Ingressen ovan beskriver mitt supporterskap under sommaren 2019 på ett bra sätt. En förbannad irritation över att ”alla” andra presterar medan Malmö med Uwe i spetsen borde avgå och allting är så fruktansvärt dåligt. När vi nu landat i september 2019 och vi har fått ett uppehåll från Allsvenskan under cirka två veckor har det äntligen funnits tid att reflektera.
Det är svårt att objektivt vara missnöjd med ett avancemang till Europa League och en tredjeplats trots sex missade straffar och två totalt onödiga förluster mot Djurgården och Sundsvall. Har spelarna presterat på den nivån vi ska förvänta oss, har ledningen gjort tillräckligt bra val för att vi ska ta oss till ”nästa steg”?
Vet inte.
Jag skrev på Twitter efter förlusten mot Djurgården att jag fullständigt skiter i Europa. Allsvenskan är och ska vara det primära för utan den inget Europa, utan den inga kulturbärare och utan den så hade MFF i grund och botten inte haft några pengar.
Matcher mot Chelsea, Real Madrid, Juventus och PSG är roliga som utomstående och ett jävla spektakel.
Ger matcherna mig mer än en toppmatch mot exempelvis Djurgården eller AIK?
Absolut inte.
Glädje kommer aldrig mätas i antal miljoner på banken och jag hoppas att mitt supporterskap aldrig komma hänga på att MFF köper en dyr spelare likt FCK.
Innebär det att MFF är immuna från kritik?
Nej tvärtom.
Jag har vansinnigt höga krav på spelarna, tränarna och ledningen. Givetvis vill jag också att MFF ska vinna Europa League, Champions League, VM och Cupvinnarcupen. Men jag återkommer till att allsvenskan är viktigast och efter SM-guld 2010, 2013, 2014, 2016,2017 tycker jag ändå att det borde varit minst två guld till. Sedan tänker jag att det varit gruppspel 2011, 2014, 2015, 2018 och 2019 vilket har gett pengar men har gett mig betydligt mindre glädje än vad allsvenskan har gjort sedan mitt supporterskaps begynnelse under 90-talet.
Denna text är väldigt spretig och den beskriver mitt supporterskap väl gentemot Malmö FF. Kontentan är väl att jag inte vill att Malmö ska förlora sig själv i framgångarna och därmed förlora en del som jag håller så otroligt högt.
Det är svårt att objektivt vara missnöjd med ett avancemang till Europa League och en tredjeplats trots sex missade straffar och två totalt onödiga förluster mot Djurgården och Sundsvall. Har spelarna presterat på den nivån vi ska förvänta oss, har ledningen gjort tillräckligt bra val för att vi ska ta oss till ”nästa steg”?
Vet inte.
Jag skrev på Twitter efter förlusten mot Djurgården att jag fullständigt skiter i Europa. Allsvenskan är och ska vara det primära för utan den inget Europa, utan den inga kulturbärare och utan den så hade MFF i grund och botten inte haft några pengar.
Matcher mot Chelsea, Real Madrid, Juventus och PSG är roliga som utomstående och ett jävla spektakel.
Ger matcherna mig mer än en toppmatch mot exempelvis Djurgården eller AIK?
Absolut inte.
Glädje kommer aldrig mätas i antal miljoner på banken och jag hoppas att mitt supporterskap aldrig komma hänga på att MFF köper en dyr spelare likt FCK.
Innebär det att MFF är immuna från kritik?
Nej tvärtom.
Jag har vansinnigt höga krav på spelarna, tränarna och ledningen. Givetvis vill jag också att MFF ska vinna Europa League, Champions League, VM och Cupvinnarcupen. Men jag återkommer till att allsvenskan är viktigast och efter SM-guld 2010, 2013, 2014, 2016,2017 tycker jag ändå att det borde varit minst två guld till. Sedan tänker jag att det varit gruppspel 2011, 2014, 2015, 2018 och 2019 vilket har gett pengar men har gett mig betydligt mindre glädje än vad allsvenskan har gjort sedan mitt supporterskaps begynnelse under 90-talet.
Denna text är väldigt spretig och den beskriver mitt supporterskap väl gentemot Malmö FF. Kontentan är väl att jag inte vill att Malmö ska förlora sig själv i framgångarna och därmed förlora en del som jag håller så otroligt högt.
