Jag minns när jag läste Nick Hornbys numera klassiska bok Fever Pitch i början på 1990-talet, för mig den allra första boken som lyckades beskriva en supporters inre liv. Det var igenkänning från början till slut, inte minst hur Hornby beskrev området runt arenan Highbury. För många av oss uppvuxna med Tipsextra och weekend-resor till London var Highbury ett monument för den engelska fotbollen. Men så skedde det otänkbara, åtminstone för oss nostalgiker. Highbury revs och Emirates reste sig bara några hundra meter längre bort. Hur kändes det för Arsenal-fans? Hur blev det sen? Jag frågade Arsenal-redaktionens nestor Magnus Falk.
Undan för undan försvinner de gamla klassiska arenorna som så många av oss växt upp med och Arsenal lämnade ju Highbury redan 2006. Kan du beskriva hur flytten kändes för er fans?
-Det var en stor bit nostalgi som försvann. En väldigt stor bit av fotbollshistorien som gick upp i rök och man var tvungen att ändra sitt sätt att komma till matcher och arenan. Att kliva ut från Arsenal Tube Station. Den låg ju rakt fram och till vänster, som en del av det lokala samhället, som den Buster-tidnings-historia man lärt sig älska från Lefty Lampton, Kid Cox, Melchester Rovers, Benny Guldfot. Samtidigt insåg man att fotbollen växte, blev internationaliserad, fansen tilltog, kommersen tilltog och 38 200 var för litet. Mer folk behövdes. Samtidigt var det häftigt att se detta rymdskepp ta plats och växa, att se lyftkranarna, området, fasaden och hur namnet blev Emirates Stadium, alla statyer kom fram och att man insåg att detta är fotbollens framtida hem.
På många sätt blev ju Highbury en av de arenor som vi Tipsextranostalgiker lärde oss att älska. Såväl fasad som inne på arenan och - inte minst - gatorna runt om. Vad var Highbury för dig?
-Highbury var platsen man alltid åkte till. Oberoende av match eller ej. Var man i London åkte man till Highbury, gick runt arenan, memorerade gatorna och var empatiskt glad åt alla barn som lekte i området, för de växte upp med Highbury och Arsenal. Helt osannolikt. Jag kan känna det än idag. En sympati och empati med de familjer jag ser med barnvagn och de skolor som finns i området. Vilket fantastiskt liv. Arsenal runt hörnet, Arsenal överallt. Som om någon skulle ha öppnat paradiset vid ”the Angel” och släppt in fotbollsidioter. Highbury var en religion för mig. Kanske inte på samma sätt som Emirates Stadium, även fast jag fortfarande gör samma sak - i London å mot Emirates Stadium. Det sitter i kroppen och sinnet. Jag tar fortfarande vägarna förbi och kollar på Art Deco delarna och minns tiderna när Highbury fanns.
När besökte du arenan för första gången?
-Det var den 15 maj 1988. Jag minns datumet eftersom det var dagen efter Wimbledon-Liverpool och jag var ute vid Wembley och hörde jublet dagen innan. Mina tågluffarkompisar var alla bakis efter en kväll på Empire och jag valde att se arenan för första gången. När jag såg den slog hjärtat minst sagt dubbla slag.
För sista gången?
-Jag såg någon match 2003 tror jag. Det var väl sista gången jag var på plats, men jag såg den ju innan det revs runt 2005/2006 också.
Har du något särskilt minne från Highbury?
-Jag kan rada upp tre stycken, som ligger mig väldigt nära.
-Första mötet med Highbury – 15 maj 1988. Jag stod med min lilla ryggsäck och min Olympuskamera med vidvinkel och tog kort efter kort på arenan. Jag stod vid East Stand och det var folktomt. Säsongen var över. Endast en vakt vid ingången. Jag gick förbi och tog något kort, när han ropade på mig. Jag trodde jag hade gjort något man inte fick, men han frågade mig om jag ville komma in. Osannolikt nog öppnade han porten och släppte in mig. Jag fick gå genom VIP-gången via bucklorna, via bysten på Herbert Chapman och ut på West Stand Terrace. Det var sol, en gräsklippare, en vakt och så jag. Det var häftigt.
