WBA
2025-04-09 03:20
Mowbray blev Patels första stora misstag
Gästkrönika från Söderbaggie. Nostalgi är sällan en framgångsfaktor i fotboll. Tillsättningen av Tony Mowbray blev Shilen Patels första stora misstag som ägare för West Bromwich Albion.
OJ
Med laget placerat på playoff-plats lämnade Carlos Corberan Black Country för Valencia i julas. Han hade knappt två år tidigare kommit in och räddat ett Albion i fritt fall, och omgående fått oss att drömma om Premier League igen. Men efter en fenomenal start på innevarande säsong började poängflödet sina, segrar byttes mot kryss och insatserna skvallrade om att han snart nått vägs ände med Albion.
Det kan förstås inte ha kommit som en blixt från klar himmel att spanjoren sökte en ny utmaning, men trots det tycktes en genomarbetad plan saknas för vem som skulle ersätta honom. Processen drog ut på tiden och till sist blev Tony Mowbray en nödlösning då schweizaren Raphaël Wicky strulade till det och nobbade. Hemvändande Mowbray var ett populärt val bland många Albionfans. Älskad och beundrad för det lag som 2007/2008 vann Championship med en charmerande anfallsfilosofi. Det var en av de mer lyckliga perioderna i klubbens moderna historia.
Men nostalgi är sällan en framgångsfaktor i fotboll. Hur ofta lyckas återvändande spelare och tränare komma tillbaka och återupprepa tidigare succéer? Gör ett tankeexperiment och försök hitta tre lyckade exempel på rak arm. Bryan Robson? Ja, kanske. Men hans framgångsformel var helt enkelt att han inte hette Gary Megson, och The Great Escape var ett rent under där fotbollsgudarna plötsligt blivit tokiga och bestämt sig för att ge West Brom lite tur.
Hur som helst. Knappt tre månader efter sin comeback i klubben kan det konstateras att Mowbray är Shilen Patel och ägargruppen Bilkuls första stora misstag. Och man borde inte vara helt överraskad. Mowbray har hunnit bli 61 år och har aldrig lyckats på högsta nivå. Han åkte ur Premier League på första och enda försöket med oss. Och i Celtic fick han sparken direkt. Han har sedan dess varit en habil Championshiptränare, varken mer eller mindre. Men knappast någon som kan ta vår eller någon annan klubb uppåt och framåt.
Poängsnittet sedan Mowbray tog över är ynka 1,14, vilket över en säsong knappt skulle räcka till nytt kontrakt. Vi har presterat som ett bottenlag sedan årsskiftet. Som jämförelse var Corberans poängsnitt 1,59 innan han drog.
Och var har alla målen tagit vägen som skulle komma med en frejdig anfallsfotboll? Målsnittet (1,14) är även det uselt - till och med sämre än försvarsinriktade Corberans (1,23).
Mowbray var givetvis inte hjälpt av en målvakt som var och varannan match kastade in bollar i eget mål. Men det hade faktiskt gått att byta ut Joe Wildsmith mot Josh Griffiths tidigare.
Det går kanske inte enbart lasta Mowbray för att utespelare plötsligt saknar adekvat kvalitet i den sista tredjedelen, missar enkla pass och skjuter bollar till Smethwick Ends övre sektioner. Men faktum är att majoriteten av klubbarna i serien bara kan drömma om de offensiva alternativ som Mowbray förfogar över. För vi vet ju vad några av de här spelarna verkligen kan. Adam Armstrong gjorde till exempel 24 mål för Southampton så sent som i fjol. För oss har han mäktat med två fullträffar på elva matcher, varav en på straff. De senaste tre matcherna har han haft ett avslut. Mowbray har helt enkelt misslyckats med att hitta rätt roll åt honom. Nu senast en blek figur långt ute på högerkanten.
Tom Fellows som var ligans assistkung i höstas, har mest återfunnits på bänken. Ett osannolikt scenario för några månader sedan. Det finns fler liknande exempel, men den här texten börjar redan bli för lång.
Efter 14 ligamatcher tycks Mowbray fortfarande inte veta vår starkaste elva. Eller formation. En spelare som John Swift startade till exempel fyra matcher i rad (varför är en annan fråga), men mot Sunderland fick han inte spela en enda minut trots fem byten. För att sedan återvända till startelvan mot Bristol City. Det har skruvats och skruvats i Mowbrays verkstad, men ingenting har riktigt klickat. Och det har saknats en tydlig spelidé.
