Roma
2025-05-02 07:00
LSR Dokument: Ranieri - styckarsonen som erövrade fotbollsvärlden
Från familjens “macelleria” i Testaccio till hedersutnämning av Italiens president. Denna vecka fokuserar "La settimana romana" (LSR) helt på att berätta historien om en av Romas största genom tiderna. Mirakelmannen Claudio Ranieri.
Claudio föddes den 20:e oktober 1951 i kvarteret San Saba, söder om Rom. Redan i tidig ålder spelade Claudio fotboll tillsammans med de andra barnen i kvarteret på fotbollsplanen intill kyrkan.
“Man behövde delta i mässan. Annars fick man inte spela. Men efter att vi tillbringat en timme i kyrkan fick vi spela fotboll, men även basket och vollyboll”. Berättar Claudio i sin självbiografi "Se vuoi provarci fallo fino in fondo".
Men han blev även snabbt ett känt ansikte i Testaccio, eftersom pappa Mario drev en “macelleria” (köttbutik) där. Claudio fick snabbt smeknamnet “Er Fettina” (den tunna skivan), som refererade till faderns yrke som styckare, trots att han knappt var i pappas affär och aldrig skärde upp några köttskivor, enligt Sergio Rosi (historisk president för Roma Club Testaccio). Men Claudio var inte helt arbetsbefriad. Han fick hjälpa pappa med hemleveranser till kunderna. Alessandro Cochi berättar för tidningen Leggo att hans morfar var kund och fick sitt kött levererat av Claudio: “De slängde ofta lite käft med varandra eftersom min morfar var känd som laziale”, berättar han för tidningen Leggo.
Som tolvåring började Claudio spela i supporterlaget till AS Roma, “Dodicesimo Giallorosso”. De tränade på Tre Fontane, där även AS Romas ungdomsverksamhet höll till, och tack vare det blev han upptäckt av Helenio Herrera, som vid det här laget var huvudtränare för Roma.
Claudio blev vid 16 års ålder erbjuden ett kontrakt med hans kära AS Roma och han lyckades ta sig hela vägen upp till A-laget, där det dock bara blev sex matcher för den hårdföre ytterbacken. Karriären fortsatte sedan på de mindre, men ack så fina, scenerna i södra Italien i Catanzaro, Catania och Palermo innan han som 35-åring lade skorna på hyllan.
Ifall fotbollskarriären aldrig riktigt tog fart blev Claudios tränarkarriär något helt annat. Han började dock långt ner i seriesystemet i Campania Puteolana innan han fick chansen i Cagliari, som vid den här tiden harvade i Serie C.
Claudio Ranieri lyckades föra “Gli isolani” hela vägen till Serie A och efter den fina prestationen var han ett hett villebråd bland de större klubbarna på Apenninska halvön.
Napoli, som vid den här tiden var en något kaotisk klubb efter framgångsåren med Maradona, lyckades övertala Romsonen att krita på. Ranieri återfick stabilitet i klubben innan han gick vidare till Fiorentina där han lyckades vinna en Coppa Italia-titel 1996 (vilket är en av få titlar som Viola lyckats vinna i modern tid). Efter det var det dags för Ranieris första utlandsäventyr när han tog över den spanska storklubben Valencia. Där lyfte han en Copa del Rey-pokal 1999.
Efter en säsong i Atletico Madrid skrev romaren på för Chelsea där han under fyra säsonger lade fundamentet till det lag som under Abramovich-eran skulle skörda stora framgångar.
Efter ytterligare en säsong i Valencia återvände Ranieri till Italien. Och nu var det en annan dimension på klubbarna. Claudio tränade i tur och ordning Juventus, Roma och Inter från 2007 till 2012. Han var starkt bidragande till återuppbyggandet av Juventus, som efter Calciopoli tvingats ner i Serie B. I Roma var han den hemska hemmamatchen mot Sampdoria (där Roma tappade 1-0-ledning i paus till förlust 1-2) ifrån att vinna en scudetto 2010. Sejouren i Inter blev mindre lyckad och efter det valde Claudio att slänga sig ut i fotbollseuropa igen. Denna gång till Frankrike och Monaco (2012-2014) därefter blev det en kort sejour som grekisk förbundskapten innan han tog över som huvudtränare i Leicester.
