Att vara supporter är enkelt i medgång. När spelet flyter, när målen trillar in, när trepoängarna radar upp sig och tabellen visar topplacering. Då står vi alla där – högljudda, sjungande, firande och stolta. Men supporterskapet mäts inte bara under de ljusa stunderna. Det mäts – kanske ännu mer – när det är mörkt och gör ont.
För mig personligen är supporterskap ett löfte, inte ett kontrakt som bryts vid första motgång. Det handlar om att stå kvar när stormen blåser som hårdast. Att tillsammans bära varandra och laget genom tunga svackor och svåra perioder. För det är i de stunderna våra sanna färger lyser igenom – det är då vi bestämmer vem vi vill vara.
Efter hemmaförlusten mot PSV i Champions League läste jag – som jag ofta gör – igenom flödet på X. Det var en skrämmande läsning. Frågan jag ställde mig själv var: hur kan så många – som kallar sig supportrar – vända kappan efter vinden så otroligt snabbt?
Missförstå mig rätt – kritiken mot Arne Slot och flera spelare är befogad. Jag känner samma frustration. Den nuvarande situationen är inte acceptabel. Men det krävs ett nyanserat perspektiv när vi kritiserar. Tyvärr lyser det ofta med sin frånvaro. Ibland blir frustrationen så stark att kritik övergår till direkta påhopp och blir – i mitt tycke – patetisk.
Till exempel så var det efter PSV-matchen ett inlägg på X som kallade Arne Slot för ”h*ra”. När jag markerade att det inte på något sätt är okej, riktades i stället påhopp mot mig: jag kallades ”medioker supporter” och fick höra att det är supportrar som jag som gör att tränare likt Slot får sitta kvar. Jag visste inte att jag hade den makten – men tack för upplysningen.
Min poäng är enkel: det är alltid okej att kritisera och ifrågasätta. Det är en del av passionen, en del av kärleken till klubben. Vi får ifrågasätta taktik, undra över laguttagningar, kritisera matchcoachning, den kollektiva prestationen och spelares insatser – inget konstigt med det. Men det måste göras med nyanser och respekt, med någon typ av värdighet. Är det verkligen för mycket begärt?
För när kritiken blir till hat, när våra höjda röster blir motbjudande – då har vi tappat allt vad ordet supporter betyder.
Liverpool FC är mer än bara en fotbollsklubb. Det är en kärlek, en känsla – ett rött band som sträcker sig över generationer, lokalt och över hela världen. Och med det följer ett ansvar. Ett ansvar att visa respekt – mot spelarna, mot managern och mot varandra.
Så nästa gång vi står där, med frustrationen och besvikelsen som en klump i magen, ett öppet sår som smärtar – låt oss minnas varför vi är supportrar. För att tillsammans göra allt vi kan för att stötta vår fotbollsklubb, vårt lag, i med- och motgång. För att vi aldrig går ensamma genom mörkret. För att det är då, i de svåraste stunder, som vi verkligen visar vad det betyder att vara supportrar till Liverpool FC.
Nu kör vi – You’ll Never Walk Alone .
Kristian Andersson driver LFC Stories Podcast för Liverpool FC-redaktionen på SvenskaFans och har tidigare bott i England.
Lyssna på LFC Stories Podcast via Spotify eller Apple Podcasts .
