Årets första skånederby. Denna drabbning som flera gånger de senaste åren var varit en spännande och laddad uppgörelse mellan två titeljagande lag. Hemmamatchen 2010 mot Helsingborg räknas väl som en modern klassiker, i samma upplevelsekategori som matcherna mot Salzburg och Sparta Prag i fjol.
 
I år känns trycket lägre, anspänningen slappare och hetsen avlägsen. Märkligt?
 
Kanske är vi himmelsblå lite vimmelkantiga eftersom vi fortfarande försöker hänga med i lagets växlande prestationer. Eikrem har blandat och gett, Berget uppträder som en gudabenådad skyttekung varannan match, Sana och Cibicki försöker överträffa varandra i att vara mest på gång och försvaret har uppträtt som mest stabilt när det bestått av en nykomponerad trebackslinje.
 
Men ändå, trots ett kryss mot Falkenberg och onödig spänning mot Halmstad och Hammarby så är MFF ännu obesegrade, som seriens enda lag.
 
Helsingborgs IF har varit en bit från toppstriden de senaste säsongerna. Legendaren Henrik Larsson står i tränarbåset efter vad som måste ses som hans praktikperiod i Falkenberg. Han har tagit över efter ett år där ekonomin gick i botten och föreningen skakades om rejält efter det tragiska supporterdödsfallet i anslutning till premiärmatchen. Larsson har lyckats väl med att tona ner förväntningar och bestämt deklarera att 2015 är ett år för uppbyggnad.
 
Och såklart, med sportens logik, så smyger de rödblå just nu omkring hack i häl på topplagen. Robin Simovic har nätat på exakt samma sätt (på långa inlägg mot bortre stolpen) i två matcher i rad och det skiljer bara tre poäng lagen emellan.   
 
Hur Åge tänker formera laget är som vanligt inte självklart. Alla spelare som deltog senast är tillgängliga. 4-4-2 eller blir det en repris av det framgångsrika 3-5-2 som lanserades mot Blåvitt? Berget var glödhet sist, Cibicki gjorde mål och Lewicki dominerade på mitten. Pjäser man inte vill flytta på i onödan…
 
Min personliga känsla inför möten med lillebror i nordväst är att det alltid blir bra och underhållande matcher, oavsett lagens olika förutsättningar eller tabellplaceringar. De senaste åren har jag också saknat den där känslan av tung rivalitet och ärkefiendeskap inför avspark. En tomhet som jag nöjt kunna unna mig, kanske håller jag på att bli lite ödmjuk och vuxen ändå?
 
Men det är likadant varje gång. När matchen startar… Någonting vaknar. Ett litet, litet monster som tar över och gör klart att det här måste Malmö bara vinna. Inget annat är acceptabelt.
 
Det kommer med all säkerhet vara så även på söndag kväll, 17.30.
 
Framåt Malmö!