Herrarnas träning – 8 oktober
Idag var tanken att denne Snapphane skulle besöka herrarnas träning. Men på vägen fastnade jag på en av de dussintal parkbänkarna runt Pildammarna, blickade ut över vattnet – och började reflektera.
Varför? Varför ens gå dit, skriva ner individuella prestationer och klassaktioner? Just då, och även nu när jag sitter här och skribblar med fjäderpennan, känner jag ingen mening med det.
Jag vill ju höja upp, vara positiv i mina texter. Men att skriva att någon var bra på träning dagarna efter en 1–5-förlust mot ett bottenlag… det hade varit som att kasta en ballong till någon som håller på att drunkna.
I med- och motgång. Vissa är starkare än andra. Men säsongen 2025 skulle inte gå såhär.
Och här sitter vi: med en interimtränare, en spelartrupp som bara vill att säsongen ska ta slut, och en sportslig ledning som haft sina framgångar – men nu har träffat sitt isberg.
2022 hade man nyss plockat in Andreas Georgson och Robin Asterhed, med sina i efterhand vansinniga värvningar. Det var enkelt att kasta ut och gå tillbaka till Danne. Den som fattades var Vito Stavljanin.
Henrik Rydström fick sedan en blank check, utan interna krav om guld. Smålänningen ärvde ett konstigt byggt lag – men det fanns ändå en stomme att bygga på. Man prickade rätt med Cornelius, Busanello och Stefano Vecchia på våren. Till sist vann man guld med nöd och näppe. Året efter höjde man båda troféerna i svensk fotboll.
2025 skulle bli året då Malmö tog det där tredje raka guldet – och äntligen fick mer än svidande läxor i Europa.
🍂 Löven faller och mörkret närmar sig.
Jag skulle kunna sitta länge här och rabbla värvningar och förlängningar från de senaste två åren – namn som kändes bra internt men som saknat substans ute på planen, där föreningens framtid faktiskt avgörs.
Vilken nytta har Martin Olsson och Oscar Lewicki varit i år?
Och Gabriel Busanello? Han presterar som han gör för att han är slutkörd. Rydström roterade friskt på nästan alla positioner – utom på vår brasse.
För övrigt tror jag inte på snacket om att Rydström föll för ett klassiskt myteri i omklädningsrummet. Han höll alltid fast vid de äldre, kanske just som en taktik för att hålla truppen i styr. Jag tror inte att AC eller Ponne högg honom i ryggen.
Nej, det var styrelsen som inte stod pall för trycket utanför murarna.
Och låt mig klargöra: det här är bara en gammal Snapphanes konspirationsteori. Jag kan ha fel – vi lär ändå aldrig få veta, om inte Rydström eller spelarna själva går ut och pratar. Och vem bryr sig egentligen? Vi är där vi är.
Styrelsen har valt att spela tärning inte bara med resten av 2025, utan även med 2026. Kommer man med en ny tränare redan innan säsongen är över riskerar all energi som en sådan rekrytering innebär att rinna ut i förtvivlan innan något ens hinner starta. Plötsligt kan Malmö FF stå där som Manchester United – i en spiral där man sparkar tränare efter tränare, värvar allt sämre kvalitet för allt högre löner.
Och vi är kanske halvvägs där redan med värvningar som:
Romain Gall.
Kingsley Sarfo.
Moustafa Zeidan.
Mahame Siby.
Emmanuell Lomotey.
Buya Turay.
Oliver Berg.
Stefano Vecchia.
Sebastian Jörgensen.
Emmanuell Ekong.
Arnor Sigurðsson.
Salifou Soumah.
Och sist: Robin Olsen.
För hans eget bästa hoppas jag han lägger handskarna på hyllan i vinter. Det vore bäst för alla parter. En målvakt som gjort för många debacel får sällan tillbaka sitt självförtroende. Just nu känns det nästan som mobbning att fortsätta ta ut Robin i startelvan. Med Melker Ellborg blir misstagen lättare att acceptera – han är ung, han lär sig, och han kostar oss inte lika mycket pengar.
Vad ska vi göra för att ändra på all motgång?
Det är egentligen inte min uppgift att svara på. Men om jag – som alla andra tyckare – ska ge det ett försök, så börjar det med tränaren.
MFF behöver någon med erfarenhet och pondus, en Uwe Rösler- eller Åge Hareide-typ. Vem det än blir så bör hen tillträda efter årsskiftet, inte under de sista plågsamma månaderna av den här mardrömssäsongen. Snapphanen tillhörde från början lägret som inte ville sparka Rydström mitt under pågående säsong. För vad fanns det för fördelar? Mer än att visa handlingskraft för syns skull.
Styrelsen har nu valt att göra sig av med Rydström – och därmed tagit en stor risk. För spelarna mår redan så dåligt att det de egentligen behöver är ett andrum, ett uppehåll för att glömma detta år.
En annan sak som inte kan vänta: tillsättningen av avgående vd:n Niclas Carlnéns efterträdare. Det måste ske innan årsskiftet, för att ge föreningen stabilitet och framtidstro.
Vad ska man då göra med spelartruppen?
Enligt Fotbolltransfers.com är det bara tre kontrakt som löper ut:
Oscar Lewicki, Martin Olsson och Johan Dahlin.
Ingen av dessa tjänar småpengar, kan jag tänka mig. Att ge ett års kontrakt till Lewicki och Olsson var redan från början svårt att förstå. Ska de vara mentorer i omklädningsrummet? MFF ska vara en sportsligt orienterad förening, och då måste man leverera ute på planen. Det har de inte gjort. Det är dags att packa ur sina skåp.
Och Dahlin? En ikon, ja. Men också 39 år gammal och inte spänstigare med åren.
Resten? Svårare.
Det är betydligt knepigare att skeppa ut överbetalda spelare i verkligheten än i Football Manager eller FIFA. För vem går frivilligt ner i lön? Sannolikheten är snarare att MFF står med ett helt lag på utlåning nästa vår.
Så – har Malmö chans på guld 2026?
Självfallet!
Om det finns en förening i Sverige som kan resa sig efter ett haveri, så är det MFF. Man gjorde det 2018, man gjorde det 2022 – och man kan göra det igen.
Jag tror fortfarande på Hugo Bolin, Otto Rosengren, Lasse B. Johnsen och Busanello. Alla har bara råkat hamna i sina karriärers djupaste svacka – samtidigt.
Sead Hakšabanović och Arnór Sigurðsson är inga dåliga spelare. Taha Ali får acceptera att vara evig supersub, men också en som kan förändra matcher.
Gudjohnsen, Kenan, Adrian och Loukili kan ta kliv. En motiverad Erik Botheim kan göra skillnad.
Men AC och Ponne – vi måste förlika oss med att de inte kommer kunna bära laget som förr.
Slutord
Det var dessa tankar jag satt försjunken i på parkbänken, tills två främlingar passerade och väckte mig ur min slummer. När jag drog fram mobilen såg jag att halva träningen redan passerat.
Precis som den där ballongen jag skrev om i början, hade den seglat iväg.
Och där och då bestämde jag mig: jag går inte på herrarnas träning igen förrän en ny tränare är på plats. Och måtte han ha pondus.
Imorgon beger jag mig istället till damernas träning. För jag hoppas innerligt att herrarnas ombyggnad inte äter upp damernas satsning inför 2026.
Just i detta nuet är det nämligen de som är vårt bästa hopp om att se guld i Malmö nästa år.
