Thörn: Sagan om Kleber Saarenpääs hemmapremiär...

Anthony Thörn höll på att kvävas av hemmapremiärs-ilska. 

“Vad sa du att du gjorde sa du?”

“Jag förlorade hemmapremiären mot Sandviken..”

“Va?”

“På tilläggstid”

”Fattar du vad du har gjort? Du kan få sparken för det här?”

“Men Anthony… Du sa ju själv att du ville ha talanger på planen”

“Sa och Sa… Jag vill ju fortfarande vinna.”

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor… Hade icke Klebers grymme kritikers hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som dess tränare spritt ut över Svensk Fotbolls finaste klubb?

Om de fått se William Westerlund göra en helt okej match bortsett från ett par smärre tveksamma ingripanden?

Om de fått se 18-åringen Ture Görefelt komma in på studs och stå för 45 minuter stabil mittbackspel för att sedan okoncentrerat förlora sin duell på tilläggstid?

Om de fått se Casper Ljung komma in och göra ett par minuter för att visa resten av regionen vad som faktiskt är den långsiktiga sportsliga tanken?

Sådana frågor kan vi få svaret på snabbt. För sanningen är den att jag kort efter slutsignal fortfarande befinner mig i känslor av ilska och frustration.

Men inte med lagets ungtuppar, i alla fall inte med de ungtuppar som fortsatt kan karaktäriseras som färska ungtuppar (Host Host Benjamin Örn och Lukas Kjellnäs).

Utan istället med Kleber Saarenpää och med lagets etablerade spelare. 

För sagan om Klebers Saaerpääs hemmapremiär börjar bli för mycket tradition, för mycket lägerelds-tv och för mycket ritual för att det inte ska skära i både mitt och många andras hjärtan som är vana vid en sportslig prestation som långt mycket högre än den idag. 

För vi har inte bara sett matchen idag. Vi har även sett samma match i Sundsvall veckan innan denna. Men vi har även sett samma match flera gånger förra säsongen. Ett lag som spelar hackigt i första halvlek. Välscoutat och förberett i långa perioder, inblandat med ett par misstag här och där. Svaga i avslutningsögonblicken när Xg snuddar på över 0.5. Som när man kommer 3 mot 0 (!) och ändå lyckas med bedriften att inte göra mål.  



För att sedan falla igenom och vara lika mjuka som blöta pappershanddukar från kontorets toalett i andra halvlek. 

För att undvika att Saarenpää inför bussresan upp till Örebro nästa vecka frågar oss alla: “Same Procedure as last week, Helsingborg?” Bör han istället likt Tage Danielsson stanna upp ett ögonblick fråga sig själv ett par reflektiva frågor: 

“Vad händer i omklädningsrummet under den 15 minuters-period som finns till tränarens förfogande mellan matchens båda halvlekar?” För visst ligger det något i att HIF sällan kommer ut starkare än halvleken innan?

“Vilka krav ställer jag på lagets kanske mest etablerade spelare i Max Svensson?” För visst har de två inledande matcherna lämnat övrigt att önska av det offensiva nyförvärv som kanske ska bidra med absolut mest?

Till sist, den kanske viktigaste av de alla: 
“Hur aktiv måste jag själva vara för att påverka matchbilder med byten, taktik och spelsätt?” För visst ligger det något i att Kleber Saarenpää inte bara detta året har förbenat svårt att förändra matchbild och sällan får till ett monumentalt offensivt tryck vid tidpunkter där HIF bör gå för mål?

För kanske var det mest avslöjande av allt, den Halvtids-intervju som Saarenpää gör innan den halvlek där alla andra förväntar sig en anstormning mot Sandvikens planhalva i 45 minuter. En anstormning som karaktäriseras av fart, inspiration av hemmapubliken och kanske mest av allt en motivation som kommit av tränaren själv som indikerat att det man stått för hittills, inte motsvarar den sportsliga ribba som han själv eller resten av den sportsliga ledningen har på laget. 

Istället viftar Saarepää bort några sådana indikationer om taktiska förändringar eller ivrighet att bjuda oss supportrar på något annorlunda. Eftersom att “Sandviken är Sandviken”. Vatten kokar nämligen vid 100 grader, fryser vid nollgradigt och Kleber Saarenpää kommer fortsatt stå för sin taktiskt rigida fotboll, trots att vi alla vet att både Dronten är utdöd och sådant inte leder till några poäng.

Det positiva i sammanhanget är dock att vi vid det här laget vet att Charles Darwin hade rätt. För den som lär sig att anpassa sig själv till sina förhållanden. Den kommer också att överleva absolut längst. För att Kleber Saarenpää själv ska överleva som tränare långsiktigt behöver han inte bara reflektera över frågorna som en gång ställdes ovan, utan även hitta svar på dem. För att komma dit måste han själv lära sig att anpassa sig. 


Hittills har han sällan visat anlag för att kunna göra detta. Hitintills har HIF 0 poäng. Hitintills är denna säsong inte vad någon förväntade sig eller hoppades på. Förväntningarna var låga förra året, mest för att Kleber och Dahlberg själv hypnotiserade oss alla att hålla dem låga.

Proceduren för detta året är istället densamma som varje år, James. Förväntningar som är höga. Tränare som försöker hitta sin identitet. Spelare som försöker hitta sin form. 

Svaren har en tendens att bli enkla. Sådana svar tror jag vi gör bäst i att hitta i slutet på säsongen när allt är sagt och gjort. Men under tiden ska etablerade spelare och tränare som är ansvariga med rätta få kritik för att den poängmässiga utdelningen inte varit större. Kritik föder utveckling och reflektion. Utveckling förtjänar denna klubb. Det är dags nu.

För när allt är sagt och gjort. När det det sportsliga skådespelet är vad det är. Kan man som mig själv bli gråtmild över att över 9000 individer ändå kommer till Olympia. Denna brunn för drömmar oavsett division.

Det… Det var banne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig.