Det finns två sorters ljud som på senaste tiden blivit alltmer förekommande på Stadion. Ljud som påverkar mer än många vill erkänna. Den där kompakta, nästan demonstrativa tystnaden som lägger sig när spelet hackar. Sen har vi buropen som skär genom luften när något går fel och tålamodet brister. Båda är säkert ärliga reaktioner. Båda kommer ur ett engagemang. Men de förändrar också matchen. För spelare som redan tvekar blir tystnaden ett eko av osäkerhet. För den unge mittfältaren som just tagit emot bollen kan buropen bli en påminnelse om att nästa misstag inte är långt borta (även om buropen inte är direkt riktade mot honom). Det är svårt att se hur det hjälper, även om frustrationen är fullt mänsklig.
Jag har tänkt på detta mycket den senaste tiden på Stadion.
Malmö FF är en förening där vi som vant oss vid mycket. Vi är vana vid guldstrider, Europakvällar och spelare som kliver fram när det behövs. Vi har blivit bortskämda och det ska vi kanske vara, det är ju en del av vår identitet och den så omtalade vinnarkulturen. Men någonstans längs vägen har förväntan ibland förvandlats till en infantil brist på tålamod. En sidledspassning möts av suckar. En felträff blir ett kollektivt stön. Och i sociala medier pågår matchen långt innan avspark där startelvan dissekeras, tränaren ifrågasätts och framtiden döms ut innan första touchen.
Det är inte konstigt. Vi bryr oss och passion låter sällan som mindfulness.
Men jag undrar vad som händer när den där stämningen följer med in på läktaren. När kommentarsfältens ton letar sig in i sångerna. När känslan av “det här är uselt” ligger och pyr redan när spelarna gör sig redo nere i spelargången.
I år är det dessutom något annat. Något skörare. Vi har flera unga spelare som ska växa in i sina roller. Killar som för inte så länge sedan spelade inför några hundra personer och nu kliver ut inför tiotusentals passionerade supportrar. De hör oss, mer än vi tror. Inte enskilda ord kanske, men energin är tydlig. Här har vi supportrar ett enormt ansvar.
Man kan säga mycket om moderna fotbollsspelare, men de är fortfarande människor. Självförtroende är en mäktig sak och det kan byggas upp av en enda sång som lyfter, och monteras ner på en halvtimme av frustration och burop. Vi vill ha modiga spelare som vågar slå den avgörande passningen, utmana sin ytter, ta skottet. Frågan är bara, skapar vi en miljö där mod känns rimligt?
Det är lätt att tänka att laget ska ge oss energi. Att det är deras jobb att tända oss. Absolut, de bär tröjan, de har ansvaret och det är definitivt en del av kontraktet. Men det finns också en annan sanning, att ibland är det läktaren som måste ta kommandot. Ibland är det vi som måste vara den som driver. Den som inte tappar tålamodet efter tio minuter. Den som inte låter osäkerheten sprida sig. Den som bestämmer sig för att ge allt, inte bara när allt flyter, utan just när det hackar. För det är då det faktiskt betyder något.
Detta betyder givetvis inte att vi ska blunda för problem. Malmö FF är en prestationsmiljö, förmodligen den tuffaste i Sverige och det ska kosta blod, svett och tårar att bära tröjan. Kritik är en del av kärleken och passionen. Men det finns en skillnad mellan Mackans ”ställ skyhöga krav” och destruktiv förväntan. Mellan att vilja mer och att kräva det som att det redan vore en skuld.
Sociala medier ger oss ett ständigt forum för uttryck. Förr hann man kanske smälta en insats på vägen hem. Nu analyseras varje aktion i realtid. Det är en fantastisk möjlighet till samtal, men också en förstärkare av det negativa.
Kanske är det här någonstans vi kan börja. Inte med burop eller suckar utan med en enkel fråga, vilken energi vill vi att våra spelare ska kliva in i? Den som säger “visa oss, vi tror på er och vi VET att ni kan” eller den som säger “bevisa för oss nu då att ni inte är helt värdelösa”?
Vi vet hur det kan låta när Stadion kokar. När sången ekar utan att någon tittar på klockan. När ett defensivt löp av en mittback firas som ett mål. Det är inte naivt och det är inte okritiskt. Det är KRAFT!
Jag menar inte att det handlar om att bli mer positiva i största allmänhet. Jag menar att det handlar om tajming. Om att välja våra suckar med omsorg. Om att låta matchen vara 90 minuter av stöd och ta analysen och kritiken efteråt. Om att förstå att en ung spelare som känner att publiken är med honom springer de där extra metrarna. Om han känner att vi har hans rygg ALLTID så kommer han också att ge oss ALLT.
Vi supportrar pratar ofta om mentalitet, VINNARKULTUR och att aldrig vika ner sig. Det är stora ord. Men vad betyder orden om vi inte lever dem själv? Det börjar i tonen vi sätter, i sången vi håller vid liv och i hur snabbt vi reser oss när det går emot.
Malmö FF är som starkast när vi drar åt samma håll. En klyscha kanske, men likväl sant. Vi är överens om vart vi ska, framåt, uppåt och mot nästa guld. Men vägen dit startar inte bara med en ny värvning eller en ny taktik. Den börjar med oss, med hur vi låter och hur vi reagerar när det blåser snålt.
Kräver vi mod på planen måste vi också visa mod på läktaren.
I stället för att lägga er och dö, så lär er vår historia. Vi är Malmö, vi är Malmö, MFF.