-1996 såg jag när en väldigt stor fransman som precis kommit till klubben – krutande in bollen. Hans namn var Patrick Vieira.
-2003 tror jag det var – mot Sunderland- så var ju fortfarande alla spelare lätttillgängliga och akademispelarna satt bakom A-laget under matchen. I pausen gick akademispelarna upp i gångarna, hämtade kaffe och dricka. Jag stod då och pratade länge med Sebastian "Bissen" Larsson. Det var stort.
Finns det än idag en saknad bland fansen efter Highbury? Eller har tiden gjort sitt?
För oss nostalgiker finns en saknad. Jag har fortfarande en kaffemugg som det står Highbury på och en mössa som jag ofta bär som det står Highbury på. Mina favorittröjor från Arsenal är JVC och den gula bortatröjan från FA-Cupen 1971, så visst finns en saknad, men samtidigt... det är 20 år sedan den revs och Emirates kom till. Vi har ett nytt hem och Emirates har en charm och prägel den också.
Vad tror du man saknar allra mest med Highbury?
-Jag tror att man saknar det lokala, det genuint industrialistiska brittiska; Benny Guldfot-känslan, att kunna gå från puben 200 meter och in på arenan, lätttillgänglighet, inte überkommersialiserad utan i en del av Norra London, inslängd i bebyggelsen, som de gamla klassiska arenorna i London - Stamford Bridge, Craven Cottage exempelvis. Det tror jag man saknar.
Var stämningen bättre på den gamla arenan?
-Om du frågat mig för två-tre år sedan hade jag sagt ja, även fast Highbury mer och mer blev känt som ”The Library”, men efter låten ”The Angel eller North London Forever” och Ashburton Armys uppståndelse, paraden från Tollington Arms etc och framgångarna, så är stämningen helt ok och bättre än vad den var avslutningsvis på Highbury.
Har ni "bott in er" på Emirates? Känns arenan som ert hem?
-Emirates Stadium är vårt hem. Sedan är arenanamnet inget roligt, men man har vant sig. Arbetsnamnet var ju Ashburton Grove, men sedan såldes rättigheterna. Men, visst är detta vårt hem nu. Norra London och N5.
Vilken är den största skillnaden mellan arenorna?
-Storleken, den modernistiska stilen, utrymningsvägar, utsvävande området omkring på Emirates mot det gemytliga, folkliga.
Hur långt är det mellan Highbury och Emirates?
-300-400 meter fågelvägen, något längre om man går. Då kanske det är 700-800 meter.
Man rev arenan. Vad finns där idag?
-Lägenheter och själva planen är en gräsyta med blommor, träd och lekparker.
Hur lång tid tog det att vänja sig vid Emirates?
-Det gick rätt fort ändå. Jag hade förmånen att vara på plats när man öppnade ”the Armoury” - det vill säga supporter-shoppen och redan då kändes det som att Emirates var Arsenals. Framför allt med de statyer som var på gång, möjligheten att besöka muséet som inte fanns förut.
Hur skiljer sig en uppladdning innan match åt idag än på den tiden ni gick till Highbury?
-Den är rätt samma. Pubarna finns kvar som tidigare, även fast den gamla puben är flyttad något. Några pubar på Holloway Road har flyttats på och det har blivit mer fokus på några andra, men det är samma som tidigare i stort sett. Nästan alla nordiska fans och irländarna samlas på Gunners Pub. Det brukar vara ett jäkla liv. Sedan finns ju pubarna kring Finsbury Park och Highlighton & Islington/Caledonian Road som sväljer en del. Man åker upp till arenan 3-4 timmar innan match, besöker Armoury, knallar till någon pub, tar lite kort, känner av stämningen..
Vad är det för planer Arsenal har framöver för Emirates?
-Det finns planer för att öka på med upp mot 15 000 - 20 000 platser vad jag förstår. Inga långt framskridna planer, men diskussioner inom KSE (ägarna) finns. Problemet är väl infrastrukturen runt omkring inkluderat transportnät och logistik med tillstånd primärt. Beslut lär komma inom 18 månader misstänker jag.
