Thörn: De egentliga frågorna...

Mycket kan sägas efter 2-2 i Falkenberg. För det hände mycket. Samtidigt är det lika intetsägande som allt annat. För det som kan sägas har i mångt och mycket redan sagts förut. Du kan säkert välja och vraka bland tidigare krönikor och hitta samma rader igen. 

Ett offensivt spel som hackar. Ett defensivt dito som ser skakigt ut. En tränare som ser rädd ut. En tränare som jag fortsatt är av en bestämd uppfattning behöver nytt blod runt omkring sig. En Svensson som ser osynlig ut och ett innermittfält som fortsatt har svårt att få egentlig effekt på matchbilden.  

Istället kan betydligt mer sägas om det som inte sker på planen. Förvisso är det sant att jag kan hålla med Saarenpää om att såg marginellt bättre ut offensivt än tidigare under våren. HIF vågade använda sina kanter, breddade spelet och drog isär motståndarnas lagdelar ibland. 

Samtidigt måste sanningen också analyseras utifrån andra faktorer och frågeställningar. För vad händer egentligen när HIF inte spelar matcher? Båda Kleber och jag vet att med tanke på hur bottenlöst saker och ting såg ut under våren, ser också dagen idag bättre ut utifrån det som är ridån bakom. 

Möjligtvis godkänt utifrån hans egna Borlänge-standard. Knappast utifrån en HIF-mässig sådan. Det hela bör också analyseras utifrån fotnoten att detta var en produkt av ett två veckors långt offensivt fokus, vilket gör mig allt mer bekväm i analysen att Saarenpää saknar den offensiva kunskapen som behövs för att vinna tabeller och är i akut behov av ledarmässigt bistånd.

En naturlig effekt av frågorna kring dagarna emellan matchdagarna är att Mikael Dahlbergs arbete fortsatt sätts i det starka ljus som alltid återfinns i ett förhörsrum. För när frågorna är många, sitter jag fortsatt med få svar. Är han nöjd? Får vi ut tillräckligt av spelarmaterialet som han själv värvade? Är stödet för ledarstaben fullständigt och orubbligt? Går Klebers defensiva taktiska linje ihop med de ack så bevingade orden av långsiktighet? Går det och vinna en superetta med denna vision? 

En nykter analys är att HIF:s ekonomi helt enkelt inte tillåter någon förändring av huvudtränare eftersom han själv tog beslutet att förlänga med Saarenpää, trots att det statistiska underlaget för tiden sviktade. Men både han och jag vet att det finns andra saker som går att göra på ledarsidan. Istället agerar Dahlberg, likt sin kompanjon, defensivt och tillbakadraget samtidigt som HIF cementerar sig allt djupare i en bottenstrid.

Adrian Svanbäck är för tillfället den enda i HIF som dansar och ler och inte utan att lag, som tidigare kört sportslig irländsk julafton men som nu fått ordning på saker och ting, ger honom uppmärksamhet. HIF som tidigare dansat balett på högsta nivå i Allsvenskan, har nu tack vare sin sportchef fått ryktet av att vara organdonator åt lag högre upp.

Vem som helst förstår att HIF har en ekonomisk verklighet att leva med. Därför förstår även jag att HIF också har en skamgräns där inhemska försäljningar är ett gift man ibland måste dricka. Men samtidigt ser jag få som i skuggan av 90 minuter i Falkenberg som ställer frågan om HIF:s sportsliga verklighet och skamgräns?

När slutar vi att acceptera 2-2 i Falkenberg? När ställer vi frågan om vilken sorts fotboll Helsingborgs IF ska stå för? När går det tabellmässiga tåget för Saarenpää? Hur mycket prestige ska vi ha för att inte släppa egna produkter inhemskt? 

Jag är säker på att du har egna svar. Jag är villig att alltid lyssna på dem och har gjort sedan jag började skriva 2020. 

Frågor om HIF:s identitet har alltid varit viktiga för mig eftersom det för mig inte råder någon tvivel om att det är sådana saker som får Simon Bengtsson att gapa när han upplever orättvisor. Det är det som får Benjamin Örn att tyst och utan gnäll springa i 90 minuter. Till sist är jag övertygad om att det är det som kanske möjligtvis får Adrian Svanbäck att gå in till Dahlbergs kontor och säga “Tack, men nej tack”. 

Dock är det som gör mig ledsen är att jag 14:e Juni 2025 inte vet om Kleber Saarenpää, Mikael Dahlberg och de som med god aptit äter gott på Olympia i position som Styrelsemedlem har lika enkelt för att svara på dessa frågor. 

Kanske är det också det som är HIF:s största problem för tillfället. Kanske är det också där man bör börja.