Och det var i klubben från östra Midlands som Claudio Ranieri skulle stå för det största mirakel som skett i den moderna fotbollen. Styckarsonen från San Saba, uppväxt på gatorna i Testaccio, erövrade fotbollsvärlden när han förde Leicester till ligatiteln i Premier League 2015-16 framför storklubbar som Liverpool, Arsenal, Manchester United, Manchester City och Chelsea. Efter succén blev han utnämnd till Grande Ufficiale dell'Ordine al Merito della Repubblica Italiana av president Mattarella, vilket är den tredje graden av ridderlighet i Italien. Spelarna som var med och tog VM-gulden 1982 och 2006 har fått utmärkelsen i andra graden. Alltså en grad under Claudio Ranieri. Han är i sällskap med storheter som operasångarna Luciano Pavarotti och Andrea Bocelli, regissören Federico Fellini samt den tidigare amerikanske presidenten John F Kennedy.
Efter en säsong vardera i Nantes och Fulham svarade Claudio “presente” när Totti kallade Ranieri till ett Roma i fritt fall efter att Di Francesco blivit uppsagd och Monchi sagt upp sig på grund av det. Med sitt lugn och disciplin återinförde Ranieri ordning och reda och Roma slutade på en sjätteplats i Serie A. Säsongen därefter fick han återigen ta ett krisande lag mitt under brinnande säsong och återigen var det Di Francesco han fick ersätta, men denna gång var det Sampdoria som bad om Ranieris tjänster.
“Er Fettina” styrde ännu en gång upp en klubb och en trupp, till synes i fritt fall, till stabila placeringar i Serie A fram tills han 2021 valde att inte förlänga sitt kontrakt trots konstant uppvaktning av Sampdorias klubbledning. På ålderns höst accepterade dock Ranieri ett sista uppdrag i England och Watford innan han efter säsongen 2022, vid 70 års ålder, planerade att gå i pension.
Men finns det en plats och ett lag, utöver Rom och Roma, som har en speciell plats i Ranieris hjärta så är det Cagliari och ön Sardinien, där han fick sitt genombrott som ung tränare. Nu var "Gli isolani” illa ute i Serie B och när klubbledningen hörde av sig till en pensionerad Ranieri, som njöt av det goda livet i Castelnuovo Berardenga (strax utanför Siena i Toscana) tillsammans med sin fru Rosanna, kunde han inte säga nej.
Med Ranieri vid rodret stod laget för en mirakulös vändning under vårsäsongen och lyckades ta sig upp i Serie A. Sir Claudio blev övertalad att stanna kvar även under debutsäsongen i Serie A och förde laget till en “salvezza”.
Nu var tiden inne. 72 år ung var det dags för Ranieri att en gång för alla luta sig tillbaka i gungstolen på altanen i hans älskade lanthus i Castel Berardenga. Men ödet ville annat. Ödet ville att en amerikan skulle köra hans älskade Roma ner i skiten efter en rad katastrofala felrekryteringar och nu var det den amerikanen som bad Sir Claudio komma och träffa honom i London.
Återigen svarade Claudio “presente” när Roma kallade. Laget var totalt under isen och parkerade fyra poäng från nedflyttning. Supportrarna var i uppror mot klubbledningen, protestaktioner genomfördes och spelarna buades ut på hemmaplan. Men blotta uppenbarelsen av Claudio Ranieri räckte för att gjuta olja på vågorna. Supportrarna ställde sig bakom Ranieri direkt och efter en del faderliga tillsägelser så upphörde även buandet gentemot spelarna. Han gjöt nytt mod i spelartruppen som sakta men säkert byggde upp självförtroendet igen.
"Det finns fortfarande de som inte tittar på nollorna på kontrakten. Ända in i döden med Claudio Ranieri."
Han skapade på kort tid ett försvarsspel som, utifrån insläppta mål, under 2025 är bäst i klASSEn. Och nu står vi här, när april blivit maj, med ett Roma som har spelat 18 matcher utan att förlora (13 vinster och fem kryss) och har häng på en Champions League-plats med fyra omgångar kvar av Serie A.
En gång är ingen gång, men två gånger är en vana sägs det. Vad ska man då säga om Claudio Ranieri som gång på gång under sin tränarkarriär gjort det till synes omöjliga i klubb efter klubb?
Spelartruppen har under våren försökt övertala honom att fortsätta. Dan Friedkin ska ha erbjudit Ranieri sju miljoner euro netto i årslön för ytterligare en säsong på bänken. Men Sir Claudio har vänligen men bestämt sagt “basta”.
