Allt enligt planerna, allt enligt de normalt högt ställda förväntningarna. Tiopoängsmarginalen är talande, men kan fortfarande bli större. MFF har varit överlägsna och dominanta, som sig bör.

Ändå har det inte handlat om en sju månader lång joggingtur hemåt. Minns dipparna mot Eskilstuna och Örebro, tänk på slarvet hemma mot Norrköping. Käftsmällen mot Vardar svider än samtidigt som ett lag från Jämtland återanvänder lovorden från Malmös senaste europatriumfer.

Minns Cibickis uppgång och kräftgång och alla kamper där Safari fick kramper. Eikrem tog steget från toppklass till bänkplats, Rakip fick försvara sitt förtroende i nästan 20 omgångar. Sommarens stjärnvärvning ser ut att bli ett både moraliskt och ekonomiskt antiklimax.

Så, det är inte alltför ödmjukt att hylla de som sett till att säsongen slutar som den gör. Trots imponerande resultat och siffror så har ingenting gjorts av sig själv.

Vi tar farväl av ännu en gyllene säsong. Vi säger tack, hej då och på återseende till Wolff, Berget och Tinnerholm. Malmö FF kommer att organisera ett värdigt firande efter slutsignalen mot BK Häcken. Antagligen har vi då fått se några av framtidens spelare uppträda på gräset. Förhoppningsvis har Fredrik Andersson hållit nollan igen. Och Lennart… kommer inte att behöva lämna byggnaden.

På söndag firar vi vårt tjugonde guld, vår andra stjärna och våra mesta mästare. Allt annat är sekundärt.

För att parafrasera en modern klassiker: Res er upp!

Framåt Malmö!