Helsingborg
2025-04-23 00:41
Thörn: Identiteten som dödade tesen...
Under dagen lyssnade jag på dagens avsnitt av Fotbollsmorgon. Dagens gäst var Gusten Dahlin som i skuggan av Djurgårdens vinst i Wien la fram tesen att få lag vinner matcher med en match mindre i mer än en halvlek. Det hann inte ens gå en dag innan HIF hade dödat tesen. Men inte bara den tesen. Utan tesen om sig själva.
Anthony Thörn
Berätta gärna för mig om hur jag borde spendera min tid på annat. Berätta gärna för mig om hur svårt HIF har att vinna på hemmaplan. Berätta gärna för mig om hur de inte har truppen, benen, huvudet, armarna, eller för den delen höftkulorna att gå upp detta året.
Men berätta inte för mig om deras psyke eller moral. Jag har sett det. Fått uppleva det. Jag älskar det.
Det har funnits stunder där jag sett argumentationen och till viss del sakta nickat i takt samtidigt som jag säger till mig själv, “Det kanske finns något i det där”.
Sedan kom Max Von Sydow själv, Marcus Gudmann, Johan Brattberg och Wilhelm Nilsson i någon slags tripp trapp trull, tre små dvärgar i lång-rocks konstellation och agerade exorcist mot alla ondskefulla väsen och tankar på Olympia.
Men samtidigt som vissa kanske nämns mer än andra, som så ofta brukar hända vid sådana här matcher där vi ser något som är av särskilt affektionsvärde för ömmande rödblå hjärtan.
Så är det av lika stor vikt att nämna kollektivet.
För det är just kollektivet som är anledningen till att jag hoppas att Akademi-ansvarig Martin Biärsjö i samma stund som visslan gick för 90+ sparade ner dagens match till en permanent hårddisk, drog fram tejprullen, och märkte det visuella materialet med “HIF-Identitet” och hädanefter låter matchen spelas upp för varje ny kull och provspelare som vill sätta sin fot inne på Olympia.
Sanningen är den att även fast HIF en gång låg i en högre division så fanns det spelare under den tiden med namn som Hallenius och Atakora som sällan gav ett dyft om vilken identitet HIF ska ha. Idag visade både Loeper och Svanbäck, trots sin position utanför defensivt straffområde, inte bara vad kollektivt försvarsspel innebär. Utan även vad HIF:s identitet betyder.
När Ervin Gigovic fick träda av banan för sitt egna individuella misstag. Fick resten av laget visa Olympia, Helsingborg och resten av Skåne vad vi gått och väntat på under lång tid. Kollektiv, icke ursäktande prestation.
Men när det värsta av psykofarmakan och lyrican från dagens vinst lagt sig HIF tillbaka på ruta ett. För nu är vi där vi brukar vara. Med en unik chans att skapa momentum, få tillbaka de som kanske misströstat, visa hela regionen att det för en gångs skull finns en grundläggande kultur och identitet som innebär att kämpa på allra högsta nivå.
Skillnaden nu från sist är att man har en permanent stencil, ribba och kravbild som jag hoppas man aldrig riktigt släpper sitt grepp om. Första examensprovet är mot Kalmar.
För när allt är sagt och gjort. När Dahlberg pratar om långsiktighet. När Reda Chahrour säger maraton och ingen sprint. När Sponsorer utan sportslig förankring svamlar om hållbarhet.
Då var det ändå bara vi kvar.
Vi som tårögt satt där när Henke med sprucken röst grät efter sin sista match.Vi som skrek när Pär Hansson räddade straffen i Liege. Vi som fortfarande undrar vem Fredy Fautrel är? Vi som höll andan när Erik Sundin klackade med sig bollen i Göteborg.
Vi som alltid vet att det är just kollektiv, icke ursäktande prestation som spelar någon egentlig roll.
Vi, den kollektiva identiteten.
Men berätta inte för mig om deras psyke eller moral. Jag har sett det. Fått uppleva det. Jag älskar det.
Det har funnits stunder där jag sett argumentationen och till viss del sakta nickat i takt samtidigt som jag säger till mig själv, “Det kanske finns något i det där”.
Sedan kom Max Von Sydow själv, Marcus Gudmann, Johan Brattberg och Wilhelm Nilsson i någon slags tripp trapp trull, tre små dvärgar i lång-rocks konstellation och agerade exorcist mot alla ondskefulla väsen och tankar på Olympia.
Men samtidigt som vissa kanske nämns mer än andra, som så ofta brukar hända vid sådana här matcher där vi ser något som är av särskilt affektionsvärde för ömmande rödblå hjärtan.
Så är det av lika stor vikt att nämna kollektivet.
För det är just kollektivet som är anledningen till att jag hoppas att Akademi-ansvarig Martin Biärsjö i samma stund som visslan gick för 90+ sparade ner dagens match till en permanent hårddisk, drog fram tejprullen, och märkte det visuella materialet med “HIF-Identitet” och hädanefter låter matchen spelas upp för varje ny kull och provspelare som vill sätta sin fot inne på Olympia.
Sanningen är den att även fast HIF en gång låg i en högre division så fanns det spelare under den tiden med namn som Hallenius och Atakora som sällan gav ett dyft om vilken identitet HIF ska ha. Idag visade både Loeper och Svanbäck, trots sin position utanför defensivt straffområde, inte bara vad kollektivt försvarsspel innebär. Utan även vad HIF:s identitet betyder.
När Ervin Gigovic fick träda av banan för sitt egna individuella misstag. Fick resten av laget visa Olympia, Helsingborg och resten av Skåne vad vi gått och väntat på under lång tid. Kollektiv, icke ursäktande prestation.
Men när det värsta av psykofarmakan och lyrican från dagens vinst lagt sig HIF tillbaka på ruta ett. För nu är vi där vi brukar vara. Med en unik chans att skapa momentum, få tillbaka de som kanske misströstat, visa hela regionen att det för en gångs skull finns en grundläggande kultur och identitet som innebär att kämpa på allra högsta nivå.
Skillnaden nu från sist är att man har en permanent stencil, ribba och kravbild som jag hoppas man aldrig riktigt släpper sitt grepp om. Första examensprovet är mot Kalmar.
För när allt är sagt och gjort. När Dahlberg pratar om långsiktighet. När Reda Chahrour säger maraton och ingen sprint. När Sponsorer utan sportslig förankring svamlar om hållbarhet.
Då var det ändå bara vi kvar.
Vi som tårögt satt där när Henke med sprucken röst grät efter sin sista match.Vi som skrek när Pär Hansson räddade straffen i Liege. Vi som fortfarande undrar vem Fredy Fautrel är? Vi som höll andan när Erik Sundin klackade med sig bollen i Göteborg.
Vi som alltid vet att det är just kollektiv, icke ursäktande prestation som spelar någon egentlig roll.
Vi, den kollektiva identiteten.