Claudio vill avsluta på topp. I staden och klubben i hans hjärta. Med att göra det han är bäst på av alla: Att göra det omöjliga möjligt.
Källor: ilromanista.eu, calciomercato.it, gamberorosso.it, siamolaroma.it, la nazione.it
“Man behövde delta i mässan. Annars fick man inte spela. Men efter att vi tillbringat en timme i kyrkan fick vi spela fotboll, men även basket och vollyboll”. Berättar Claudio i sin självbiografi "Se vuoi provarci fallo fino in fondo".
Men han blev även snabbt ett känt ansikte i Testaccio, eftersom pappa Mario drev en “macelleria” (köttbutik) där. Claudio fick snabbt smeknamnet “Er Fettina” (den tunna skivan), som refererade till faderns yrke som styckare, trots att han knappt var i pappas affär och aldrig skärde upp några köttskivor, enligt Sergio Rosi (historisk president för Roma Club Testaccio). Men Claudio var inte helt arbetsbefriad. Han fick hjälpa pappa med hemleveranser till kunderna. Alessandro Cochi berättar för tidningen Leggo att hans morfar var kund och fick sitt kött levererat av Claudio: “De slängde ofta lite käft med varandra eftersom min morfar var känd som laziale”, berättar han för tidningen Leggo.
Som tolvåring började Claudio spela i supporterlaget till AS Roma, “Dodicesimo Giallorosso”. De tränade på Tre Fontane, där även AS Romas ungdomsverksamhet höll till, och tack vare det blev han upptäckt av Helenio Herrera, som vid det här laget var huvudtränare för Roma.
Claudio blev vid 16 års ålder erbjuden ett kontrakt med hans kära AS Roma och han lyckades ta sig hela vägen upp till A-laget, där det dock bara blev sex matcher för den hårdföre ytterbacken. Karriären fortsatte sedan på de mindre, men ack så fina, scenerna i södra Italien i Catanzaro, Catania och Palermo innan han som 35-åring lade skorna på hyllan.
Ifall fotbollskarriären aldrig riktigt tog fart blev Claudios tränarkarriär något helt annat. Han började dock långt ner i seriesystemet i Campania Puteolana innan han fick chansen i Cagliari, som vid den här tiden harvade i Serie C.
Claudio Ranieri lyckades föra “Gli isolani” hela vägen till Serie A och efter den fina prestationen var han ett hett villebråd bland de större klubbarna på Apenninska halvön.
Napoli, som vid den här tiden var en något kaotisk klubb efter framgångsåren med Maradona, lyckades övertala Romsonen att krita på. Ranieri återfick stabilitet i klubben innan han gick vidare till Fiorentina där han lyckades vinna en Coppa Italia-titel 1996 (vilket är en av få titlar som Viola lyckats vinna i modern tid). Efter det var det dags för Ranieris första utlandsäventyr när han tog över den spanska storklubben Valencia. Där lyfte han en Copa del Rey-pokal 1999.
Efter en säsong i Atletico Madrid skrev romaren på för Chelsea där han under fyra säsonger lade fundamentet till det lag som under Abramovich-eran skulle skörda stora framgångar.
Efter ytterligare en säsong i Valencia återvände Ranieri till Italien. Och nu var det en annan dimension på klubbarna. Claudio tränade i tur och ordning Juventus, Roma och Inter från 2007 till 2012. Han var starkt bidragande till återuppbyggandet av Juventus, som efter Calciopoli tvingats ner i Serie B. I Roma var han den hemska hemmamatchen mot Sampdoria (där Roma tappade 1-0-ledning i paus till förlust 1-2) ifrån att vinna en scudetto 2010. Sejouren i Inter blev mindre lyckad och efter det valde Claudio att slänga sig ut i fotbollseuropa igen. Denna gång till Frankrike och Monaco (2012-2014) därefter blev det en kort sejour som grekisk förbundskapten innan han tog över som huvudtränare i Leicester.