Att tappa playoff-platsen till Bristol City är underkänt om vi ska jämföra de båda lagens trupper och budget. Men i Liam Manning har Robins en ung och ambitiös tränare med utvecklat sinne för taktik - sånt kommer man långt på. Det är rentav en förutsättning för att lyckas i dagens fotboll. Moderna spelare har börjat vänja sig vid coacher med detaljerade strategier och idéer. Inte rulla in en boll och låta den rulla, som tycks vara Albions melodi sedan årsskiftet.
Jag ska även medge att jag blev konfunderad när jag såg klipp på sociala medier där laget festade på Cheltenhams hästkapplöpningar, bara några dagar innan matchen mot Hull. Varför inte vänta med att kröka till landslagsuppehållet? Typiskt gammalt brittiskt beteende som knappast Corberan tillåtit.
Nu låter det som att jag ogillar Tony Mowbray. Det gör jag inte. Tvärtom. Jag hade verkligen älskat att se honom komma tillbaka och lyfta upp Albion i Premier League med sin nordengelska version av sambafotboll. Men efter att ha legat på playoff-plats i princip hela säsongen tog säsongen slut när bollen långsamt rullade över mållinjen på stopptid ikväll. Tredje förlusten i följd var ett faktum.
Från att ha drömt om Premier League hela säsongen återstår nu bara att börja planera för ännu ett år i Championship.
En säsong där Leicester, Ipswich och Southampton återvänder ned till Championship. Det kommer inte bli lättare att blanda sig i toppstriden.
Det första Shilen Patel och Bilkul behöver göra är att riva avtalet med Mowbray och identifiera en ny progressiv tränare som kan ta över och bygga upp ett nytt lag. Kontrakten går ut för Ajayi, Bartley, Swift och Diangana. Ingen av dem bör erbjudas något nytt.
Vi ska komma ihåg att finansiella regler fortsatt kommer bakbinda oss i transferfönstret. Några spektakulära värvningar lär det inte bli tal om. Istället behöver vi hitta fynd och bygga kring spelare som Heggem, Price och Fellows (om de blir kvar).
Förslag på ny tränare? Jag lägger en tidig röst på Sheffield Wednesdays tysk Danny Röhl.
Till sist, en påminnelse till mig själv och alla andra som lider. Vi har faktiskt en klubb att våndas över, vilket för ett drygt år sedan inte var en självklarhet.
COME ON YOU BAGGIES!!!
- Söderbaggie
Det kan förstås inte ha kommit som en blixt från klar himmel att spanjoren sökte en ny utmaning, men trots det tycktes en genomarbetad plan saknas för vem som skulle ersätta honom. Processen drog ut på tiden och till sist blev Tony Mowbray en nödlösning då schweizaren Raphaël Wicky strulade till det och nobbade. Hemvändande Mowbray var ett populärt val bland många Albionfans. Älskad och beundrad för det lag som 2007/2008 vann Championship med en charmerande anfallsfilosofi. Det var en av de mer lyckliga perioderna i klubbens moderna historia.
Men nostalgi är sällan en framgångsfaktor i fotboll. Hur ofta lyckas återvändande spelare och tränare komma tillbaka och återupprepa tidigare succéer? Gör ett tankeexperiment och försök hitta tre lyckade exempel på rak arm. Bryan Robson? Ja, kanske. Men hans framgångsformel var helt enkelt att han inte hette Gary Megson, och The Great Escape var ett rent under där fotbollsgudarna plötsligt blivit tokiga och bestämt sig för att ge West Brom lite tur.
Hur som helst. Knappt tre månader efter sin comeback i klubben kan det konstateras att Mowbray är Shilen Patel och ägargruppen Bilkuls första stora misstag. Och man borde inte vara helt överraskad. Mowbray har hunnit bli 61 år och har aldrig lyckats på högsta nivå. Han åkte ur Premier League på första och enda försöket med oss. Och i Celtic fick han sparken direkt. Han har sedan dess varit en habil Championshiptränare, varken mer eller mindre. Men knappast någon som kan ta vår eller någon annan klubb uppåt och framåt.
Poängsnittet sedan Mowbray tog över är ynka 1,14, vilket över en säsong knappt skulle räcka till nytt kontrakt. Vi har presterat som ett bottenlag sedan årsskiftet. Som jämförelse var Corberans poängsnitt 1,59 innan han drog.
Och var har alla målen tagit vägen som skulle komma med en frejdig anfallsfotboll? Målsnittet (1,14) är även det uselt - till och med sämre än försvarsinriktade Corberans (1,23).
Mowbray var givetvis inte hjälpt av en målvakt som var och varannan match kastade in bollar i eget mål. Men det hade faktiskt gått att byta ut Joe Wildsmith mot Josh Griffiths tidigare.
Det går kanske inte enbart lasta Mowbray för att utespelare plötsligt saknar adekvat kvalitet i den sista tredjedelen, missar enkla pass och skjuter bollar till Smethwick Ends övre sektioner. Men faktum är att majoriteten av klubbarna i serien bara kan drömma om de offensiva alternativ som Mowbray förfogar över. För vi vet ju vad några av de här spelarna verkligen kan. Adam Armstrong gjorde till exempel 24 mål för Southampton så sent som i fjol. För oss har han mäktat med två fullträffar på elva matcher, varav en på straff. De senaste tre matcherna har han haft ett avslut. Mowbray har helt enkelt misslyckats med att hitta rätt roll åt honom. Nu senast en blek figur långt ute på högerkanten.
Tom Fellows som var ligans assistkung i höstas, har mest återfunnits på bänken. Ett osannolikt scenario för några månader sedan. Det finns fler liknande exempel, men den här texten börjar redan bli för lång.
Efter 14 ligamatcher tycks Mowbray fortfarande inte veta vår starkaste elva. Eller formation. En spelare som John Swift startade till exempel fyra matcher i rad (varför är en annan fråga), men mot Sunderland fick han inte spela en enda minut trots fem byten. För att sedan återvända till startelvan mot Bristol City. Det har skruvats och skruvats i Mowbrays verkstad, men ingenting har riktigt klickat. Och det har saknats en tydlig spelidé.
Att tappa playoff-platsen till Bristol City är underkänt om vi ska jämföra de båda lagens trupper och budget. Men i Liam Manning har Robins en ung och ambitiös tränare med utvecklat sinne för taktik - sånt kommer man långt på. Det är rentav en förutsättning för att lyckas i dagens fotboll. Moderna spelare har börjat vänja sig vid coacher med detaljerade strategier och idéer. Inte rulla in en boll och låta den rulla, som tycks vara Albions melodi sedan årsskiftet.
Jag ska även medge att jag blev konfunderad när jag såg klipp på sociala medier där laget festade på Cheltenhams hästkapplöpningar, bara några dagar innan matchen mot Hull. Varför inte vänta med att kröka till landslagsuppehållet? Typiskt gammalt brittiskt beteende som knappast Corberan tillåtit.
Nu låter det som att jag ogillar Tony Mowbray. Det gör jag inte. Tvärtom. Jag hade verkligen älskat att se honom komma tillbaka och lyfta upp Albion i Premier League med sin nordengelska version av sambafotboll. Men efter att ha legat på playoff-plats i princip hela säsongen tog säsongen slut när bollen långsamt rullade över mållinjen på stopptid ikväll. Tredje förlusten i följd var ett faktum.
Från att ha drömt om Premier League hela säsongen återstår nu bara att börja planera för ännu ett år i Championship.
En säsong där Leicester, Ipswich och Southampton återvänder ned till Championship. Det kommer inte bli lättare att blanda sig i toppstriden.
Det första Shilen Patel och Bilkul behöver göra är att riva avtalet med Mowbray och identifiera en ny progressiv tränare som kan ta över och bygga upp ett nytt lag. Kontrakten går ut för Ajayi, Bartley, Swift och Diangana. Ingen av dem bör erbjudas något nytt.
Vi ska komma ihåg att finansiella regler fortsatt kommer bakbinda oss i transferfönstret. Några spektakulära värvningar lär det inte bli tal om. Istället behöver vi hitta fynd och bygga kring spelare som Heggem, Price och Fellows (om de blir kvar).
Förslag på ny tränare? Jag lägger en tidig röst på Sheffield Wednesdays tysk Danny Röhl.
Till sist, en påminnelse till mig själv och alla andra som lider. Vi har faktiskt en klubb att våndas över, vilket för ett drygt år sedan inte var en självklarhet.
COME ON YOU BAGGIES!!!
- Söderbaggie
