Men om man ska titta närmare på det haveri vi smärtsamt upplever, så finns ju flera samverkande faktorer.
Egentligen är det inte ett oväntat scenario. Förutom några stabila år i Premier League i början av 2010-talet har Albion de senaste decennierna varit en klubb som dansat kring ned- och uppflyttningstreck. Dramat finns inbyggt i DNA:t.
Just de där gyllene åren i Premier League under ledning av Roy Hodgson/Steve Clarke med sportchefen Dan Ashworth vid rodret var fantastiska då vi under tre år placerade oss 11:a, 10:a och 8:a. Men de har också tjänat som en belastning. Förväntningarna har sedan dess, bland delar av supporterskaran, skruvats upp till att vi hör hemma i den högsta serien. Låt oss slå fast: Det är aldrig fel att vara ambitiös. Men kravbilden måste också vara realistisk.
Vi som följt Albion sedan slutet av 1970-talet vet att vi har en stolt historia. När vi först charmades av Cyrille Regis & co var vi ett topplag i dåvarande division 1. Men samtidigt har majoriteten av följande år spelats i andradivisionen, sedermera kallad Championship. Vi har även befunnit oss i tredjedivisionen under två säsonger. Snittplaceringen i ligaspelet är sedan 1980 24:a. Det vill säga fyra i Championship.
Den orimliga kravbilden tycker jag blev tydlig under åren med Carlos Corberan. Att det fanns ett pyrande missnöje, trots att spanjoren omgående lyfte oss upp från nedflyttningsplats efter Steve Bruce fiasko, till att utmana om playoff. För att andra året faktiskt ta oss till playoff och sedan halvvägs in i tredje säsongen lämna oss i en playoffstrid för Valencia. Prestationer som inte blev mindre imponerande när de gjordes under Gouchan Lais katastrofala regi. Trots det gnyddes det i supporterled. Det finns de som kräver att vi ska vinna v-a-r-j-e match i Championship. Och helst göra det med underhållande fotboll och bibehållen nolla. Orealistiska förväntningar som riskerar tyngs prestationerna.
Finns det något gott att säga om eländet vi befinner oss i, så är det att kraven nu skruvats ned betydligt. Nu är målbilden att hänga kvar i Championship. Vilket i skrivande stund får anses som en stor framgång. Alla trender och tecken pekar mot League One. Vilket förstärkts de senaste dagarna då det vi anat kommit upp till ytan. Friktionerna. Konflikterna. Och osämjan på högsta ledning. Som sipprar ned till prestationerna på planen.
Sportchefen Andrew Nestor fick lämna sin post dagen innan transferfönstret stängde.
Det ryktas bland annat om att han inte stod bakom anställningen av den nya huvudcoachen Eric Ramsay och följaktligen blivit överkörd. Återstod bara att smita ut bakvägen med svansen mellan benen.
Tydligen har Nestor lämnat huvudcoacherna utanför rekryteringsprocessen. Och kvaliteten på värvningarna har varit undermåliga under några år, vilket även rekryteringschef Ian Pearce bär stort ansvar för. Han borde rimligtvis också sitta löst.
När Bilkul och Shilen Patel tog över klubben gjorde de det i desperata tider. Som krävde desperata åtgärder.
Under Lais sista räkenskapsår förlorade vi 34 miljoner pund. Ett tungt bagage för de nya ägarna att ärva när de sorteras in under de hårda finansiella regler som EFL verkar under, och som endast tillåter en förlust på totalt 41,5 miljoner över rullande tre år.
Jag är evigt tacksam mot Shilen Patel och Bilkul för att de kom in och räddade klubben från administration. De har tagit itu med vårt underskott och varit transparenta med våra problem. Nödvändiga försäljningar och ett drastiskt skärande i lönebudgeten har för tillfället styrt utan hoten om böter och minuspoäng. I sommar finns äntligen utrymme för lite större investeringar.
Men efter två år är det uppenbart att Bilkul ännu saknar tillräcklig kunskap för att leda en anrik engelsk klubb till sportsliga framgångar. Ambitionen och entusiasmen finns helt klart där, men inte kunnandet.
I min krönika inför säsongen tippade jag att vi skulle kunna utmana om playoff, trots att vi förlorat två av våra tre bästa spelare i Torbjörn Heggem och Tom Fellows. Men vi behöll talangen Isaac Price. Och värvningarna, om än på budgetnivå, såg lovande ut. Sportchefen Andrew Nestor talade sig varm om den datadrivna rekryteringsprocessen. Men nu, med facit i hand, har ettorna och nollorna mest utmynnat i det senare. Eller så har miljön helt enkelt inte tillåtit en positiv utveckling?
Isaac Price har efter en lovande inledning varit en stor, stor besvikelse. Senaste skämde han ut sig efter slutsignal i Portsmouth när han syntes vilja konfrontera de nedresta supportrarna.
Fansens minne kan tendera vara kort och förlåtande om de får se ett mål och en seger. Så den unge nordirländaren gör bäst i att bidra till målproduktionen mot Stoke om han inte ska utsättas för verbal misshandel från läktarhåll.
Price är dock inte ensam om att underprestera. Enligt mig är de erfarna mittbackarna Nat Phillips och Chris Mepham minst lika stora besvikelser. De har sett rent amatörmässiga ut och svarat för ett flertal kostsamma misstag. Framåt har ansvaret oförtjänt vilat på norska rookien Aune Heggebø, detta sedan Josh Maja helt tappat förmågan att röra sig på en fotbollsplan. Att Daryl Dike inte får starta är med tanke på hans skadehelvete inte lika häpnadsväckande.
Vi har lätt sammanfattat saknat kvaliteter där matcher avgörs - i de båda straffområdena. En ödesdiger kombination.
Ryan Mason plockades in i somras. En ung ambitiös coach med gedigen spelarkarriär och erfarenhet som assisterande i Spurs. Men förutom några sporadiska interimuppdrag har hade han aldrig haft huvudansvaret för ett professionellt seniorlag. Jag var trots det försiktigt positivt, men tveksam till hans till synes färglösa och temperamentslösa profil. Var han verkligen en inspirerande ledare som fick spelarna att springa genom väggar?
Starten tycktes momentärt räta ut alla frågetecken. Men efter tio poäng på fyra matcher sjönk poängfrekvensen betänkligt. Han hade inte alltid marginalerna med sig, Mason. Men resultaten talade sitt tydliga språk. Vi radade upp tio bortaförluster i följd. En historiskt svag svit.
Sparkades han för tidigt? Där och då var det svårt att ha några invändningar. Med facit i hand? Kanske. Av den enkla anledningen att det på kort tid blivit ännu sämre. Spelarna sägs ha uppskattat Mason. Men då kan man tycka att de skulle ansträngt sig lite mer för att rädda honom kvar. Eller, så kan de helt enkelt inte bättre?
Men så dåligt som det varit de senaste omgångarna är dock inte en acceptabel nivå. Spelarna ser inte längre ut att klara av den enklaste aktion.
Och det måste slås fast - att även om truppen har sina brister så underpresterar man. Vi har ett flertal landslagsmän i truppen, Premier League-erfarenhet och en av Championship-mått mätt stor lönebudget.
Den nivån på fotboll vi presterade mot Portsmouth kommer inte ge oss en enda poäng till den här säsongen. Tillsammans med andra halvlek mot Norwich är det tveklöst det sämsta jag med egna ögon sett av ett Albionlag. Mot Portsmouth hade vi blott 35 passningar inom laget de inledande 35 minuterna. Förlustsiffrorna var smickrande.
Missnöjet mot klubbledningen har växt sedan transferfönstret drog igen under måndagskvällen. Två talangfulla men oerfarna tonåringar plockades in de sista timmarna att lägga till målvakten Max O’Leary och högerbacken Danny Imray. Imray tycktes handplockad för att spela i Eric Ramsays 5-4-1-uppställning. Men redan i andra halvlek mot Pompey övergavs systemet för ett traditionellt 4-4-2.
Man kan tycka att professionella spelare ska kunna anpassa sig till ett nytt system, inte minst som man haft en träningsvecka på sig att hitta rätt. Men med tanke på hur häpnadsväckande uselt Ramsays föredragna system funkade har han, enligt mig, inget annat val än att ta prestigeförlusten och återgå till en fyrbackslinje. I denna prekära situation är det värre än att envist framhärda.
Jag trodde till exempel att tre mediokra centrala mittbackar skulle vara bättre än två. Jag hade fel. Snarare blev samspelet lidande. Ju fler centrala kockar desto grumligare blev soppan.
Vi ska komma ihåg att Ramsay är 34 år ung och i början av en förhoppningsvis lång tränarkarriär. Alldeles för oerfaren hävdar många. Jämfört med Middlesbrough’s succésvensk, ex-bajaren Kim Hellberg, skulle jag dock hävda att han har mer erfarenhet. Men det är viss skillnad att komma till en krisande klubb och ett högt flygande topplag. Det viktigaste för Ramsay nu, enligt mig, är att spela nyckelspelare i rätt positioner där man får ut maximalt av deras kunnande. I Mikey Johnstons fall winger, Isaac Price centralt etc.
En ny sportchef sägs vara på väg in. Dominic Price från Maccabi Tel Aviv med erfarenheter från Liverpools analysteam. Det kommer dock inte ha någon effekt på den ödesmättade våren vi går till mötes. Inte heller beskedet som kom att trotjänaren Mark Miles återvänder till klubben, nu som vd.
Då är snarare den ryktade coachförstärkningen i form av Andy Morrison viktigare på kort sikt - en ny och förhoppningsvis hård röst som kan hjälpa till att höja kravbilden under vad som blir en ångestframkallande serieavslutning.
Den nya sportchefen får fokusera på sommaren då vi äntligen kan vinka farväl till högavlönade fiaskon som Maja och Dike.
Hans och Bilkuls jobb försvåras dock av att vi inte vet vilken division vi kommer spela i till hösten.
Det är inte lätt, ska gudarna veta, men om vi ändå ska försöka sluta med lite positiva tankegångar:
• Vi har närmast två hemmamatcher i ligan.
• Det kan omöjligen bli sämre än mot Portsmouth.
• Ramsay har förhoppningsvis lärt sig att fyrbackslinje är vägen framåt.
• Även om jag har svårt att se dem ha samma effekt som Kevin Campbell och Kieran Richardson under Great Escape, så kan de unga nyförvärven bli en injektion. Förra veckan avgjorde till exempel Jamal en Europa League-match för Aston Villa. Det klart han har kapacitet att färga i Championship.
Kritiken att två tonåringar inte ska kunna lyfta oss i den prekära situationen och toxiska miljön är delvis befogad. Men samtidigt, erfarenhet har vi redan i truppen. Det är en positiv injektion som behövs. Någon eller några som vågar och kan kliva fram.
Behovet av Albionhjältar har aldrig varit större.
COME ON YOU BAGGIES!!!
