Några saker slår mig när vi sett det svenska landslagets monumentala fiasko.
Först att lösningen på alla våra egna problem inte enbart ligger i att vi inte spelar tillräckligt rakt. Det går utmärkt att spela dåligt även för en tränare som tar den filosofin så långt det bara går. Vi kan bli osams om fotbollsideologier. Men kanske är det inte svårare än att det lag som är dåligt på att genomföra sin taktik kommer att förlora ofta, oavsett om det finns goda skäl och framgångsrika exempel på att strategin kan vara framgångsrik.
Det andra är att det gjorde ont i själen att se svaga insatser från alla tre Malmöiter som fick speltid. Robins jättegroda mot Slovenien. Hugo färgade inte alls och det går inte att vara upprörd över att han byttes ut i paus mot Kosovo. Och efter att bums fixat en hörna såg även Sebastian Nanasi blek ut.
Det tredje gör att jag blir förvånad över mig själv. Malmös mest framgångsrike tränare sedan Roy och Bobs dagar är den som ansvarar för den värsta dikeskörning ett svenskt landslag gjort under min livstid - och den börjar bli respektingivande lång, kan jag lova. Men trots att Jon Dahl Tomasson varit Malmö FFs tränare bryr jag mig inte ett dugg.
Fortfarande känner jag sympati för och gläds när det går bra för Milos Milojevic, Andreas Georgsson, Allan Kuhn och Rickard Norling. Men Jon? Inget händer. Är det bara jag eller tog vi aldrig riktigt honom till våra hjärtan? Kanske var det pandemin som skapade en större distans?
Elfsborg borta på torsdag. Brukar jag inte längta efter såna matcher? 90 procents sannolikhet för regn, enligt SMHI. Det är vi som är stormen.
Jaja. När det hela blåses igång kommer jag att bry mig. Jag hör till den halva av supporterskaran som är obotlig optimist. Det är min copingstrategi, reducerar ångest i motgång.
Tyder tecken, små signaler på att det ska vända. Arnor sprang tydligen som en galning på träningen, enligt en Snapphaneobservation. Men jämfört med några andra säsonger när guldet hamnat utom räckhåll under sommaren känns det ändå som att laget bryr sig litet mer denna gång. Både 2014 och 2022 kändes tränaren (Åge båda gångerna) så trött. Även om det går att ifrågasätta val som Rydström gjort så är det ingen tvekan om att han brinner, frustrerad som satan.
Sead har dominerat och verkar nu fixa 90 minuter varje vecka. AC och Arnor varvar upp. Vi har fått behålla både Taha och Hugo. Fan, till och med Stefan Vecchia kan spela! Skogmar kommer bara att bli bättre. Och till sist måste målskyttet lossna rejält för någon som Bolin, Ekong eller Gudjohnsen.
Stämningen runt stadion är att den här säsongen redan är förlorad. Samtidigt kan det bli så att vi i slutet av januari ser tillbaka på en andraplats i cupen, en tredjeplats i Allsvenskan och kommande slutspelsmöte i Europa League – det är faktiskt långt ifrån osannolikt. Svårt att i så fall inte ge godkänt åt säsongen resultatmässigt.
Vet inte, spelet har i vilket fall varit smått deprimerande oavsett resultaten.
Det enda jag vet är att en gnällig stämning runt laget är ett bra sätt att göra saker svårare dem.
Idag för exakt 19 sedan
… fick ett Åkeby-lett MFF smisk av rivalen några mil norrut. Nils Byrfors matchrapport påminner oss att saker kunde vara värre. Mycket värre.
Dagens låt
Något om olycklig kärlek passar väl bra? Salig Sinead O’Connor sjunger Nothing compares 2U, skriven av salig Prince
