Manchester United
Så här blir det när man inte spelar i de Europeiska turneringarna och dessutom slagits ut ur alla inhemska cuper, då går det elva dagar mellan matcher – ibland. På ett vis rätt skönt, då kan man fokusera på att ranka Thåströms tio bästa låtar – och förhandsboka hans kommande live-album – och man kan begrunda varför Christoffer Rifalk inte får större förtroende, men efter ett tag kliar det i fotbollstittarögonen. Efter förlusten mot Newcastle kunde United-tänkandet vila några dagar, men snart vill man bara ha match igen och studsa tillbaka, ta plats på hästryggen och så vidare.
Mmm, förlust blev det på St James’ Park i början av mars, trots att United klarade sig undan en första straff och dessutom fick fördelen av att spela med en man mer drygt halva matchen – tredje gången under Michael Carricks korta regim som stora delar av matchen spelats med en spelare mer. Denna gång hjälpte det inte, det gjorde inte ens att United – Manchester, that is – fick något större spelövertag, i alla fall inget större övertag i skapande av målchanser. I förväntade siffror var det fördel hemmalaget i mål under båda halvlekarna, och då givetvis totalt också.
Förlusten satte stopp för Michael Carricks obesegrade trend, men i ett bredare perspektiv är det fortfarande 19 inspelade poäng av 24 möjliga sedan 17 januari – en helt okej skörd.
Nu är det Aston Villa på andra sidan, en match med direkta konsekvenser för tredjeplatsen, fjärdeplatsen och nästa säsongs eventuella Champions League-spel. Lagen ligger nämligen helt jämnt i poäng, 51 var, där man väl kan säga att hösten var rödvinsröd och vintervåren mer gått i klarrött.
Att första halvan av säsongen inte var Uniteds har väl ingen missat, något man även fick känna på på Villa Park i december. Morgan Rogers briljans, två gånger om, gav hemmalaget tre poäng. Tittar vi lite längre tillbaka finns ändå ett United-övertag dessa lag emellan, senast United inte avgick med de tre poängen på Old Trafford var i september 2021 – sedan dess, fem raka vinster. För att ta tre nya färska pinnar får man försöka reda sig utan Matthijs de Ligt, Lisandro Martinez, Mason Mount (som är nära spel) och Patrick Dorgu.
Min startelva (4-2-3-1): Lammens – Dalot, Maguire, Heaven, Shaw – Casemiro, Mainoo – Amad, Fernandes, Cunha – Mbeumo
Motivering
Egentligen känns det inte som att jag behöver motivera valen särskilt mycket här. Men okej, några saker ska jag ändå lyfta. Diogo Dalot, jag gillar Diogo Dalot, bidrar med andra saker än Noussair Mazraoui – särskilt i spelet med boll, även om portugisen ibland kan se ut att inte ha rört en boll tidigare. Att döma ut Leny Yoro finns ingen som helst anledning till, men han har sett skakig och svajig ut, dessutom öppnar Ayden Heavens vänsterfot upp för att både Maguire och den unge engelsmannen kan spela på rätt sida i en mittbackskonstellation.
Casemiro och Kobbie Mainoo fungerar fint tillsammans, och framför få Amad plats i elvan igen. Detta blir då på bekostnad av Benjamin Sẽsko.
Här finns största frågetecknen, det ska jag erkänna. Varken Bryan Mbeumo eller Matheus Cunha har rosat marknaden senaste matcherna, och dessa två – tillsammans med Amad – har en tendens att sätta på lite väl stora skygglappar ibland, vilket gör att Bruno Fernandes tar av sina helt och hållet och byter till avgörande-passningar-i-varje-givet-och-varje-icke-givet-läge-skygglappar . Därför kommer farten i omställningsspelet premieras – tänk Manchester City hemma och Arsenal borta. När United inte riktigt har förmågan att styra tillställningarna med boll får man styra genom soliditet och omställning – försvara, sparka sedan och spring, på ett konstruktivt och bordshockey-planerat vis. Då får den långe slovenske nian hoppa in och röra om för Villas mittbackar när de börjar få lite trötthetsskakiga ben.
