Någonstans är jag medveten om att jag öppnar upp portar till en enorm åsiktskorridor med den här artikeln, men jag är beredd att ta den smällen. För det här är något som behöver lyftas. För snart sex år sedan – närmare bestämt i slutet av november 2019 – röstade Malmö FF:s medlemmar igenom att föreningen inte skulle ta över LB07:s elitlicens för damlag utan i stället börja resan, med ett nystartat damlag, i seriesystemets lägsta serie division 4. Av 1389 röstande medlemmar på mötet röstade bara 296 stycken för att ta över LBO7, vilket innebar en jordskredsseger för motsatt sida.
2020 inleddes således resan uppåt i seriesystemet för MFF:s damer och det skulle gå snabbt. Efter att ha tagit en division varje säsong var laget nykomlingar i Damallsvenskan när årets säsong inleddes. Målsättningen sades vara övre halvan, men med mindre än halva säsongen kvar att spela gick alltså MFF upp i serieledning under den föregående helgen när Växjö besegrades med 3-1 på hemmaplan.
Laget har spelat en fin fotboll hela säsongen och bland annat vann MFF det historiska Malmöderbyt mot Rosengård, tidigare i sommar, med 1-0. Trots dessa framgångar har dessvärre inte publiktillströmningen varit på samma nivå. MFF har visserligen näst bäst publiksnitt i serien – endast slagna av Hammarby – men trots detta kan väl inte någon tycka att 1564 åskådare i snitt, per hemmamatch, är godkänt?
Nu vet jag att det kommer sitta ett gäng bakåtsträvare och hävda att damfotboll minsann inte är roligt att titta på. Vi har hört dessa trötta argument tidigare och jag förväntar mig inget annorlunda under solen den här gången heller. Men faktum är nämligen att det inte håller längre som ett argument. Damfotbollen har tagit enorma kliv de senaste åren och sanningen är den att MFF:s damer spelar en underhållande och rolig fotboll som förtjänar att ha betydligt mer publik än vad man just nu har.
Såklart är det vi supportrar som ska ta oss till matcherna, men det går också att kritisera klubbens sätt – eller bristande sådan – att skapa en hype kring damernas matcher. Överhuvudtaget känns det inte som att Malmö går in tillräckligt seriöst för att locka åskådare till matcherna. Detta har visserligen varit ett tema även när det gäller herrarnas matcher – men där har det åtminstone blivit marginellt bättre genom åren.
När man väl sätter sig ner för att se damlagets matcher på stadions slås man över hur amatörmässigt organisationen runt matcherna känns. Högtalarna verkade i lördags knappt ens vara i gång på den sidan där sittplatspubliken satt, vilket renderade i att man knappt hörde vad speakern sa. Jag funderade också på hur det kommer sig att sittplatspubliken hänvisas till östra läktaren och inte västra? Nog hade det varit roligare för spelarna att ha publiken framför sig när de står uppradade inför matchen?
Det går också att argumentera för att Malmö mer eller mindre har accepterat att det inte ska komma mer folk på damernas matcher än det gör. I våras blev det kaos i samband med derbyt mot Rosengård i cupen. Detta eftersom alldeles för få ingångar var öppna, vilket resulterade i att många – inklusive undertecknad – missade inledningen på matchen. Sånt får bara inte hända när vi pratar om Sveriges största – och mest framgångsrika fotbollsförening.
Det tål att funderas över och ta sig en rejäl titt i spegeln kring hur vi vill att framtiden för hur damlagets matcher ska se ut – både ur ett supporterperspektiv, men också ifrån klubbens sida. Båda har ett ansvar för att se till att föreningens båda representationslag uppmärksammas och får den uppskattning de förtjänar. Just nu är inte det fallet och det tycker jag, rakt upp och ner, är bedrövligt.
***
Veckans låt: La Isla Bonita med Madonna.
