Jag vet inte vad Sveriges nationalskald har med en anrik fotbollsklubb från West Midlands att göra, men det kändes passande att recitera Ulf Lundell efter en lång, hård resa i mörkret. Och det är skönt att se ljuset igen.
Om man i början av säsongen fått kika in i framtiden och se vår slutliga tabellposition hade det varit svårt att koppla samman en 21:a plats med den feelgood-känsla som nu genomsyrar West Bromwich Albion. Den toxiska stämning som länge förgiftade atmosfären i och runt klubben är som bortblåst. Supportrarna ser fram mot hösten med stor tillförsikt.
Kanske är rentav mardrömssäsongen den ”rening” och omstart som vi behövde? Att de orimliga kraven på automatisk uppflyttning nu ersatts av en realistisk tacksamhet över att fortfarande ha en klubb att supporta – som dessutom ”bara” är ett seriesteg från det förlovade fotbollslandet. Vi kan med rätta fortsätta drömma. Och hoppas att ordförande Shilen Patel, med ambitiösa ägargruppen Bilkul, samlat på sig mer nödvändig erfarenhet.
Ett farsartat poängavdrag
Bakom den svaga tabellraden gömmer sig ett fotbollsår där allt som kunde gå snett, länge gjorde det. Två misslyckade tränarrekryteringar, tunga poängtapp i slutminuterna, missade chanser i massor, jobbiga skador och som löken på laxen – ett farsartat poängavdrag den näst sista veckan, vilket tvingade oss att säkra kontraktet två gånger inom loppet av fyra dagar.
I februari, efter Eric Ramsays katastrofala sejour, trodde jag ärligt talat att det var kört. Att inget kunde rädda oss från att ramla ned i tredje divisionen, för blott andra gången i klubbens historia. Budet att skrapa ihop spillrorna gick till assisterande tränaren James Morrison. Det var då oklart om han enbart skulle bli en tillfällig interimslösning i väntan på säsongens tredje externa tränarrekrytering.
Det började hur som helst inte bra. Förlusten med 1–2 mot bottenkollegan Oxford tycktes cementera domedagskänslan. Det innebar den tolfte matchen i följd utan seger, och till råga på allt gick Mikey Johnston sönder – vår dittills bästa offensiva spelare under säsongen. James Morrison skrädde inte orden efteråt, men hans besvikelse och frustration kändes åtminstone befriande äkta.
Skadeskjutna och stukade begav sig ”Mozzas” mannar till Bramall Lane och ett Sheffield United som fått ett uppsving under återvändande Chris Wilder. Det såg ut som att det skulle sluta som vanligt när hemmalaget tog ledningen efter ett olyckligt självmål av George Campbell. Men med sju minuter kvar på matchklockan galopperade samme Campbell upp från sin mittbacksposition och drämde in kvitteringen på volley. Resten är, som man säger, historia.
Ytterligare nio förlustfria matcher följde innan vi med badtofflor på avslutade säsongen mot Sheffield Wednesday. Vi gjorde det med nyheten att klubbikonen James Morrison tackat ja till att bli klubbens permanenta huvudtränare. Ett väntat besked, men icke desto mindre glädjande.
Mozza har gjort ett enormt jobb
Mozza har gjort ett enormt jobb genom att lyfta ett lag från yttersta fotbollsmisär till säker mark. På kort tid byggde han upp en organisation och sammanhållning som lade grunden till den förlustfria raden, inklusive sju nollor. Några halsbrytande trollerinummer har det inte rört sig om. Snarare spelare på rätt positioner, med tydliga roller, i ett robust 4-4-2.
Ett nyckeldrag har varit Campbells position, då han just mot Blades flyttades in från högerback till mittback. Vilket även innebar att Crystal Palace-lånet Danny Imray fick en ny chans som högerback i startelvan efter en skakig inledning på sin Albion-karriär under Ramsay. I par med Campbell har även Nat Phillips lyft sig rejält och ser äntligen ut som den mittbacksklippa vi trodde oss ha värvat i somras.
Campbell och Imray har varit vårens stora utropstecken, tillsammans med Ousmane Diakité som växte ut till en gigant på mittfältet och förpassade Alex Mowatt till bänken. Diakité skrev i april på en välförtjänt kontraktsförlängning och är en viktig nyckelspelare i nästa års lagbygge, som nu Mozza, tillsammans med Patel och klubbledningen, ska börja forma.
