Mars månads matcher
3/3 Wolverhampton borta, FA-cupen, 1-2
6/3 Wolverhampton borta, PL, 3-1
10/3 Galatasaray borta, CL, 0-1
15/3 Tottenham hemma, PL, 1-1
18/3 Galatasaray hemma, CL, 4-0
21/3 Brighton borta, PL, 1-2
Är det sammanhållningen som fattas
När Sverige leddes av Jon Dahl Tomasson hade vi en mycket bestämd ledare och en mycket tydlig spelidé som alla skulle anpassa sig efter. En spelidé som såg bra ut på pappret och lät bra när konstruktören berättade om den. I vissa matcher och i vissa perioder fungerade det mycket bra, men i andra matcher och under andra perioder såg det ihåligt, dumdristigt och andefattigt ut. Spelidén och ledarskapet fungerade inte med spelarna.
Så kom Graham Potter. Han Pottertrollade inte, men han släppte på tyglarna och skapade en positiv gruppsammanhållning. Det räckte långt, det räckte ända till Nordamerika.
Det går att se paralleller i Liverpool. Vi brister i fantasi. Vi löper och kämpar inte lika mycket som förr. Laget håller inte ihop. Kan vi vara för styrda av Arnes Slotfotboll? Kan det bero på bristande sammanhållning och bristande harmoni?
Underprestationer
Det är inte så många som försvarar Arne Slot längre, men ett argument som förs fram är att det är spelarna på planen som avgör matcherna och om spelarna underpresterar är det dom som är ansvariga.
Florian Wirtz glimmar och glänser i landslaget men har varit väldigt ojämn i Liverpool. Han är en av många tilltänkta stjärnor som pendlat upp och ner som en jojo. Andra jojo-spelare har varit Mohamed Salah, Cody Gakpo, Alexis Mac Allister, Ibrahima Konaté, Jeremie Frimpong och Milos Kerkez. Det handlar om bärande spelare som varit väldigt ojämna, ostabila och opålitliga.
Det går inte att bara skylla på spelarna att dom inte presterar och är stabila på det sätt som förväntats. Vi som har levt länge i fotbollsvärlden vet att självförtroende, trygghet och gruppsammanhållning är avgörande för att kunna prestera på topp och prestera över tid. Det känns att det brister här och att det då brister i ledarskapet.
Isak och Gyökeres
När förra sommarens transferfönster stängdes den 1 september scoopade vi sent omsider in vårt primära transfermål, Alexander Isak. Det såg länge ut som att vi skulle kamma noll och vi tog det säkra före det osäkra och köpte in andrahandskandidaten Hugo Ekitiké.
Arsenal kunde inte stå upp emot oss när det gällde Isak, dom fick nöja sig med Viktor Gyökeres. Viktor hade öst in mål i den portugisiska ligan, men det är en liga av helt annan dignitet än Premier League, så han kändes som oprövad och osäker. Alex hade ett strålande facit i PL, 62 mål på 109 matcher i Newcastle, han har visat en teknik och smidighet som överglänser Viktor och han är två år yngre. Alex hade status som en av PL:s bästa, om inte den allra bästa, anfallaren. Vi kände oss som vinnare över Arsenal.
Men resultatet blev ett annat, i alla fall under denna säsong. Viktor hade det som förväntat lite trögt inledningsvis, men han har fått förtroende och blivit vassare och vassare. Han har gjort 16 mål på 42 matcher, varav 11 mål i 29 PL-matcher. Inte top-notch, men han växer och frodas.
Alex hade strejkat en stor del av sommaren och var inte vältränad och inte i matchform när han anlände till Kirkby. Han kom också till ett lag som var helt annorlunda än det lag som vann PL 2024-25. Laget var inte samspelt och inte i bra balans. Det började svajigt för Alex och när han äntligen började visa upp sitt bästa jag blev han brutalt söndertacklad av Micky van der Ven den 20 december på Tottenham Stadium.
Det blev Arsenal som vann centerrekryteringen sett till denna säsong. Men Alex har ett femårskontrakt och slutbedömningen mellan dessa spelare får göras när karriärerna väl är över. Vi röda hoppas att nästa säsong blir en Isaksäsong.
Sista rycken för Arne
Arnes ve och väl har analyserats och diskuterats bortom all sans. Det verkar tydligt att han kommer att få fullfölja denna säsong. Efter det kommer han sannolikt att likt Jon Dahl Tomasson få ta bakdörren ut.
Liverpool vill inte sparka tränare, speciellt inte under pågående säsong och alldeles speciellt inte en tränare som scoutats att vara den perfekta efterträdaren till Jürgen Klopp. Nu har det visat sig att Arne inte är den perfekte tränaren. Viktiga fundament som stabilitet, sammanhållning och fighting spirit som varit bärande hos oss har knakat ordentligt i fogarna. Det är för stora sprickor för att kunna repareras under den slutfas som kommer.
Det enda som skulle tala emot är om vi, mot all förmodan, skulle vinna Champions League. Det är svårt att sparka en tränare som på två säsonger först vinner Premier League och sedan Champions League.
Att vinna FA-cupen och klara en femteplats är absolut bra utifrån hur denna säsong har sett ut, men det borde inte räcka för Arne. Vi behöver något nytt. Vi behöver en Potteranda. Vi behöver hitta tillbaka till vårt Liverpool.
Matcher under april
Nu kommer en månad då mycket ställs på sin spets. Kvartsfinaler i FA-cupen och i Champions League samt livsviktiga matcher i Premier League. Det finns sex inbokade matcher denna månad men det kan bli ytterligare två matcher. Slår vi ut Manchester City i FA-cupen väntar en semifinal på Wembley den 25:e eller 26/4. Slår vi ut Paris Saint-Germain i CL väntar en första semifinal den 28/4.
I PL väntar Fulham, Everton och Crystal Palace. Matcher där vi måste hålla ihop och mobilisera kampvilja om vi ska plocka poäng.
Lördag 4/4, klockan 13:45, Manchester City borta, FA-cupen
Onsdag 8/4 klockan 21:00, Paris Saint-Germain borta, CL
Lördag 11/4 klockan 18:30, Fulham hemma, PL
Tisdag 14/4 klockan 21:00, Paris Saint-Germain hemma, CL
Söndag 19/4 klockan 15:00, Everton borta, PL
Lördag 25/4 klockan 16:00, Crystal Palace hemma, PL
