Ingen av de här detaljerna kommer jag ihåg själv. Det är bara efterforskning gjord flera år senare. Jag minns däremot att jag såg matchen med min familj på en pub på Mallorca, en engelsk pub för och vara exakt. Åtta-åriga fick dock mer glädje av att spela biljard med en jämnårig engelsk supporter som inte heller orkade fokusera på matchen.
Men det som fastnade den dagen var den där magiska känslan som få saker förutom fotboll kan inbringa. Att samlas på ett ställe bara för att fokusera på en så enkel sak som ett gäng gubbar som sparkar boll. Gemenskapen kring att önska lycka åt sitt lag och olycka åt motståndarna. Precis som med alla uppenbarelser man får som barn så är alltid den första dosen den starkaste.
Det var suktandet efter den gemenskapen som några år senare gjorde att jag började följa AIK. Landslaget har även funnits med vid sidan av, men Gnaget hade en coolhet som blågult har haft svårt att nå upp till. Att slaviskt följa landslaget blev förknippat med en en bondestämpel, och i takt med att supporterkulturen kring Allsvenskan blev cool så blev supporterkulturen runt blågult nästan töntig.
Däremot har laget i sig blivit väldigt coolt - åtminstone om coolt är synonymt med kvalité. För tio år sedan spelade landslagets bästa spelare för klubbar som Sunderland, Grasshopper och Malmö FF. Nu spelar de för Arsenal, Liverpool och AIK. Men i takt med att stjärnglansen tilltagit har tillgången till landslaget begränsats hårt. När blågult tränade inför avresan till Slovenien gjorde man det bakom ett stängsel. Och folk kritiserar AIK över bristen på öppna träningar…
Allsvenskan befinner sig i sin största publikbom sedan efterkrigstiden, samtidigt har landslaget haft svårt att fylla ens hälften av stolarna på Nationalarenan. Där spelar såklart resultaten en stor roll, samt att Sverige inte spelat några matcher av större betydelse på två år. Samtidigt har AIK gått igenom många stålbad de senaste åren och publiksnittet på samma arena har bara ökat.
Betyder det att landslagssupportar är oäkta medgångare? Snarare handlar det om marginalsupportrarna inte orkar gå när vindarna blåser snålt, och där gissar jag att många av allsvenskans supportar befinner sig. Vi kanske börjar se en vändning nu dock. Biljetterna till landslagets nästa hemmamatcher är mer eller mindre slutsålda, precis som bortasektionen till fredagens drabbning.
När jag skriver det här dagen innan matchen har Ljubljanas gator fyllts på ordentligt med blågula tröjor. Det räcker med en kort promenad genom stadens centrala delar för att man ska förstå vad som komma skall. Det är inte samma känsla som när hundratals gnagare reser till Halmstad, Hudiksvall eller Tallinn, men det är onekligen ett tecken på att Sveriges supporterkultur lever starkt även när laget bär de blågula färgerna.