Det första på att-göra-listan är att ta beslut kring de spelare vars kontrakt går ut: Josh Maja, Daryl Dike, Jed Wallace, Karlan Grant samt målvakterna Max O’Leary och Joe Wildsmith (utlånad till Middlesbrough).
Av dessa skulle jag enbart vilja förlänga med O’Leary. Irländaren kom med blandade vitsord när han släpptes från Bristol City i januari. Även om man sett en osäkerhet i luftspelet, så har han varit delaktig i det försvar som enbart släppte in fyra mål under raden av tio förlustfria matcher. Sammanlagt höll han nollan tio gånger på 21 försök. Ju mindre vi talar om Wildsmith, desto bättre…
Även om man älskar egna produkter, så känns Josh Griffiths inte riktigt mogen uppgiften och han skulle kanske må bra av ett miljöombyte. Jag skulle snarare se oss plocka in en riktigt bra målvakt till. I dagarna började rykten florera om att Alex Palmer var aktuell att återkomma efter sin sejour i Ipswich. Själv drömmer jag fritt om att den livslånga Albion-supportern Aaron Ramsdale ska få ”boing-boinga” med oss på Molineux.
Daryl Dike.
”Dike är omåttligt populär”
I andra änden av planen är Daryl Dike en omåttligt populär profil. Trots, eller tack vare, sin långa rad av svåra skador. Den jovialiske centertanken har haft några mardrömsår sedan han, skrev på för sju miljoner pund från Orlando City. Personligen trodde jag aldrig att vi skulle få se honom spela på den här nivån igen, men han har verkligen kämpat sig tillbaka.
Den gemensamma glädjen var enorm när han gjorde sitt efterlängtade mål mot Preston, vilket följdes upp mot Watford. Men trots att han nu är tillbaka på planen och i målprotokollet, tycker jag inte att vi ska förlänga kontraktet. Just på grund av skadehistoriken. Vi har helt enkelt inte råd att ta den risken igen.
Jag lutar mig mot samma resonemang när det gäller Josh Maja, som efter en skadefylld debutsäsong satte högsta fart hösten 2024 med 12 mål, för att sedan återvända till sjukstugan under hela 2025. När han väl återkom i vintras såg han knappt ut att kunna röra sig – långsam och med tveksam motorik. Han har bevisligen kvalitet i avslutningarna, men skadorna och det han visat under våren förtjänar enligt mig inte ett nytt kontrakt.
Jed Wallace ansågs, tillsammans med John Swift, vara marknadens hetaste "Bosman-värvningar" när de valde WBA och Steve Bruce sommaren 2022. Swift hade onekligen kvaliteter, men visade dem alldeles för sällan. Det fanns även stora frågetecken kring hans karaktär.
Detsamma kan inte sägas om Wallace. Även om han inte nått samma spelmässiga höjder som under debutsäsongen, så har hans passion för klubben varit påtaglig. Hade vi åkt ned i League One hade det varit givet att säkra upp Wallaces ledaregenskaper ytterligare någon säsong. Men i Championship har han vid 32 års ålder inte längre samma förmåga att komma förbi ytterbackarna.
Karlan Grant kom till oss redan under vår senaste Premier League-säsong med en alldeles för stor prislapp runt halsen (närmare 200 miljoner kronor). Den har också bidragit till att han aldrig blivit någon favorit hos fansen. De senaste två åren har han dock tagit tag i sin karriär, och även om förstatouchen har svikit honom har han alltid lagt ned ett rejält arbete och sprungit kopiöst. Det lyfter jag på hatten för. Men 35 mål på 174 matcher är inte tillräckligt för ett nytt kontrakt.
Gemensamt för Dike, Maja, Wallace och Grant är att de suttit på dyra kontrakt, tecknade i Premier League eller under en fallskärm på väg därifrån. Det ger oss nu budgetutrymme att investera i nytt blod i truppen. Men just klubbens rekrytering har ju varit ett sorgebarn ända sedan Dan Ashworth lämnade. För varje Heggem finns alltid en Frabotta.
Det är bara att hoppas att Shilen Patel och ägargruppen Bilkul fortsätter att lära av misstagen och styr upp en bättre och noggrannare process. Rekryteringsansvarige Ian Pearce kan inte sitta helt säkert på posten.
