Jag brukar inte normalt sett bry mig det minsta om det svenska landslaget. Det har aldrig varit min grej förutom att jag som liten – och fortfarande – kan känna stark nostalgi för VM 1994. Men under de senaste tjugo åren har jag knappt sett en enda landskamp, bortsett ifrån när landslaget spelat i ett mästerskap.
När Jon Dahl Tomasson tog över rodret som förbundskapten så ökade inte direkt mitt intresse. Han gav aldrig något vidare sympatiskt intryck under åren i Malmö FF och gjorde laget mer och mer otillgänglig för både journalister och supportrar. Föga förvånande bestämde han sig ganska omgående för att fortsätta på den inslagna vägen. Det tog inte lång tid innan han hade gjort sig ovän med både Hugo Larsson och Anthony Elanga. Att han lyckades lappa ihop de här relationerna säger nog mer om spelarnas vilja att spela i landslaget, snarare än om Tomassons relationsfärdigheter.
Därefter kom förlusterna och jag ska inte tråka ur er med dessa eftersom jag tror att de flesta som läser här på himmelriket ungefär är lika intresserad som jag kring landslaget. Inför den föregående samlingen – som slutade med att Tomasson fick sparken – valde Robin Olsen att säga tack och adjö till landslaget. Han motiverade med att han inte ville spela under en ledare som Tomasson och hänvisade till att förbundskaptenen ska ha uttalat sagt, vid den föregående samlingen, att Olsen var hans etta, men att han nu, efter målvaktens misstag mot bland annat Slovenien, ska ha ringt upp Olsen och sagt att han skulle bli bänkad mot Schweiz och Kosovo.
Reaktionerna på Olsens beslut att inte fortsätta i landslaget så länge Tomasson är förbundskapten har varit många. Tomasson själv slog på stora trumman och sa att Olsen ”svikit sina medspelare” och mediapersonligheter på alla håll och kanter – nu senast Lennart Ekdal av alla människor – har kritiserat Olsen. Jag tror att de alla har missat hela poängen.
Alla verkar nämligen helt övertygade om att Olsen bara är en bortskämd fotbollsspelare som inte kan finna sig i att bli bänkad i landslaget. ”Han förstår inte vad det handlar om att vara en professionell fotbollsspelare” dundrade Ekdal på. Jag är ledsen Ekdal, men jag tror att det är du och alla andra som inte förstår.
Det är uppenbart att Olsen känner sig sviken av Tomasson. Inte p.g.a. att han blir bänkad, utan på sättet det har skett. Antingen har någonting brustit i kommunikation eller – det mer troliga alternativet sett till Tomassons historik – har han helt enkelt valt att gå sin egen väg och skita i gamla löften och försäkringar. Vad jag däremot är helt övertygad om är att det inte handlar om att Olsen inte klarar av att vara bänkad. Man ska inte glömma att han suttit på bänken i många i år i bland annat Aston Villa och då verkade det inte vara några problem – eller hur Ekdal?
Under tiden som passerat sedan Olsens besked har jag inte sett en enda person gå ut till hans försvar, förutom några lagkamrater och givetvis den alltid lika underbara Behrang Safari. Hans sågning av Tomasson på bästa sändningstid i Europa League-sändningen är bland det bästa, mest ärliga och uppriktiga jag hört på länge. I övrigt är det förvånande hur många som verkar ha missat Olsens poäng.
***
Veckans låt… ”Shame” med Robbie Williams och Gary Barlow.
