På dessa saker tänkte jag när jag cyklade hem från gårdagens möte med nästjumbon. Efter en första halvlek som nånstans var relativt okej följde en andra halvlek som i mina ögon var dålig. För att inte säga bedrövlig. En bedrövlig fotbollsmatch mellan två bedrövliga lag, där det ena bedrövliga laget visserligen hade mer av spelet – ”spelet” – men som konsekvent sumpade alla de halv- och hellägen som uppstod med bedrövliga avslut. Det andra bedrövliga laget lyckades faktiskt vara ännu lite sämre, men kostade ändå på sig att missa en straff och att åtminstone prestera ett par fräsande avslut på de lägen man trots allt fick. Så oavgjort var inte orättvist och hur jag än letar hittar jag ingen tröst i bedrövelsen. Tvärtom: nästan hela året har jag stört mig på den bortskämda mur av gnäll, trams kring ”kravställande” och ständiga fultolkande av vad Rydström säger och gör som dominerat forum och sociala medier. Men denna söndagskväll som detta skrives finner jag det svårt att inte stämma in i klagokören.
Med viss avund tänker jag på lagen på allas – eller i alla fall mångas – läppar just nu. Mjällby ångar på mot ett sensationellt SM-guld och Bodö/Glimt utklassade sig in i Champions League, samtidigt som de leder den norska Eliteserien (visserligen bara på målskillnad, men ändå). Dels är jag såklart avundsjuk på att de framstår som välsynkade kollektiv, fysiskt starka lag där alla vet vad de ska göra och där spelare är, eller i alla fall framstår som, handplockade för sina egenskaper, så att de tillåts skina genom att göra det de är bäst på. Det är en del av avundsjukan.
Den andra handlar om vad jag tänker att deras supportrar upplever just nu. Då är vi tillbaks på de där tankarna i början. Supportrarna till de båda gultröjade lagen får också tappa andan av lycka och storögt gapande ta in att barriärer bryts; deras klubbar förmår just nu göra det som tidigare tyckts omöjligt.
Det skrivs en del om dem. En Offside-artikel berättar om Mjällbys noggranna målstyrning mot ständig förbättring. Men alla framgångsfaktorer känns inte lika managementorienterat hypermoderna: Hasse Larsson sköter sportchefsrollen sedan många år tillbaka, och han gör det utan dator. Så sent som i början av 2025 leddes scoutingverksamheten av en man som jobbade deltid som brevbärare. En artikel i Sydsvenskan berättar hur sportchefen och klubbchefen löste behovet av en ideellt arbetande materialare genom att fråga staketrävarna vid en träning.
Både Bodö och Mjällby tycks, i alla fall delvis, omfamna kusinen-från-landet-narrativet och göra det till sitt. Det pratas om familjekänslan. Den tajta gruppen.
I slutet av samma Sydsvenskanartikel avslutas med ett intressant citat från MAIF:s klubbchef.
”Jag tror att den lugna miljön här på Strandvallen underlättar för våra ledare, spelare och anställda. Men vem vill inte ha lugn och ro på sin arbetsplats.”
Malmö FF kommer säkert, förr eller senare, kunna återta topplatsen i svensk fotboll. Men det där sista, lugnet och ron, det har jag gett upp om. När det gäller tonläge blir vår stolta historia rentutav något av ett ok. Apropå brytandet av barriärer kvalificerade sig vår lag visserligen till Europa League, en riktigt bra prestation egentligen, men jag tycker mig märka att firandet är ljummet. Vi vid sidan om muttrar saker som ”dom där Sigma var rätt kassa, dom skulle vi ju slå” eller ”det här spelet räcker inte till mot bättre lag”. Europa League? Vi har varit där förut. Inget nytt, inget som gör oss så värst sprudlande överlyckliga.
Jag tvivlar inte på att elitidrottspersoner är annorlunda funtade än de flesta andra, kanske är det precis som många av dem säger, de mår bara bra av press. Men oavsett hur mycket vi slänger oss med plattityder såsom ”kan man inte hantera press ska man inte spela i Malmö FF” tänker jag ändå att det finns någon form av gräns för den externa pressen, den som kommer utifrån … om inte annat kanske det är idé att fundera kring vilken typ av energi den skapar? Alltså, vid vilken nivå hjälper snarare än stjälper pressen utifrån? Det skulle jag gärna vilja veta.
Det är måndag morgon. Så låt oss trots vårt famlande fotbollslag försöka börja veckan på en positiv not. För någonstans vill jag mena att Mjällbys och Bodös framgångssagor ändå skänker hopp även åt oss. Ett lyckat recept för en klubb är förvisso inte nödvändigtvis vägen till framgång för en annan. Även om Malmö FF kan lära sig av de gultröjade ledarlagen belyser exemplen ovan att det bästa kanske inte alltid vore att kopiera exakt allt de gör rätt av. Samma sak passar inte alla, och dessutom är liksom en av grundförutsättningarna för all sport att alla inte alla vinna. Men i alla fall: Mjällby och Bodö, två klubbar som befann sig i lägre serier så sent som 2019 respektive 2017, visar att med målmedvetet arbete – som kanske kombinerar både moderna och mer analoga metoder; som gifter ihop nytänkande ynglingar med griniga gamla gubbar/tanter – är det möjligt att hitta vägar framåt. Att vinna segrar som tidigare framstod som ovinnbara.
Jag väljer att se det som att allt, möjligen, inte är förlorat för evigt. Inte ens för Malmö FF.
Hursomhelst. Nu ska det bli skönt med ett par veckors landslagsuppehåll.
