”Man blir alltid lite ödmjuk när man kommer hem”

Ola Toivonen är född och uppvuxen i Degerfors. Det var där han tog sina första steg som seniorspelare, fostrades i den klassiska bruksortsmentaliteten – och det var där grunden till hans långa och framgångsrika karriär lades. 

Hur känns det att åka tillbaka till Degerfors, nu som ledare i Malmö FF?
– Det är rätt lugnt numera. Första gången som spelare var det lite speciellt, men nu som ledare har det varit ganska odramatiskt. Vi har ju haft ett par bra matcher där uppe också, så jag har kunnat sitta ganska avslappnad på läktaren. Men det är alltid kul att komma hem, träffa några kompisar och familjen.

Vad har du kvar i Degerfors i dag?
– Allt, faktiskt. Mamma, pappa, syskon. Hela familjen är kvar där.

Vad känner du när du kör in i stan, mot Stora Valla?
– Det är inte så att det pirrar i magen, men det är klart att det finns en värme. Det finaste med att komma till Degerfors är att träffa alla de som fanns där när jag var ung. Vissa av dem är kvar i klubben än idag, i bakgrunden, och det är alltid fint att se dem.

Vilken roll spelar Degerfors IF för dig i dag?
– Klubben kommer alltid att betyda något för mig. Jag tycker det är jätteroligt att det går bra för dem. Och Patrik Werner, sportchefen, är en god vän som gör ett fantastiskt jobb där. Men det är nog folket och familjen som drar mest. Det är där vi firar midsommar, jul, nyår. Det är hemma.

Har du något speciellt minne från tiden som spelare i Degerfors?
– Ja, de där första målen i A-laget sitter kvar. Och känslan av att ha gått från att titta på de stora allsvenska spelarna till att själv vara på planen – det var stort.

Hur fostrades du som spelare i Degerfors?
– Det var en rätt kaxig mentalitet, på ett ödmjukt sätt. Lite som i Malmö FF. Man skulle alltid vinna. Det var ingen "big deal" om det kom lag från Stockholm – vi skulle vara bättre ändå. Samtidigt var det mycket ödmjukhet också: bära vatten, ta hand om material, visa respekt. De äldre satte nivån, och det har präglat mig mycket.

Är det en kultur du försöker föra vidare i Malmö FF?
– Absolut. Det har alltid funnits en sådan kultur och tradition i MFF av att de äldre leder vägen, men också ger plats åt de unga. Det var så när jag kom hit som spelare, och det är så vi försöker jobba nu också, jag och Daniel.

Hur tänker ni kring unga spelare och deras utveckling i MFF idag?
– Vi försöker se hela människan, inte bara fotbollsspelaren. Hur är de i motgångar, hur hanterar de att byta miljö? Det är mycket som påverkar. Vi har blivit bättre på att ge stöd, särskilt till de unga spelarna från andra länder. Alla i klubben sluter upp för att hjälpa dem trivas.

Hur ser du på skillnaderna mellan MFF och Degerfors som klubbar?
– Det finns såklart stora skillnader i resurser och förutsättningar. Men mentaliteten är rätt lik. Den där kaxigheten – att våga tro på sig själv och sin klubb – den finns i båda.

Stora Valla har ju förändrats en del. Vad tycker du om det?
– Det är klart att jag gillade den gamla stilen. Träläktarna, stenmuren – det var charmigt. Man visste var alla stod. Men nu börjar det se ut som en riktig arena, och det är väl både på gott och ont.

Känner du dig fortfarande hemma i Degerfors?
– Ja, verkligen. Det är bara det att jag inte är där lika ofta längre. Livet är här i Malmö nu, med familj och jobb. Men när jag väl kommer dit så är det inga konstigheter.

Och hur ser du på söndagens match?
– Det blir en god kamp, hoppas jag. Vi behöver studsa tillbaka efter en tuff period. Men det är som jag säger till grabbarna: det är bara fotboll. Släpp loss, spela. Då är vi tillräckligt bra.
Vill du ha en kortare version till matchprogrammet eller sociala medier också?