Aston Villa
Medan United haft en halv evighet på sig att förbereda inför denna match har Aston Villa endast haft ungefär två och ett halvt dygn – något som påvisar för- och nackdelar med spel på kontinenten. Det är i alla fall med vind i seglet Unai Emerys Birmingham-gäng kommer till Manchester, i torsdags var man i franska Lille och vann med 1-0 i första åttondelen av Europa League. Statistiken säger att tillställningen var relativt jämn, men med spetsspelare som Ollie Watkins är man aldrig särskilt långt ifrån ett mål och en seger.
Segern gav något av ett trendbrott – kanske inte i Europa League-speltermer, där har man varit starka hela säsongen – faktiskt den blott andra vinsten på de åtta matcher man spelat sedan februaris början. Den andra segern kom i ligan mot Brighton. Annars har det blivit ligaförluster mot Brentford, Wolverhampton och Chelsea, uttåg ur FA-cupen mot Newcastle och delad poäng mot Bournemouth och Leeds. Denna resultatrad gör att det som ett tag såg ut att kunna bli en form av toppstrid nu handlar om en nå-Champions-League-strid.
När jag tittar på detta Villa-lag ser jag givetvis den defensiva kompetens som finns, men jag slås också av den individuella offensiva spetsen. Trots detta kan nog ändå just offensiven, och förmågan att sätta bollen i nät, skrivas upp som ett område där Villa inte når upp till samma nivåer – åtminstone inte i kvantitet – som övriga toppkandidater. 39 mål på 29 matcher i ligan, där Ollie Watkins och Morgan Rogers har stått för närapå hälften av dess, och sex mål på de åtta senaste matcher i alla tävlingar är inte siffror som skrämmer.
Vintern och våren är, som vi alla vet, lång, och för att klara den blev marknaden en lösning. Leon Bailey hämtades tillbaka från lån hos AS Roma, men då skickads istället Donyell Malen dit alla vägar leder. Douglas Luiz kom tillbaka, på lån från Juventus, samtidigt som Tammy Abraham värvades från Besiktas och 19-åriga Alysson köptes från Gremio. Går att argumentera för att laget nu – på pappret åtminstone – är starkare.
På tal om att vara starkare, att rivjärnet och urkraften John McGinn är tillbaka från skada höjer med en gång nivån, att Tyrone Mings också är i speldugligt skick ger alternativ i mittlåset och Harvey Elliott ger bredd offensivt. På skadelistan finns bara Boubacar Kamara och Youri Tielemans, eventuellt även Matty Cash – som kommer testas sent. Vi ska också nämna att Jadon Sancho inte kommer till spel av lånetekniska skäl, men tillgänglig är Victor Lindelöf – som inte är något förstaval, men ändå haft perioder av återuppståndelse under sin Villa-tid.
Tänkbar startelva (4-2-3-1): Martinez – Bogarde, Konsa, Torres, Maatsen – Douglas Luiz, Onana – McGinn, Rogers, Buendia – Watkins
Tre snackisar inför matchen
Sexpoängsmatch
Begreppet sexpoängsmatch passar ganska väl in just här. Det ena laget kan ta tre poäng medan det andra laget kan förlora tre poäng. Så är det visserligen i alla matcher som spelas – men det är inte alltid lagen som möts ligger på tabellplaceringarna intill varandra. Det går väl att argumentera för att man som förlorande lag inte förlorar tre poäng och som vinnande lag inte vinner tre poäng – när matchen startar står ju båda på en poäng var, vilket i teorin skulle innebära att man vinner två och det andra laget förlorar en. Så kanske är detta en trepoängsmatch. I vilket fall som helst, Manchester United och Aston Villa står på samma poäng – 51 vardera – och United har en liten fördel i tabellen tack vare den vassare målskillnaden.
