Måndag morgon: Avslaget. Vilken dröm.

Hösten 1986 spelade Malmö FF i Cupvinnarcupen. Efter att enkelt ha avfärdat ett sorgligt uselt Apollon Limassol i den första rundan ställdes vi mot albanska 17 Nentori Tirana i den andra omgången. Besvärligt nog spelades matcherna mitt i det allsvenska slutspelet – förbundet nöjde sig ju inte med en rak serie på den tiden – och laget åkte ner till Albanien för en onsdagsmatch mittemellan semifinal (där Norrköping slagits ut, fast bara på bortamål) och den första finalen (där AIK väntade).

Nere i Tirana vann vi med 3-0.

Returen hemma spelades två veckor senare, fyra dagar efter att guldet säkrats via en klassisk 5-2-triumf – Lasse 3, Masse 2 – i den andra finalmatchen. Möjligen kunde det på förhand höjas varningsflagg mot saker som underskattning och att SM-guldfirandet urlakat spelarkropparna. Men egentligen? Nej, det kändes avgjort.

Matchdagen gjorde rykten gällande att de albanska spelarna inför hemresan till andra sidan järnridån spottats på stan shoppandes märkesjeans, läskeblask och andra läckra produkter sprunga ur det västerländska konsumtionssamhällets skaparkraft. Ingen aning om detta bara var trams från elaka tungor eller om det faktiskt låg nån sanning i observationerna. Men uppgifterna inympade i alla fall en känsla av att 17 Nentori Tirana inte heller, som man brukar säga nuförtiden, riktigt trodde på det.

På kvällen onsdagen den 5 november 1986 var vädret bottenlöst uselt. I ösregn bevittnade jag en av de mest händelselösa MFF-matcher jag någonsin sett. Mot slutet vill jag minnas att Leif Engqvist hade en boll i utsidan av stolpen. Annars hände intet. Och åter intet.

Men det räckte ju. Via 0-0 gick vi vidare till kvartsfinal. Där så småningom Ajax med Marco van Basten och Frank Rijkaard skulle bli för svåra.

Då som nu i veckan stod vi där på plan med ett tremålsöverläge att försvara. RFS Riga-spelarna lät sig väl i och för sig varken förledas eller förtrollas av västerländskt överflöd, men känslan var ungefär densamma som för knappt 39 år sen. Visserligen hände det mer nu – oändligt mycket mer – den här gången. Vi både gjorde mål och släppte till några onödiga chanser. Men överlag: en rätt sömnig, händelselös och avslagen match.

Jag noterade att det här och där klagades på underhållningsvärdet. Att vi inte gick hårdare för att göra fler mål, att det rullades runt och att vi nöjde oss med att ”bara” vinna med 1-0. Men … det gjorde vi ju inte? Vi vann med 5-1 och spelade av matchen utan att förta oss?

Som jag uppfattade det var i alla fall inte klagolåten lika högljudd som efter Klaksvik borta ifjol. Då tycktes en del bli skogstokiga över att vi släppte in ett mål på övertid och därmed förlorade matchen. Bara det att vi inte gjorde det. Förlorade alltså. Vi ledde med 6-3 och släppte i matchens sista skälvande sekunder in en reducering till 6-4. Avancemanget var aldrig hotat. Visst, ett insläppt MFF-mål skaver alltid, det kommer man inte ifrån, och i ärlighetens namn innebar den där frisparken som smet in också att Sverige som land gick miste om 0,125 poäng i UEFA:s nationsranking. Men jag hade, och har, ändå lite svårt att förstå upprördheten vid såna här tillfällen, när det ändå är två matchers sammanlagda resultat som räknas.

Imorgon väntar första mötet med FCK. Returen nästa vecka blir gissningsvis nåt helt annat än en drömlikt skön och avslagen defilering mot kassaskåpsseger.

Men vi får ju gärna bädda fint imorgon.