, Nisse, Pålsson, Lewicki, Kenan, Olsson, Stryger, Jeppsson och Busanello. mfl

Första momentet var fokuserat på samspelet i en droppande backlinje, och övergick sedan successivt till att handla om att skydda målet från avslut. Ett glädjande inslag var att Ponne deltog i försvarslinjen – en signal som nog fick många att andas lite lättare.

Anfallande laget hade numerärt övertag, en man mer, vilket ställde krav på beslutsamhet i försvarsspelet. I första sekvensen tryckte Rösler resolut ut Ali mot hörnflaggan. Taha valde att spela snett bakåt till Bolin, som skickade vidare till Lasse. Norrmannen fick till ett avslut direkt på volley efter att mottagningen studsat till en aning. Skottet dök farligt – men rakt på Ellborg, som stod rätt placerad i mitten av målet.

Övningen växlade mellan uppspel från mittfältet och inlägg signerade Rydström och övriga ledare. Nästa stora möjlighet kom efter ett fint svepande inlägg av Berg mot bortre stolpen. Där stormade både Thelin och Ali fram, men de var en fotlängd ifrån att få en tå på bollen. Istället gled bollen förbi alla och dog ut i tomma intet.

Kenan stod för träningens första fullträff när han kyligt rullade in bollen i nät.

Andra målet kom från Skogmar, som först fick bollen ute vid höger långsida. Därifrån vek han elegant in i banan och trädde in en passning som en tråd genom ett nålsöga – mellan Kenan och Nisse i försvaret. Ali tog emot, vände upp och skickade iväg en liten tåfisa som letade sig in i bortre burgaveln.

Nils tog en snabb revansch med ett distinkt avslut. Han vann en närkamp och skickade bollen säkert in i ett av de två mellanstora målen.

Otto drog sedan till från distans – ett långskott som först såg ut som ett drömmål rakt i krysset. Men efter VAR-granskning i min mobil stod det klart: skottet tog en tydlig touch på Lewickis rygg och fick en perfekt båge in i mål. Drömmål eller styrning – välj själva.

Ellborg och Ricardo bjöd båda på varsin fin enhandsräddning under momentet. Kvaliteten på inläggen? Tja – mediokra. Eller så var det försvarsspelet som höll hög klass. Ni får avgöra själva om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Martin Olsson stod för dagens rensning – om man nu kan kalla det så – när han drog iväg ett inlägg på volley. Bollen for femtio meter upp i luften, försvann till en svart prick mot de vita och gråa moln som strödde himlen. Den gick inte ens ur spel. Istället damp den ner i banan där Ali med en känslig bredsida lade vidare till Lasse, som drog igång ett nytt anfall.

Bara några minuter senare small det i ribban. Berg klippte till med en bredsida som träffade ribbkrysset, efter ett vackert förarbete av Lasse och Ekong.

Lagen spelade 6 mot 7, med frekventa byten mellan sina avbytare – mycket rörelse, mycket tempo.

William Nieroth Lundgren, tillbaka tillfälligt från lån, stod för en sekvens som får skrivas in i träningsarkivet. Tre räddningar på raken – och inte vilka som helst:

Första kom efter ett långt inlägg från Otto som letade sig över hela försvaret till en fri Busanello, som gick direkt på volley. William räddade med axeln. Några sekunder senare kom Otto igen, den här gången med ett tungt volleyavslut. Lundgren parerade med båda händerna. Och som om det inte räckte: nästa anfall avslutades med att Busanello skickade in ett skruvat inlägg som William styrde undan akrobatiskt. Bollen landade hos Stryger, som la upp och testade vänsterdojan. Skottet krökte sig mot bortre – men Lundgren kastade sig och räddade även det.

Det där var, utan överdrift, den bästa målvaktssekvensen jag sett på en MFF-träning i år.

Drygt en och en halv timme in tog man en längre vattenpaus. Småmålen rullades bort, lagen stuvades om.

Orange: P19-spelare, Pålsson, Nisse, Skogmar, Jeppsson, Ekong, Berg, Gudjohnsen och Mohammed.

Blått: Stryger, Lewicki, Rösler, Busanello, Kenan, Lasse, Bolin, Ali och Thelin.

Träningen fortsatte med fasta situationer som övergick i spelsekvenser. Otto, Ponne och Olsson klev av inför detta moment. Hörnansvar delades mellan Kenan och Oliver Berg, där den förstnämnde drog längsta strået genom att slå dagens enda hörna som resulterade i mål.

Bollen skruvades in mot första stolpen där en klunga av spelare brottades om ytan. I virrvarret lyckades Lewicki skarva vidare mot bortre, där Jens Stryger dök upp. Den gamle dansken tog sig förbi Pålsson och stötte in bollen i mål.

1–0 blått.

2–0 kom några minuter senare – och nu från spel. Orangelaget för ovanlighetens skull hade bollen på blåas planhalva men valde att rulla hemåt för att bygga nytt. En dålig passning bakåt blev kostsam. Lasse Berg Johnsen högg direkt när Jeppsson tvekade, bollen studsade rätt och Lasse fick fri väg mot mål.

Men istället för att storma hela vägen mot mål tittade han upp – och slog till. En lobb från över trettio meter, med perfekt bakåtskruv, seglade i en utdragen båge över Friedrich. MFF:s tyske burväktare var inte ens särskilt långt ute – men kunde ändå bara kasta sig bakåt och se bollen glida in precis under ribban.

Klassmål. Enkelhet. Precision.

3–0 blått – spelmål.

Busanello bröt en passning högt upp på sin kant, drev framåt och spelade snett inåt mot boxen till Hugo, som direkt touchade bollen tillbaka till en rättvänd Lasse Berg Johnsen. Landslagsmannen tog ett kliv åt sidan, skapade yta – och slog ett välavvägt inlägg mot bortre stolpen.

Pålsson missbedömde sitt upphopp. Bollen seglade förbi och där stod Isaac Kiese Thelin och mötte med pannan. Nicken var lika mjuk som den var exakt – i en elegant båge letade sig bollen in i burgaveln. Klass och kontroll.

Efter målet bytte man roller. Orange fick slå de fasta situationerna, men det blev mest halvchanser. Ett par nickar, några studsande andrabollar – inget som riktigt hotade.

Sista möjligheten fick Taha Ali, när han vek in från vänster och skruvade mot bortre hörnet. Vacker båge – men bollen gled precis utanför stolpen.

Två långa signaler från visselpipan. Träningen över.

En timme och femtio minuter.

En förmiddag där blått dominerade. Där Lasse styrde, Thelin hittade nätet – och Snapphanen återigen stod vid sidlinjen.

Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.

Dagens Hund:

Lasse B. Johnsen var sånär felfri idag. Brytningar, bollvinster, mål, ledarskap – allt satt. Jag hade sagt landslagsklass om det inte vore för en svepande långboll i ett kontringsläge som gick till ingen alls. Men annars? Nära perfektion.

Dagens Katt:

Gabriel ”Bussa” Busanello. Brassen trivs helt klart i sommarvärmen. Inga misstag, hög energi, fina brytningar och ett par eleganta förflyttningar med boll. Snudd på glänsande.

Dagens Glass:

Otto Rosengren och hans bibehållna form. Löpstyrka, blick, finess. Njut av den medan den varar – för magkänslan säger att vi inte får behålla honom till hösten. Frys glassen nu, innan den smälter.

Det var allt från mig för den här gången. Lämna gärna en kommentar, en tumme upp eller dela artikeln på era sociala medier så att fler himmelsblå kan få en inblick i vad som händer på träningarna.

Tills nästa rapport – Köszönöm!