Det var upplagt för fest på Stadion på söndagseftermiddagen. Det 20:e guldet var redan himma och läktarna var i det närmaste fullsatta av partysugna malmöiter som såg fram emot att få fira sina hjältar efter en alldeles utmärkt allsvensk säsong där guldet bärgades i Norrköping för tre omgångar sedan.
Och ja, fest blev det på sätt och vis, men mest efter de spelade 90 minuterna när väl Mästarna kunde hyllas.

När det gäller matchen så gjorde MFF ingen usel insats, inte alls. Man ställde upp med en nykomponerad backlinje med Vindheim och Lewicki på kanterna och Bengtsson och Hadzikadunic i mitten då Tinnerholm var avstängd och Safari och Brorsson skadade.
På mittfältet flankerade Svanberg och Berget Rakip och Christiansen och på topp startade Rosenberg och Jeremejeff.

MFF började matchen bra med mycket bollinnehav och varierat spel. Efter ett par halvchanser fick Jeremejeff ett volleyläge där han träffade ribban med ett bra avslut. Häcken såg dock i vanlig ordning välorganiserade ut och kom upp i ett par attacker där man frestade MFF-keepern Fredrik Andersson med några avslut från distans.

Känslan var dock att MFF hade matchen i ett relativt stabilt grepp, chanser skapades, intensiteten var trots matchens ringa betydelse god och jag satt tillbakalutad och tillfreds med att vi snart skulle få hål på Hisingslaget.
Då fick Häcken en lite tveksamt dömd hörna som på ett alldeles för enkelt sätt nickades in av Juhani Ojala i den 32:a matchminuten.
Dålig defensiv aggressivitet i  MFF:s huvudspel och bortaledningen var ett faktum.

Direkt därpå skapade MFF ett par farligheter men Häcken höll undan och 0-1 stog sig till pausvilan.

Malmö FF kom in i andra halvlek med fortsatt hygglig intensitet och fortsatte att äga mycket boll och skapa chanser, men Häckens målvakt Peter Abrahamsson var synnerligen duktig och gjorde flera fina räddningar på MFF:s avslut.

I stället kom Häcken upp i en sällsynt attack och efter en smart sidledspassning avslutade Faltsetas kyligt in 0-2 i Fredrik Anderssons vänstra hörn.
Inte helt rättvist sett till matchbilden kanske, men samtidigt är jag den förste att skriva under på att effektivitet är det viktigaste i fotboll. Att äga boll men inte utnyttja det är bara en falsk trygghet.

MFF anno 2017 är dock ett lag som hatar att förlora, alldeles oavsett om att matchen är betydelselös, så hemmalaget fortsatte att trumma på och till slut kom reduceringen i den 84:e minuten.
På ett inlägg från höger kunde MFF:s bäste spelare för dagen, Jo Inge Berget, cykelsparka in 1-2 i bortre gaveln. Ett oerhört vackert mål från vår bäste målskytt 2017.

Tyvärr lyckades MFF inte få till en riktigt bra slutforcering och Häcken kunde till slut säkra en bronspeng tack vare segern och Malmö FF fick acceptera att man "bara" vann Allsvenskan med sju poäng före AIK. 

Det saknades det lilla extra i MFF idag. Effektiviteten framåt lös med sin frånvaro och beslutsamheten framför eget mål likaså.
Häcken hade inte så mycket boll, men uppvisade en helt annan effektivitet än de redan klara mästarna.
Alltså på det hela en rättvis seger för Hisingslaget.

För Malmö FF fanns å andra sidan ingen anledning att hänga läpp. Allsvenskan har spelats av på ett imponerande sätt och efter slutsignalen hyllades laget och  legendarer (eller deras anhöriga) kallades fram och representerade var och en de 20 SM-gulden föreningen har vunnit.
För att nämna några fanns Rolf Tejpen Björklund, Staffan Tapper, Krister Kristensson och Daniel Andersson på innerplan och representerade olika guldår.

Men Malmö FF idag är inte sämre än att man kan tänka utanför boxen, så för att lämna över Lennart Johanssons pokal till Kapten Rosenberg hade man valt en före detta MFF-spelare som faktiskt inte har vunnit SM-guld med MFF (men än är det inte försent).
Spelaren som lämnade över pokalen var ingen mindre än Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna och urmalmöiten Zlatan Ibrahimovic.

Ett värdigt slut på en vacker säsong. Tjugo SM-guld, tjugotre seriesegrar och två stjärnor.
Malmö FF är i särklass i Svensk Fotboll inför kommande säsong, må det fortsätta så.