England
2011-02-21 10:00
Familjen McGleish's dilemma
Scott McGleish är forward i Leyton Orient. Han är även far till två söner som älskar Arsenal mer än allt. Och Scott, han känner nästan likadant för klubben från norra London.
Oscar Öberg
4 kommentarer
Så här ligger det till: McGleish föddes i Camden, norra London; han växte upp i Highgate, norra London och han bor just nu med sin familj knappt ett stenkast från Arsenals träningsanläggning.
"I live literally round the corner from the Arsenal training ground. I drive past it everyday when I come into Orient. I've known Vic Akers [the Arsenal kitman] a long, long time. He's given us a signed shirt to auction off to raise money for [my sons'] school. I phone Vic now and again and go into the training ground. It's beautiful. You would have no qualms about going into train there everyday."
När han fick reda på Leyton Orient skulle få möta Arsenal i FA-cupens femte omgång var han på dop:
“When the draw was made, we were at a christening and I ran in and told Jack and Harry [his youngest son]. They were so excited then Jack turned round to me and said 'I don't know who to support'. I told him if they're your team, you have to support them.”
Scott är en bra pappa kan tyckas, han låter barnen följa sitt hjärta. Men för han själv var det givetvis en underlig situation då han i söndags klev upp mot laget han supportat under en hel livstid. Hans första uppdrag var att först och främst slita häcken av sig för att ge Leyton O bästa möjliga chans för avancemang. Hans andra uppdrag var att efter matchen försöka knipa Fabregas tröja till någon av sina söner.
Matchen spelades i östra London på Brisbane Road, i Leyton, och arenan var fullsatt när de båda lagen klev in på planen. Nummer 9 i Leyton Orient såg lite extra stolt ut.
När McGleish klev av planen, i 63:e min, såg det mörkt ut för Leyton: Rosicky hade lite tidigare nickat – jepp, you heard me – in 1-0 till Arsenal och laget från norra London dominerade rätt kraftigt ute på planen. Dock skulle den inbytte Jonathan Téhoué spela en huvudroll.
Klockan närmade sig 90 min, Leyton hade visserligen ryckt upp sig efter att fransmannen Téhoué äntrat planen men många hade nog redan börjat se fram emot en clash of the titans mellan United och Arsenal i kvartsfinalen. Då fick Téhoué bollen utanför straffområdet, tvåfotade upp Kieran Gibbs och Ignasi Miquel – som annars var felfri – på läktaren och dunkade in bollen bakom Manuel Almunia.
1-1 och omspel på Emirates – arenan som Grandad, som Scott kallas för av sina lagkamrater, brukar åka till för att se sitt favoritlag Arsenal.
Familjen McGleish fortsätter nog att vara kluven i denna cupdrabbning men ett omspel tyckte nog alla var en bra grej.
Scott får liksom en till chans att snika en Arsenaltröja till sina söner.
Annat smått och gott som hänt i helgen:
· Efter lite tiki-picki-packa-taka i CL-matchen mellan Arsenal och Barca på onsdagen kändes det skönt att kickstarta helgen med att se Chelsea vs Everton, en typisk tuta-så-kör-vi match där tacklingar och målchanser avlöste varandra med täta mellanrum.
· Frank Lampard löpte rätt hela dagen men var lika pricksäker som, en rejält onykter, kapten Haddock; när han hittar tajmingen i avsluten igen kommer målen spruta in.
· Känns som Leighton Baines frisparksförmåga kommer hypas rätt mycket under närmaste tiden.
· Anelkas straff var visserligen inte så dålig som vissa vill mena på, men hans nonchalanta straffteknik är ju inte en given succé hos fansen om bollen inte går in.
· Check: El-Hadji Diouf, aka the Serial killer, får åtminstone gult kort i Old Firm.
· Angående United vs Crawley Town: jag älskar sagor och allt sånt där, men ett B-lag i United är inte i närheten av ett A-lag, och Crawley Town hör knappast, varken finansiellt eller spelmässigt, hemma i sin egen division.
· Med det sagt så var det, såklart, ändå en bedrift av Crawley T att lyckas störa United på Old Trafford. Och kanske hade man kunnat skriva en krönika om FA-cupens magik om de skrällt…
· Och förresten, Bebe – kommer det verkligen bli något av den spelaren? Nästan mer vilse på planen än Theo Walcott någonsin har varit…Men, jag ska inte vara så snabb med mina omdömen: jag har en historia av att ha dömt ut spelare som nämnde Walcott, Nani, Darren Fletcher och Alex Song – jag borde väl hålla tyst ibland.