Och det var i klubben från östra Midlands som Claudio Ranieri skulle stå för det största mirakel som skett i den moderna fotbollen. Styckarsonen från San Saba, uppväxt på gatorna i Testaccio, erövrade fotbollsvärlden när han förde Leicester till ligatiteln i Premier League 2015-16 framför storklubbar som Liverpool, Arsenal, Manchester United, Manchester City och Chelsea. Efter succén blev han utnämnd till Grande Ufficiale dell'Ordine al Merito della Repubblica Italiana av president Mattarella, vilket är den tredje graden av ridderlighet i Italien. Spelarna som var med och tog VM-gulden 1982 och 2006 har fått utmärkelsen i andra graden. Alltså en grad under Claudio Ranieri. Han är i sällskap med storheter som operasångarna Luciano Pavarotti och Andrea Bocelli, regissören Federico Fellini samt den tidigare amerikanske presidenten John F Kennedy.
Efter en säsong vardera i Nantes och Fulham svarade Claudio “presente” när Totti kallade Ranieri till ett Roma i fritt fall efter att Di Francesco blivit uppsagd och Monchi sagt upp sig på grund av det. Med sitt lugn och disciplin återinförde Ranieri ordning och reda och Roma slutade på en sjätteplats i Serie A. Säsongen därefter fick han återigen ta ett krisande lag mitt under brinnande säsong och återigen var det Di Francesco han fick ersätta, men denna gång var det Sampdoria som bad om Ranieris tjänster.
“Er Fettina” styrde ännu en gång upp en klubb och en trupp, till synes i fritt fall, till stabila placeringar i Serie A fram tills han 2021 valde att inte förlänga sitt kontrakt trots konstant uppvaktning av Sampdorias klubbledning. På ålderns höst accepterade dock Ranieri ett sista uppdrag i England och Watford innan han efter säsongen 2022, vid 70 års ålder, planerade att gå i pension.
Men finns det en plats och ett lag, utöver Rom och Roma, som har en speciell plats i Ranieris hjärta så är det Cagliari och ön Sardinien, där han fick sitt genombrott som ung tränare. Nu var "Gli isolani” illa ute i Serie B och när klubbledningen hörde av sig till en pensionerad Ranieri, som njöt av det goda livet i Castelnuovo Berardenga (strax utanför Siena i Toscana) tillsammans med sin fru Rosanna, kunde han inte säga nej.
Med Ranieri vid rodret stod laget för en mirakulös vändning under vårsäsongen och lyckades ta sig upp i Serie A. Sir Claudio blev övertalad att stanna kvar även under debutsäsongen i Serie A och förde laget till en “salvezza”.
Nu var tiden inne. 72 år ung var det dags för Ranieri att en gång för alla luta sig tillbaka i gungstolen på altanen i hans älskade lanthus i Castel Berardenga. Men ödet ville annat. Ödet ville att en amerikan skulle köra hans älskade Roma ner i skiten efter en rad katastrofala felrekryteringar och nu var det den amerikanen som bad Sir Claudio komma och träffa honom i London.
Återigen svarade Claudio “presente” när Roma kallade. Laget var totalt under isen och parkerade fyra poäng från nedflyttning. Supportrarna var i uppror mot klubbledningen, protestaktioner genomfördes och spelarna buades ut på hemmaplan. Men blotta uppenbarelsen av Claudio Ranieri räckte för att gjuta olja på vågorna. Supportrarna ställde sig bakom Ranieri direkt och efter en del faderliga tillsägelser så upphörde även buandet gentemot spelarna. Han gjöt nytt mod i spelartruppen som sakta men säkert byggde upp självförtroendet igen.
"Det finns fortfarande de som inte tittar på nollorna på kontrakten. Ända in i döden med Claudio Ranieri."Han skapade på kort tid ett försvarsspel som, utifrån insläppta mål, under 2025 är bäst i klASSEn. Och nu står vi här, när april blivit maj, med ett Roma som har spelat 18 matcher utan att förlora (13 vinster och fem kryss) och har häng på en Champions League-plats med fyra omgångar kvar av Serie A.
En gång är ingen gång, men två gånger är en vana sägs det. Vad ska man då säga om Claudio Ranieri som gång på gång under sin tränarkarriär gjort det till synes omöjliga i klubb efter klubb?
Spelartruppen har under våren försökt övertala honom att fortsätta. Dan Friedkin ska ha erbjudit Ranieri sju miljoner euro netto i årslön för ytterligare en säsong på bänken. Men Sir Claudio har vänligen men bestämt sagt “basta”.
Claudio vill avsluta på topp. I staden och klubben i hans hjärta. Med att göra det han är bäst på av alla: Att göra det omöjliga möjligt.
Källor: ilromanista.eu, calciomercato.it, gamberorosso.it, siamolaroma.it, la nazione.it
