Highs and lows with Bobby Z

Nu är det väl inte säkert att Zamora blivit uttagen i Don Fabios trupp även om han varit frisk och kry, men helt otroligt hade det inte varit om han figurerat med sin barndomskamrat John Terry från start i öppningsmatchen mot USA nere i Sydafrika.

Hans liv började i östra London och hans fotbollskarriär började i Senrab FC där han tillsammans med Ledley King, Paul Konchesky, Jlloyd Samuel och nämnde Terry tidigt visade framfötterna.

West Ham, östra Londons Real Madrid, var såklart nyfikna på dessa spelare och lyckades övertala kvartetten Terry, Konchesky, Samuel och Zamora att spela för klubben. Eller övertala och övertala – Zamora älskade West Ham, han var ett fan sedan barnsben.

Åren gick och allt gick kanske inte som det skulle för Zamora; West Ham kickade ut honom från akademin; Terry och King blev stjärnor i sina Premier League-klubbar medan Zamora harvade runt i lägre divisioner.

Men han gjorde det i och för sig ganska bra. I Brighton gjorde han mellan 2000 och 2003: 83 mål på 136 matcher. Till tonerna av Dean Martins That’s Amore sjöng fansen ” When the ball hits the goal it's not Shearer or Cole, it's Zamora.”

Zamora var het på marknaden – Spurs agerade.

Men i Spurs gick det åt pipan och det var inte förrän han landade i sin tidigare klubb West Ham som han åter kunde prestera igen. Dock var det som vanligt med Zamora, att då han hade självförtroende, då strömmade målen in. Då han hade en down-period, ja, då var det riktigt jävla illa.

Sommaren 2008 bytte han östra London mot västra London: Mohammed Al-Fayeds Fulham var hans nya klubb. Hans första säsong i klubben var en mardröm – avsluten hade en tendens att hamna på läktaren vilket fansen, en aning hånfullt, förklarade för Zamora och omvärlden genom en omarbetad text på hans tidigare signatursång. Den löd:

"When the ball hits your head and your sat in row Z, it's Zamora."

Nu, 2011, är det andra toner (eller i alla fall andra texter). Zamora är en vital del i det Fulham som förra året stod för en Eurotrip av sällan skådat slag. Och efter ett par kortare inhopp i månaden mars var han igår tillbaka i startelvan. Tillbaka efter den där mindre snälla tacklingen av Karl Henry i matchen mot Wolves sju månader tidigare. Kanske starkare än någonsin, i alla fall som människa. "You know, the highs and lows of football make you a better person," som han sa efter den tunga säsongen 08/09.

Två mål blev hans facit, en fantastisk saga i sig som påminner om Charlie Davies comeback-match för några veckor sedan. Men de amerikanska glädjetårarna som nämnde Davies bjöd på skippade han, vilket dock inte behöver betyda att det inte betydde otroligt jävla mycket för honom.

Och för laget. "He proved his worth didn't he? He's clinical and he's crucial to the way we play, “ som Danny Murphy uttryckte sig.

Så nu kan Fulham-supportrar glädja sig åt andra saker än grandiosa statyer av popsångare som gått bort.

Deras allroundkunnige centralgestalt i anfallslinjen är tillbaka på riktigt.

Andra saker vi noterade från helgen som gick

Bollade med en god vän och tillsammans kom vi fram till att West Ham hade behövt en ledning på 5-0 vid minut 60 och eventuellt också en skadad Rooney och utvisad Valencia – som ser oförskämt bra ut efter skadan – för att de skulle kunna ha tagit åtminstone en poäng.

West Ham kan vara sämst i ligan på att hålla i bollen. Det håller inte mot United. Och Scott Parker: Lite väl hypad för tillfället va? Hjärta är alltid bra att ha, men det är också bra med spelare som kan släppa bollen på ett eller två inslag vilket Parker, i 90% av fallen, vägrar att göra eller gör fel.

Sir Alex är gammal och gamla människor har en tendens att vara en aning konservativa. Inte Sir Alex: han byter ut en av världens bästa vänsterbackar mot en ung mexare och låter Ryan Giggs ta hand om hela vänsterkanten. Coolt byte.

***

Vriststraffen – osäker och livsfarlig att slå – var populär i helgen. Mark Noble dunkade upp en i nättaket mot United, Leighton Baines vristade in en mitt-i-mål-straff och Chris Brunt fräste in två mot Liverpool. Egentligen tycker jag att vriststraffarna borde ha dött någon gång efter att Gabriel Batistuta la av men så länge de sitter ska man ju inte klaga.

Gillade då mer Rooneys straff: en behärskad men bestämd liten bredsida i Dennis Bergkamp-hörnet. Mycket fin.

***

"I get no extra pleasure from beating Liverpool,” sa Roy Hodgson efter att West Brom besegrat hans ex-lag. Om Roy varit kopplade till en lögndetektor hade den, förmodligen, gått sönder på grund av för grova utslag.

***

Alla de stora London-lagen kryssade i matcher som de på Football Manager förmodligen vunnit. Och Arsenal, de får nog fokusera på att ta en direktplats till Champions League. Hörde mig själv tänka ”Nästa säsong...”

David Luiz visade exakt vad som är hans svaghet i Chelseas match mot Stoke. Hans publikfriande mittbacksspel med chansbrytningar och offensiva räder är förvisso kul att se på men ibland går han in i slacker-mode och då blir det fel. Väldigt fel. Som när Luiz, slött och slappt, släppte förbi Jon Walters vid Stokes 1-0 mål. Där och då var han en ytterst medioker mittback. Men jag gillar honom ändå, trots vissa skönhetsfläckar.

***

Den en gång trixige anfallaren Peter Beardsley – som nu jobbar som reservlagscoach för Newcastle – måste vara stolt som fan över att se akademins egen guldklimp Shane Ferguson flyta fram på vänsterbacken i A-laget. Den 19 år gamla nordirländarens kropp ser dock lite ut som Christian Bales i The Machinist så gym plus stora kolhydratintag är att rekommendera i framtiden.

***

Evertons bänk i mötet mot Villa hade en sammanlagd Premier League-rutin på noll minuter. Skadeproblem? Jepp, det kan man som säga.

Det skiljer enbart tio poäng mellan jumbon Wigan (plats 20) och Everton på sjundeplats. Det har sagts tidigare men det tåls att sägas igen: Årets Premier League kan vara den mest spännande upplagan någonsin.