Thörn: Avföring, Kofösare och Bedrägeri...

Min Svensk-Slovakiska kollega sätter sig bredvid mig. Tittar på mig förmanande och ställer frågan, mitt i ljudet av knaprande tangentbord och sorl av stressad kommunikation. 

“Ska du med på en öl efter jobbet?” 

Jag hinner bara le. Sedan ler han tillbaka, förstående. Det var ju det där Rödblåa laget. Det där laget som Henrik Larsson spelade i en gång. Det som han aldrig kommer förstå min kärlek för. Men det som han ändå respekterar. Inte för att han varit nära något liknande. Utan för att jag har fått honom att förstå hur djupt det sitter. 

Det blev ingen öl igår. Istället försökte jag nyktert se på ett desperat lag försöka ta poäng. När det hela var slut ville jag istället förgifta min kropp inifrån med vad jag än kom över. Glömma bort tillvaron och vem jag är. För det HIF spelade upp över två timmar mot Oddevold var en rysk pjäs med inspel av avföring, smärta och melankoli.

Huvudkaraktären i alstret var som vanligt Adrian Svanbäck. Han gör mest, eftersom han vill mest. Han vill mest eftersom det offensiva spelet tvingar honom att överarbeta. Det tunna taktiska offensiva manuset från författare Saarenpää dödar både karaktär och energi från lagets just nu klaraste lysande stjärna. 

Huvudkaraktären Svanbäck är det lätt att tycka synd om. Samtidigt är det tydligt 23 Maj 2025 att det uteblivna offensiva eposet från Kleber Saarenpää som han haft 18 månader på sig att skriva, just nu dödar fler karaktärer än en grekisk tragedi. 



Visserligen är tanken med dramatik att väcka frågor hos åskådaren och där får man ändå ge Kleber Saarenpää att jag har många. Men det här var säsongen då jag skulle få svar.

Jag är helt säker på att Kleber vill gömma sig på samma sätt som Wiedesheim-Paul gjorde bakom en Loepersk rygg och skylla på individuella misstag. Igen. På samma sätt som han istället klarade sig undan kritisk granskning av sitt egna taktiska bedrägeri i Örebro tidigare under året. 

Men nu ringer klockan och istället står den baskerbeklädde regissören Saarenpää med byxorna vid knäna. Kejsaren på Olympia är naken. Alla ser honom. Till och med Mikael Dahlberg. Hoppas jag.

Visserligen har Dahlberg rätt i att långsiktighet och strategi är en väg till högre mark. Men jag har mina tvivel med tanke på Klebers handfallenhet inför begreppen. För det är den taktiska envisheten hos densamma som får de flesta att skrika efter identitetsbedrägeri. För jag ser inte längre en trovärdig tränare, stabil i sin filosofi. Jag ser en rädd, taktiskt cementerad tränare, orolig för sin arbetssäkerhet.



För Kleber tar inte längre avstamp i ideologi. Utan i sin fascination och perversion kring 4-4-1-1. Trots att alla ser att Asoma och Kjellnäs är för lika i sin spelstil. Trots att ett dynamiskt centralt tremannamittfält adderat med Ervin Gigovic hade varit att föredra. Trots att alla ser att lagets yttrar och wingbacks ofta springer på samma yta, trots att Adrian Svanbäck gör allt och att Oscar Aga i dennes motsats gör försvinnande lite, minst av allt mål. 

Vägen till förändring är svår, utan ett första steg av mod. Jag vet inte hur Kleber själv vill nå dit. Om det är genom 4-3-3. 3-4-3, 5-2–3 eller 3-5-2. Men jag vet att det blir omöjligt att nå utan att med egen vilja förändra sig själv och sin bekväma läggning. 

Fortsatt envishet av Kleber Saarenpää kommer att förpassa honom till ett öde, som många av hans företrädare fått förlika sig med. Nämligen att med fyllda kartonger stå vilsen på Mellersta Stenbocksgatan. 

För det är de valen Mikael Dahlberg har nu. Bekvämligheten av att kunna vifta bort resultatbaserad kritik med epitet som långsiktighet och stabil grund är över. Bekvämligheten i att förlänga med tränare utan eget sportsligt ansvar är också över.

Stabiliteten måste för en gångs skull i den här föreningens historia inte tvingas fram med extern supportermässig defibrillator, där tränarbyte och sportchefs-avsked desperat försöker få Olympias hjärtmuskel att komma igång. Utan istället den här gången med en intern kofösare där novisen i sammanhanget, Dahlberg, med faktisk handlingskraft själv sätter krav, på både spelar och tränarpersonal. För det är den rollen Dahlberg har ålagt sig själv genom förlängningen av Saarenpää.

Denna elektriska stöt kommer bara att komma till genom taktisk omläggning. Först då kan vi se att där finns intern cerebral verksamhet. 

Först då kan HIF komma på rätt köl.

Utan någon sådan är HIF inte förklarat att vara i koma. 

Utan istället är patienten dödförklarad.