Det är också frapperande hur dålig utväxling vi haft på många av våra lån. Från årets ”skörd” märks Samuel Iling-Junior, Toby Collyer, Charlie Taylor, Hindolo Mustapha och Jamal Jimoh-Aloba som av olika anledningar inte färgat.
Danny Imray dömdes snabbt ut av många när han, liksom de flesta andra, förtvivlat försökte klura ut vad Ramsay ville med sin fotboll. Här har vi alla något att lära oss, nämligen att ha lite tålamod med nya spelare. Under Morrison har Imray gått från klarhet till klarhet, och nu är det bara att hoppas att Crystal Palace inte vill förlänga kontraktet som löper ut i sommar. Med Imray tillbaka kan vi behålla vår backlinje intakt från succévåren, med ”Player of the season” Callum Styles till vänster.
Ett steg upp i planen är Ousmane Diakité och Jayson Molumby en urstark duo som vi förhoppningsvis kan fortsätta bygga vidare på. Alex Mowatt återkom i elvan på slutet, men är enligt mig en truppspelare. Han är skicklig med bollen och har en hög passningsprocent, men hans defensiva brister gör det omöjligt att spela honom i ett centralt tvåmannamittfält. Då Mowatt hunnit bli 31 år, och hans kontrakt går ut nästa sommar, borde vi lyssna noga på inkommande bud.
Detsamma gäller i högsta grad Chris Mepham, som var backlinjens svagaste kort – vilket är väldigt överraskande med tanke på hans fina meritlista. Minst en av Krystian Bielik och Alfie Gilchrist bör även ge plats åt någon större mittbackstalang. Bielik har haft svårt att ta en plats i laget, mycket tack vare skador, och den unge Chelsea-talangen Gilchrist har, förutom sin smått heroiska insats mot Southampton, varit ute på hal is när han fått speltid. Någon ytterback är han i varje fall inte.
Det finns som sagt en defensiv stomme att bygga på. Det vi främst behöver använda budgetutrymmet till, tillsammans med de lättade finansiella restriktionerna, är att förstärka offensiven. Vi behöver investera i snabbhet, kreativitet och en klinisk striker. Inga billiga grejer, precis…
Unge norrmannen Aune Heggebö blev visserligen säsongens bästa målskytt, men har sedan den 12 december endast gjort två mål. Han saknar riktiga spetskvaliteter och har stundtals sett ut att hålla Superettan-klass. I dagsläget ser värvningen för cirka 70 miljoner kronor ut att vara ännu en tveksam strikeraffär av Pearce & co.
”Måste plocka in en striker”
Vi måste helt enkelt plocka in en striker med kapacitet att göra 18–20 mål. Se bara vad Hull åstadkom med Ollie McBurnie och… inte så mycket mer. Tammer Bany är en annan onödigt dyr värvning från Norden (Danmark) som inte har glänst. Till skillnad från Heggebö har Bany dock mest gått skadad sedan övergången i februari 2025. Det lilla han visat på planen har inte imponerat, och han är ett stort frågetecken inför framtiden.
Talang finns däremot i Isaac Price. Han var den spelare jag hade störst förhoppningar på inför säsongen. Han började också bra, men i takt med att lagets prestationer dippade följde Prices insatser samma väg.
Men han var en spelare som tydligt drog fördel av Morrisons intåg och avslutningen var formidabel. Om man adderar insatserna i Nordirlands landslag och tar med hans unga ålder i beräkningen lär det säkert finnas intresse för hans tjänster. Det ryktas redan om Everton. Men ska vi sälja Price så måste det vara till rätt pris.
Mikey Johnston var länge vår bästa offensiva spelare, men saknades under vårspurten. Han är troligtvis tillbaka i startelvan när Championship drar igång i augusti igen. Då väntar bland annat dubbla derbyn mot Birmingham och nedflyttade Wolves, samt en av de två stora Londonklubbarna – West Ham eller Tottenham.
”Glad att det är över”
Men just nu ska det bli skönt att koppla bort och koppla av. Det har varit en krävande Albion-säsong – en av de värsta under mitt drygt 40 år långa supporterskap.
Eller för att recitera en annan svensk låtskrivare (Mauro Scocco): ”Jag är glad att det är över”.
– Söderbaggie
