Friday I’m in love: Myten om kollektiv bestraffning
Den goda läktarkulturen hotas av nya våldstendenser. Vår bortamatch mot AIK häromveckan är ett exempel som väcker oro. Fotboll och polis behöver stämma i bäcken och förslagen är många. En metod som hittills aldrig prövats är kollektiv bestraffning. Idag sticker vi hål på en myt och imponeras av supporterrörelsens spinndoktorer
Det är baske mig inte lätt att vara fotbollssupporter. Glädjen över en seger balanserar aldrig desperationen efter en förlust. Värre är att vi ständigt blir utsatta för kränkningar i många former. Tidigare spelare i vårt lag blir glada när de gör mål. Tidningar och sportsajter gör inte rättvisa återgivningar av hur briljant vår nya junior är. Idioter bränner en flagga med mitt lags färger.
Värst av allt är ändå att vi blir bestraffade av polisen utan att ha gjort något.
Jag syftar förstås på villkorstrappan. Polisens strategi för att minska ordningsstörningar på läktarna, bland annat genom att minska antalet åskådare där det inte gått att upprätthålla ordningen.
Villkorstrappan kom att avskaffas mycket på grund av en konsensus att den var en form av kollektiv bestraffning. Det blev en sanning som spridits och till sist omfamnats av snart sagt alla runt fotbollen.
Svenska fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt har under en pressträff slagit fast att ett återinförande av villkorstrappan vore att återgå till kollektiv bestraffning. Likaså har Svensk elitfotboll likställt villkorstrappan med kollektiv bestraffning när man avslutar ett uttalande om den med formuleringen:
” Kollektiva fördömanden eller straff är direkt kontraproduktiva då en absolut majoritet av alla matcher och alla supportrar är helt utan skuld eller problem.”
Vårt eget lag har tydligt tagit ställning och höll inför en hemmamatch häromåret upp en banderoll med texten ”Rädda svensk fotboll – stoppa kollektiv bestraffning”.
Särskilt det sista låter allvarligt. HELA fotbollen hotas. Det är en allvarlig sak.
Det finns en elefant i rummet här.
Trots att kören sjunger så unisont är det inte sant att villkorstrappan var kollektivt bestraffande.
Kollektiv bestraffning är något vidrigt och därför förbjudet i bland annat Genévekonventionen och FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Förbuden har kommit till för att förhindra sådant som att en ockupationsmakt inte avrättar en handfull godtyckligt utvalda oskyldiga i en stad på grund av något som motståndsrörelsen gjort. Utanför krigssituationer täcker begreppet fulspel som att dra in middagen för ett helt regemente för att en menig kommit för sent.
Men – och här kommer kärnan – det innebär inte att alla reaktioner på regelbrott som indirekt påverkar oskyldiga är kollektiv bestraffning.
Faktum är att det finns massor av helt legitima exempel där oskyldiga på olika sätt får stå för notan. Om det är mycket stök utanför en krog kan skötsamma gäster drabbas av att öppettiderna snävas in. Bara för att det finns ett fåtal stollar som kapar flygplan måste alla passagerare underkastas tidskrävande och integritetskränkande visitationer.
Det är inte ett straff mot någon att minska läktarkapaciteten om det inte går att hålla ordning på en läktare. Det vore det däremot om man stängde av alla oskyldiga som råkat befinna sig där.
Det går inte att förneka att det finns problematiska inslag på fotbollsläktare, koncentrerade till ståplats. Dessa är inte enkla att lösa. Och det blir verkligen inte lättare om diskussionen om vad som ska göras förs på premisser som är helt felaktiga.
Föreställningen om kollektiv bestraffning fördummar hela diskussionen. Och det är många som bidragit till detta. På sätt och vis är det förståeligt att vissa aktörer från supporterhåll velat etablera denna myt. Men varför har så många andra okritiskt svalt den?
Det finns en hel kader av vanligtvis kloka fotbollsjournalister som gått i den fällan. Påståenden om kollektiv bestraffning återges som vore de fakta, personer som för fram sådant riskerar knappast några kritiska frågor. (Den enda som egentligen ifrågasatt mantrat är Göteborgs-Postens Robert Laul.) Snack som började på läktaren har kommit att bli en modern folksägen.
Spinndoktorerna bland supportrar har till och med varit så framgångsrika att bestraffningsmyten omfamnas av riksdagspolitiker spridda över hela det politiska spektrumet. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar twittrar – eller säger man ”exxar” nu? – om att villkorstrappan är kollektivt bestraffande, och liknande tankar förs fram i en motion från Miljöpartister och en så kallad skriftlig fråga från en ledamot för Sverigedemokraterna.
Det klart att det går att vara skeptisk till villkorstrappan och andra åtgärder för att skapa ordning även om de inte utgör kollektiv bestraffning. Den här krönikan handlar inte om villkorstrappans eventuella förtjänster och nackdelar, inte heller vad vi ska göra åt de ordningsproblem som finns. Bara om att mytbildning sällan leder till konstruktiva lösningar.
Litet proportioner vore också önskvärt. MFFs banderoll om att ”rädda fotbollen” är rätt alarmistisk. Svenska fotbollssupporterunionen skriver på sin hemsida att offren för villkorstrappan inte bara är det hundratal som eventuellt inte får en matchbiljett, utan att det är ”hela Fotbollssverige” som bestraffas kollektivt.
Liten trappa välter världsomfattande folkrörelse och jättebusiness? Överdrifter vinner sällan förtroende i långa loppet.
Kollektiv bestraffning är något avskyvärt. Låt oss inte devalvera värdet av det. Det vore dessutom en skymf mot alla dem som faktiskt drabbats av det i verkligheten.
Sägnen om den kollektiva bestraffningen etablerar en svartvit tablå över situationen. Att läktaren består av ett fåtal idioter som borde kastas ut och en majoritet oskyldiga som inte har det minsta med saken att göra. Ett annat tema är misstron mot myndigheter och i synnerhet polisen som de onda, de som vill förstöra de alltid helt oskyldiga aktiviteterna på läktaren.
Jag tror att båda dessa är förenklingar. Och att det är bättre att vi talar om verkliga problem än dem som inte finns.
Ha en himmelsblå helg!
Idag för exakt femton år sedan
…torskade MFFs U21-lag mot Trelleborgs dito med 1-3. Pontus Kroons rapport smakar så mycket nostalgi. Spelarna: Kruys, Touma, Hamad, Jansson, Mehmeti.
Dagens låt
Ramones – “Punishment Fits the Crime”
