Till att börja med vill jag säga, jag avundas dig.
Samtidigt vill jag även säga, jag avundas inte dig det minsta.
Jag tänker mig att du älskar det du gör.
Kanske har du satsat allt på ett kort, offrat kompisar, upplevelser, relationer för att nå ditt mål.
Du kanske till och med har knutit mycket av ditt egenvärde till fotbollen?
Oavsett vad, jag har tänkt mycket på dig, på hur ditt 2025 var, pså hur du mått och vad det varit som inte funkat.
Jag kan väldigt lite om fotboll, det ska jag erkänna.
Jag kan än mindre om dig och vem du är.
Men här är mina tankar om vad allt handlar om.
Grundkravbilden på en fotbollsspelare 2026 tänker jag är den samma som när sporten började ta sin form. Du får betalt för att försöka. Ibland lyckas du, ibland lyckas du inte.
Du tränar hela tiden för att blir bättre på att lyckas oftare.
Ibland försöker någon annan bättre än dig och dribblar av dig, försvarar bättre, tar din plats i startelvan och så vidare. De bakomliggande parametrarna verkar numera vara en vetenskap.
Gränsen mellan geni eller avgrundsdjupt mörker är en mikrosekunds beslut.
Dessa beslut ska du ta i 90 minuter + tillägg. Samtidigt som du, med allt det du är, allt ditt bagage, ska göra det utifrån publikens, lagets och medias förväntningar och förhoppningar.
Misslyckas du så får du höra för det, lyckas du så lyfter du från marken.
Det är kravbilden.
Det är inom denna ramen du förväntas försöka.
I MFF förväntas du vinna. Alltid. Ditt fönster för att misslyckas är således smalare än det jag nämnde tidigare.
För att kunna leverera i den miljön så krävs det mod.
Mod i det här fallet tänker jag är egentligen inte mod i form utav att våga slå ”den passningen” eller göra ”den dragningen” även om det är så det yttrar sig.
Nej, jag intalar mig att det är modet att göra sig sårbar för allt det som ett misslyckande innebär, att riskera känslan av att ha svikit laget och fansen.
Jag kan inte låta bli att tänka på; vad skapar den bästa förutsättningen för dig eller till och med laget att våga nästa gång?
Hjälper vi supporters dig eller laget genom att uttrycka vår besvikelse?
Är det en fullt mänsklig reaktion för oss att känna besvikelse och frustration? Definitivt.
Motiverar den personangrepp eller direkt hat på sociala medier? Definitivt inte.
För att ge dig lite kontext om min väg hit:
Jag började gå på matcher tidigt 2000-tal.
Fotbollen som spelades minns jag inte så mycket av, var egentligen inte direkt golvad av dess skönhet, jag hade initialt hängt med på matcher då en polare övertygat mig om att jag ”måste se Zlatan”.
Honom minns jag inte heller mycket av.
Men jag minns klacken. Herregud, klacken.
Det var supportrarna som fick mig att komma tillbaka, som fick mig att köpa årskort på ståplats, som fick mig att känna stolthet och tillhörighet.
MFF-familjen.
Som reser till ibland världens mest obskyra platser för att se dig spela, som gör konstverk som hyllar staden och klubben du spelar för.
Man är inte alltid vänner eller överens i en familj, men det som håller samman en är kärlek.
I vårt fall till klubben, till emblemet, till staden.
Det är det och dem du spelar för.
För trötta småbarnsföräldrar som pusslat och stressat för att komma i tid till matchen, för ungdomar som ser sina förebilder spela, för gamla och unga som har som tradition att gå tillsammans, som en familj, för de vilsna som hittat sin tillhörighet i grupperna och klacken.
Vi kommer alla med olika bakgrund och förutsättningar, precis som du och dina lagkamrater.
Ibland är MFF ditt fönster ut mot större klubbar. Ibland är det en chans för dig att utvecklas vidare, eller starta om, ibland är det klubben du växt upp i.
Vem du än är så är du en del av oss.
För oss är du alltid en del av vår historia i samma ögonblick som du går in på planen.
Oavsett hur du presterar och vad dina försök resulterar i.
Du kanske blir en legend. Du kanske blir spelaren som få minns.
Allt är upp till dig.
Men oavsett vad;
Allt vi gör, gör vi tillsammans.
I med och motgång.
I dag för ett år sedan förlorade vi mot Twente efter att vi på många sätt dominerat matchbilden men dragit på oss två straffar. Läs matchrapporten från Åsa Flykt här .
Veckans låt blir en replik till Pontus Janssons vevande i media - The Whos magiska Baba O'Reily . Teeeeeeenage Wasteland!