Med andra ord blir detta en match av stor betydelse, för båda lagen. Särskilt som Chelsea och Liverpool skuggar tre poäng bakom – Arsenal och Manchester City kommer inget av nämnda lag nå. Därav är matematiken ganska enkel, fyra lag slåss om tre (förmodade) platser till nästa säsongs Champions League. Aston Villa behöver hitta det vinnande spåret i ligan igen för att inte fortsätta tappa nedåt, och United behöver hitta tillbaka efter en svag insats och förlust mot Newcastle senast. På något vis blir denna match en vägvisare om respektive lags öde under de sista åtta omgångarna – för att dra till med en klyscha till, den enes död är den andres bröd . Så tror jag faktiskt det kan komma att bli – någonstans har ju en klyscha blivit en klyscha av en anledning, att alla klyschor stämmer är den största klyscha som stämmer , som Markus Krunegård sjunger.
Uppspelen bakifrån
Det var inte länge sedan jag argumenterade för att Harry Maguire är den viktigaste pusselbiten i ett robust försvar – en ståndpunkt jag inte avser avstiga från – men jag vill också komplettera den med att Lisandro Martinez i partnerskap med Maguire är förutsättningen – just nu – för att även få ett flytande spel. I backlinjen finns ingen annan som kan absorbera press, bjuda in motspelare, ta sig ifrån och sätta raka direkta förstapassningar genom lagdelar på det vis argentinaren kan. Jag bygger det på en känsla, på ögontest – på okulär besiktning från tv-soffan. Tydligt blir det när Martinez spelar, än mer tydligt när han inte finns på plan. Nog ligger det en del i det.
Kruxet här då, sedan Lisandro Martinez debuterade för United den 7 augusti 2022 har det gått 1317 dagar när matchen mot Villa sparkas igång, under den tiden har han också missat 585 dagar av fotbollsspelande – inte riktigt hälften, men inte långt därifrån. Och nu missar han fjärde raka.
När Matthijs de Ligt (som jag ser som Maguire-alternativ) saknas återstår Leny Yoro och Ayden Heaven. För mig är det uppenbart att ansvaret blir för stort för att Kobbie Mainoo ensam – lite hårdraget – ska stå för tempot och spelförandet, han behöver avlastning bakom sig för att United ska kunna styra matchbilder. Leny Yoro övertygar inte i de aspekterna, än, och Maguire har andra styrkor – då får United inte vila med boll, kreativiteten minska och färre delar av matcherna kontrolleras. Därför blir det extra intressant nu att se hur mittbackarna tar sig an denna uppgift, hur de bidrar i spelet med boll, för – tyvärr – går det inte att förlita sig eller bygga kring Lisandro Martinez. Någon behöver ta den rollen, så gott det går, och min röst läggs på Ayden Heaven.
Ett schemaläggningshaveri
Klockan 15:00 drar matchen på Old Trafford igång, en kvart senare startar ligacupfinalen för Manchester Uniteds damer på Ashton Gate Stadium i Bristol. För det första innebär detta en fysisk omöjlighet att närvara på båda arenor – för det andra innebär det att två skärmar krävs för att följa båda matcherna, med följden att fokus minskar på båda.
Jag är inte dummare än att jag förstår den logistiska mardrömmen med att lägga scheman, parera klubbars Europa-spel och cuper och ligamatcher – ska då även damernas matcher tas med i beräkningen blir det än fler siffror i ekvationen. Jag förstår också att pengarna i mångt och mycket styr. Jag är ingen matematiker, men så är jag inte heller anställd av de olika brittiska fotbollsorganisationerna, så någonstans kan jag tycka mig ha rätt att kritisera detta utan att behöva komma med en klar lösning. Jag menar, en final är en final och då får man faktiskt hitta en lösning och kompromiss – avsparkstiderna behöver i varje fall inte krocka.
Det är för jäkla tråkigt att se en match i efterhand när man redan vet resultatet, så jag stänger ned sociala medier, sätter telefonen på stör ej och ger mig in i någon form av rawdogging (som kidsen hade sagt) – och rekommenderar er att göra samma sak, oavsett vilken match ni väljer att följa först. Ligacupfinalen kan ses på Youtube .
Tips: 2-1 (Mbeumo, Fernandes - Abraham)
Arena – datum, matchstart: Old Trafford – söndag 15 mars, 15:00
Turnering: Premier League, omgång 30
Stream: Viaplay
Då är det match igen, och en viktig sådan. Hur går era tankar inför söndagens drabbning? Dela med er i kommentarsfältet här under!
