Förra säsongens UWCL-semifinal mellan Barcelona och Chelsea spelades på Estadi Johan Cruyff eftersom Camp Nou var under renovering. Det är damernas arena och mycket mindre, runt 6000 personer, men stämningen där var verkligen dunder. Intim, nära och med ett tryck som ändå överraskade.
Men ett fullsatt Camp Nou med runt 60000 i publiken är något helt annat. Den här gången var det Bayern München som stod för motståndet.
Förväntningarna var höga redan innan, jag hade på känn att det skulle bli magiskt men inte så magiskt.
Det började redan på tuben dit där det kryllade av Barca-tröjor. Ju närmare jag kom desto fler blev det, försäljare längs vägen och en känsla av att hela staden var på väg åt samma håll. Utanför arenan ringlade kön till shoppen säkert 100 meter lång. Dock fattar jag inte hur man orkar ställa sig i en sån kö.
Man fick inte ha powerbanks med in på arenan men det hindrade inte mig som smugglade in powerbanks i BH:n.
Jag hade dessutom möjlighet att gå in som VIP innan matchen. Det var mat med klubbens emblem, valfri dricka och en peppigare start innan allt drog igång. Jag fick sitta front row i lite skönare stolar också, vilket såklart lyfte upplevelsen ytterligare. I paus bjöds det på mer snacks och dricka.
Sätena var faktiskt sköna och får godkänt. Men ärligt talat var inte matdelen grejen för mig, jag var där för platsen och för front row.
Camp Nou är dessutom fortfarande under renovering och har just nu runt 68000 platser. Det kommer bli ännu större när allt är klart om 1 till 2 år, men redan nu känns det massivt.
Sen börjar det närma sig matchstart.
Inramningen är helt galen. Flaggor överallt, ljud från alla håll och en atmosfär som är svår att jämföra med något annat. Det finns en klack men den sticker inte ut som ensam kraft, det är hela arenan som sjunger med.
Publiken lever sig in i varje moment och det är lättare när matchen håller hög nivå.. Målchanser, mål, tacklingar, byten, vågen, sånger, allt får en reaktion. Det blir ett konstant tryck som aldrig riktigt släpper.
Jag blev nog både överväldigad och euforisk på samma gång. Det var så mycket intryck att hjärnan knappt hann sortera vad som hände.
Och så kommer ett av de mest absurda ögonblicken när Bayern gör mål.
Helt plötsligt blir det helt tyst. 60000 personer som bara försvinner ur ljud på en sekund. Det var nästan ännu mer mäktigt än när det är som högst tryck.
När Aitana Bonmatí byttes in kokade hela arenan. Alltså verkligen kokade. Gåshud direkt oavsett vilket lag man håller på. Den kärlek hon möttes av var helt sjuk.
Publiken är också en väldigt fin blandning av folk. Äldre, yngre, familjer, par, folk som gått solo.
Och någonstans i allt det här fastnar jag också vid något annat.
Men var man Bayern-supporter på Camp Nou, en av ungefär 120 personer på en arena med 60000, så var upplevelsen en helt annan.
Jag har varit i kontakt med supportrar som var där, och just för kontext skriver jag det här från ett neutralt perspektiv. Jag följer och stöttar damfotboll i allmänhet, inte något enskilt lag.
Det blir ganska tydligt hur mycket som inte syns utifrån. Det här är personer som i princip aldrig missar matcher, som vecka efter vecka lägger tid, pengar och energi på att följa sitt lag.
Och just den här resan var allt annat än enkel.
Match på en söndag. Jobb dagen efter. Svårt att få ledigt. Dyra resor med kort varsel när semifinalen väl blev klar. För vissa innebar det omvägar hem via andra länder, flyg och tåg, bara för att få ihop det ekonomiskt.
Och när de väl kom dit blev det inte som de hoppats. Försök gjordes att få en sektion närmare planen, men det nekades. Istället placerades de högt upp, bakom barriärer, i en del av arenan där det i princip är omöjligt att göra sig hörd.
Och det är där jag fastnar.
120 personer som rest över 1200 kilometer enkel väg, mot 60000 på läktarna.
Man hör dem inte riktigt. Men det betyder inte att de inte är där.
Tvärtom.
De var där. De stod bakom sitt lag. Och laget visste det.
Efter matchen hängde jag kvar en stund. Ville inte bara lämna direkt utan suga in allt och landa i vad jag precis varit med om. Sen tog jag tuben tillbaka och trodde ärligt det skulle vara kaos men det gick faktiskt imponerande smidigt.
När allt sjönk in efteråt var jag helt tagen. Euforisk, överväldigad och full av intryck som behövde bearbetas.
Det här är topp 3, utan tvekan. OS, EM och UWCL-final får dela den listan.
Om man kort ska summera semifinalerna runt allt så blev det också en lite speciell resa. Den avgörande matchen mellan Lyon och Arsenal fick jag lösa via en sportbar som snällt visade den trots Premier League samtidigt.
Det slutade med att jag satt där med en norsk mamma och hennes 13-åriga dotter som också följde matchen. Mot slutet strulade sändningen så vi satt alla och tittade på de sista minuterna på min mobil. De norska spelarna var lilltjejens favorit och de ska gå på finalen i Oslo om några veckor. Fotboll unites, ni vet.
Och sett över två matcher känns det rättvist att båda finalisterna är där.
Finalen som väntar är den som undertecknad trodde på redan förra säsongen. Två lag med teknisk finess, snabba kombinationer och ett triangelsystem som gör det både vackert och effektivt att titta på.
Det kommer bli en dunderfinal. Jag är där också.
