Friday I´m In Love - Tacksamhet och tillförsikt

Försommarvärmen förbyttes till piskande regn och temperaturen fick fingrarna att först smärta och sedan domna bort runt cykelstyret i morse, då hustrun bestämt att vantarna sedan länge hör hemma i vinterkartongen på vinden. Inte blev man varmare av att MFF än en gång tappade mark i den allsvenska toppen igår, när man kryssade mot AIK hemma.

Det är inte svårt att tappa modet när man ser vårt lag just nu. Det finns glimtar som är fina, som första halvlek igår, men tyvärr lossnar det inte och sakta men säkert segar sig flera andra lag före den himmelsblåa storfavoriten till seriesegern. 2025 känns liksom inte som vårt år och det är givetvis djupt frustrerande.

Jag personligen har redan, kanske mest för min sinnesros skull, förlikat mig med tanken att Mjällby och Elfsborg slåss om guldet och att MFF kommer trea när vidden av Eurpaspelsbelastningen drabbar de oerfarna 08-lagen Hammarby och AIK. En spekulation så god som någon, men summan av kardemumman är att jag har slutat hoppas på guld i år.

Den svaga inledningen i år föranleder såklart en debatt och diskussion som är både självklar och viktig, för vi har ju anledning att tro och förvänta oss att MFF i kraft av sina unika resurser skall vinna SM-guld. Det är alltså inte så att jag försöker dämpa den saken, men för mig är det också skönt att vid sidan av detta, se helhetsperspektivet där säsongen 2025 bara är ett kapitel i den tegelstenstjocka roman som som berättar historien om Malmö FF.

Kapitlet om säsongen 2025 berättar ju inte historien om när unge engelsmannen Bob Houghton anställdes som ny tränare och hur han memorerat utseendet på alla spelarna så att de när de för första gången i omklädningsrummet förbluffat skakade Bobs hand blev tilltalade med förnamn. "Hej Bosse, jag heter Bob" och så vidare. Ett öppningsstycke i "The Chapter of Bob" som säger så mycket.

Att annat kapitel jag gärna läser är när Leif Enqvist nickade in 1-1 nere på San Siro 1989 och MFF slog ut italienska giganten Inter med tyska blivande världsmästartrion Matthäus-Brehme-Klinsmann ur Europacupen. Jag vrålade framför tv:n så att min mor kom uppfarande ur sängen och trodde att jag fallit ut genom fönstret.

På tal om Europacupen tar våren 2025 inte ifrån oss glädjen av att se Tore Cervin dansa i snödrivorna efter sitt 3-1 mot Wisla Krakow eller att minnas Tommy Hanssons nick till 1-0 singla in i bortre krysset mot Austria Wien, vilket förde oss till den helt unika bedriften i Svensk Fotboll att ta sig till final i Europacupen för mästarlag, idag Champions League.

Skulle jag vilja läsa en sann hjältesaga, ett epos om spänning, mod och ett riktigt lyckligt slut, hade jag slagit upp boken där bokmärket MR9 sitter. Sagan om Markus Rosenberg är feelgood-läsning från början till det närmast osannolika slutets eufori.

Jag gläds åt berättelsen om Eric Perssons klokhet som gav föreningen en orubblig grundstomme och hur hans moderne arvtagare Håkan Jeppsson varsamt förvaltade och moderniserade det "Hövdingen" skapat. Om de båda ses någon gång i Himmelriket, tror jag de ler och gläds åt sin älskade förenings utveckling, trots den lilla svacka vi just nu hanterar.

Kapitlet om hur Malmö FF efter en tung period på 1990-talet åter blev stadens lag och hur människorna i Malmö slöt upp och blev ett med laget får mig också att må väldigt bra. "Tillsammans" blev ett begrepp, liksom "Hexenkessel" och MT96 skapar tifon som får världen att häpna. MFF-familjen är något att vara mycket stolt över.

Även från de mindre starka åren finns guldkorn som Jörgen Petterssons ofattbara mål mot IFK Göteborg hemma där han på volley flippade bollen över sig själv och "Ölme" innan han på halvvolley chippade in bollen över Ravelli. Eller varför inte hemmamatchen mot Nottingham Forest 1995, där vi spelade bättre fotboll än på hela det "förlorade 1990-talet" och vann med 2-1.

Jag avslutar med kapitlet om SM-finalen 1986 där salig LASSE Larsson satte tonen med ett hattrick och min MFF-favorit genom alla tider Masse Magnusson fyllde på med två baljor till. Det var det första av många guld jag upplevt på plats och även om den glädjen berövas oss i år är jag säker på att det inte dröjer länge förrän vi lyfter SM-bucklan igen.

I det vidare perspektivet är ju vår förening helt fantastisk och även om det finns saker som smärtar just nu kommer vi alltid tillbaka.
Det finns anledning till både tacksamhet och tillförsikt för alla MFF-supportrar.

Om du trodde allting var förlorat
Att Malmö skulle lägga sig och dö
Då kan du ingenting om vår historia
Vi är Malmö, vi är Malmö - MFF

Idag för nio år sedan skrev jag en liten måndagstext om en rätt bortglömd guldtränare.

Veckans låt är Kenny Dorhams vackra jazzballad "Alone Together" som perfekt speglar vädret och min melankoli efter matchen igår.