Gästkrönika: Malmö FF förtjänar ett bättre ledarskap

MFF har målsättningen att vara bäst i Sverige, ledande i Norden, etablerade i Europa och för säsongen prestera bättre i Europaspelet än föregående år. När 25 allsvenska omgångar är spelade och MFF avklarat två matcher i EL så står det klart - säsongen 2025 blir en av de sämsta i modern tid. Det blir inget sm-guld, det blir inget cup-guld, och starten i Europa League är sämre än 2024. När en sådan här genomklappning sker för andra gången på fyra år så måste föreningen ta sig en rejäl funderare på vad som går fel. Så här får det inte fortsätta.
För ett år sen ställde jag mig frågan: Hur går det för MFF att ta nästa steg.

Då var guldet i praktiken säkrat och vi vann senare med rekordmarginal. Vi hade vunnit cupen och under sommaren slagit försäljningsrekord när Sebastian Nanasi lämnade för Strasbourg. Klubben kunde bygga vidare på en framgångsrik tränare en tredje säsong och aldrig hade MFF lagt så mycket pengar på spelare. Kunde något gå fel?
Henrik Rydström hade under hösten 2024 pekat på behovet av mer löpstarka spelare för att ta nästa steg och kunna konkurrera i Europa med eget spel. ”Legs” blev ordet som fick känneteckna fler löpmeter och mer högintensiva löpningar.

Om vi stannar vid den insikten så undrar jag; var detta en talesperson för en förening som talade om en ny inriktning, eller en tränare som tänkte högt?

När säsongen 2025 inleddes så förlängde Malmö FF med Martin Olsson (37 år under 2025). Man förlängde med Oskar Lewicki (33) som under de fem föregående åren spelat mindre än en fjärdedel av all speltid pga skador. Man förlängde två år med Anders Christiansen (35) som spelat mindre än hälften av alla minuter mellan 2020–2024. Man förlängde med den statiske Isaac Kiese Thelin (33) och den skadade målvakten Johan Dahlin (39) i väntan på Robin Olsen (35).

Samtidigt så värvades Emmanuel Ekong, en spelare med några några inhopp för Empoli i Serie A på sitt cv. När ”möjligheten dök upp” så värvades även den skadade Arnor Sigurdson, vars kvaliteter må vara kända men kanske inte associerade med löpmeter och speed. Ytterbacken Johan Karlsson anslöt från degraderade Kalmar FF som hade släppt in 58 mål under säsongen.

Truppen i övrigt var förhållandevis stor, men snedfördelad, och det fanns särskilda skäl att oroa sig för mittbackspositionen. Pontus Jansson (34) var skadad mellan november-mars och under senare tid hade Malmö FF tappat fyra mittbackar men bara ersatt med Colin Rösler. Därmed bestod truppen av den unge Nils Zätterström som enda rejält mittbacksalternativ bredvid Rösler i Pontus Janssons frånvaro. Var detta en uppsättning som skulle räcka för MFF att bli ledande i Norden?

I tränarstaben så valde MFF att frånskilja Jonnie Fedel (målvaktstränare och ansvarig för defensiva fasta situationer) från sitt uppdrag sen 18 år (!) för att ersättas av Zlatan Azinovic som aldrig haft eget ansvar för ett a-lag. Martin Falk var kompetent nog för att bli huvudtränare för IFK Norrköping och ersattes av Julian Bazalo, en tränare som efter jobbet som U21-förbundskapten i fotbollsnationen Thailand (100 i världen) blev tränare för ett lag i japanska division tre. Trots att laget han tränade var sämst på fasta situationer i den japanska tredjedivisionen så var det alltjämt Bazalo som skulle vara med och bidra till att klubben blir ledande i Norden. Och apropå löpstyrka så hade den välmeriterade fystränaren Mark Spiros-Read lämnat och gett plats till Tom Noon som med ett avsevärt tunnare cv skulle få ett ålderstiget och skadedrabbat MFF att löpa laget till framgångar på nya nivåer.

Skulle dessa förberedelser räcka till att ta upp kampen med FCK, Bodö/Glimt och andra om att vara ledande i Norden?

Efter 25 omgångar så kan vi konstatera att MFF är mer eller mindre sämst i allsvenskan på att springa. Vi springer mindre och långsammare jämfört med tidigare år. Truppbygget och ambitionen att springa mer påminner om ett företag som säger ”Vi ska bli bättre på e-handel”, men investerar alla pengarna i flotta butiker på dyra adresser. Samtidigt står en ledning och tänker ”det här blir säkert bra”.

Jag kan acceptera att MFF inte vinner varje säsong. Det kommer alltid finnas säsonger när vi har marginalerna mot oss (tänk 2019 när laget missade sex raka straffar), eller när en motståndare överpresterar och är ostoppbara (tänk Norrköping 2015 eller Mjällby 2025). Men jag har ingen förståelse för att klubben, med tidernas största budget, presterar så här dåligt. Vi springer mindre, skjuter mindre, gör färre mål, släpper in fler – och har en poängskörd i nivå med katastrofåret 2022. Som medlemsägd förening måste frågan ställas: Vad fan fick vi för pengarna?

Det går att peka på enskilda spelare som missar öppet mål eller släpper in enkla bollar. Det går att peka på tränares enskilda matchplaner eller byten. Det går att kritisera sportchefer eller en vd för det ena och andra. Alltid går det att peka på någon enskild. Men allt kokar ner i ett system och en metod som fallerar. Det kokar ner i en förening som drar åt olika håll och som saknar en hållbar strategi för att ta nästa steg. Rydströms ambition om att bli mer löpstarka blev inget mer än en fundering. Styrelsen saknade förmåga att syna detta. Men en styrelse som två gånger på fyra år misslyckats så fatalt i sin styrning och uppföljning av föreningens strategiarbete måste fundera på om de är rätt personer på rätt plats.  

Malmö FF är Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening, men inte Sveriges bästa lag. Vi är långt ifrån ledande i Norden och trots återkommande gruppspel i Europa så har vi inte vunnit en hemmamatch i Europa sen 2019. Jag tror inte på ”avgå alla” och önskar inte att MFF kastar sig in i revolution. Men när föreningen är så långt ifrån att uppnå sina mål så måste Anders Pålsson och medlemmarna fundera på om han är rätt ordförande att leda föreningen framöver. Till våren går Anders Pålssons mandat ut och till dess behöver Malmö FF:s medlemmar och valberedning förbereda ett ledarskifte. Malmö FF förtjänar bättre – om vi ska ta nästa steg.