· Egentligen borde man skriva en vacker dikt om Patrick Vieiras dubbla mål mot Notts County –mannen, myten, legenden.
"I live literally round the corner from the Arsenal training ground. I drive past it everyday when I come into Orient. I've known Vic Akers [the Arsenal kitman] a long, long time. He's given us a signed shirt to auction off to raise money for [my sons'] school. I phone Vic now and again and go into the training ground. It's beautiful. You would have no qualms about going into train there everyday."
När han fick reda på Leyton Orient skulle få möta Arsenal i FA-cupens femte omgång var han på dop:
“When the draw was made, we were at a christening and I ran in and told Jack and Harry [his youngest son]. They were so excited then Jack turned round to me and said 'I don't know who to support'. I told him if they're your team, you have to support them.”
Scott är en bra pappa kan tyckas, han låter barnen följa sitt hjärta. Men för han själv var det givetvis en underlig situation då han i söndags klev upp mot laget han supportat under en hel livstid. Hans första uppdrag var att först och främst slita häcken av sig för att ge Leyton O bästa möjliga chans för avancemang. Hans andra uppdrag var att efter matchen försöka knipa Fabregas tröja till någon av sina söner.
Matchen spelades i östra London på Brisbane Road, i Leyton, och arenan var fullsatt när de båda lagen klev in på planen. Nummer 9 i Leyton Orient såg lite extra stolt ut.
När McGleish klev av planen, i 63:e min, såg det mörkt ut för Leyton: Rosicky hade lite tidigare nickat – jepp, you heard me – in 1-0 till Arsenal och laget från norra London dominerade rätt kraftigt ute på planen. Dock skulle den inbytte Jonathan Téhoué spela en huvudroll.
Klockan närmade sig 90 min, Leyton hade visserligen ryckt upp sig efter att fransmannen Téhoué äntrat planen men många hade nog redan börjat se fram emot en clash of the titans mellan United och Arsenal i kvartsfinalen. Då fick Téhoué bollen utanför straffområdet, tvåfotade upp Kieran Gibbs och Ignasi Miquel – som annars var felfri – på läktaren och dunkade in bollen bakom Manuel Almunia.
1-1 och omspel på Emirates – arenan som Grandad, som Scott kallas för av sina lagkamrater, brukar åka till för att se sitt favoritlag Arsenal.
Familjen McGleish fortsätter nog att vara kluven i denna cupdrabbning men ett omspel tyckte nog alla var en bra grej.
Scott får liksom en till chans att snika en Arsenaltröja till sina söner.
Annat smått och gott som hänt i helgen:
· Efter lite tiki-picki-packa-taka i CL-matchen mellan Arsenal och Barca på onsdagen kändes det skönt att kickstarta helgen med att se Chelsea vs Everton, en typisk tuta-så-kör-vi match där tacklingar och målchanser avlöste varandra med täta mellanrum.
· Frank Lampard löpte rätt hela dagen men var lika pricksäker som, en rejält onykter, kapten Haddock; när han hittar tajmingen i avsluten igen kommer målen spruta in.
· Känns som Leighton Baines frisparksförmåga kommer hypas rätt mycket under närmaste tiden.
· Anelkas straff var visserligen inte så dålig som vissa vill mena på, men hans nonchalanta straffteknik är ju inte en given succé hos fansen om bollen inte går in.
· Check: El-Hadji Diouf, aka the Serial killer, får åtminstone gult kort i Old Firm.
· Angående United vs Crawley Town: jag älskar sagor och allt sånt där, men ett B-lag i United är inte i närheten av ett A-lag, och Crawley Town hör knappast, varken finansiellt eller spelmässigt, hemma i sin egen division.
· Med det sagt så var det, såklart, ändå en bedrift av Crawley T att lyckas störa United på Old Trafford. Och kanske hade man kunnat skriva en krönika om FA-cupens magik om de skrällt…
· Och förresten, Bebe – kommer det verkligen bli något av den spelaren? Nästan mer vilse på planen än Theo Walcott någonsin har varit…Men, jag ska inte vara så snabb med mina omdömen: jag har en historia av att ha dömt ut spelare som nämnde Walcott, Nani, Darren Fletcher och Alex Song – jag borde väl hålla tyst ibland.
· Egentligen borde man skriva en vacker dikt om Patrick Vieiras dubbla mål mot Notts County –mannen, myten, legenden.
