Måndag Morgon - Delat ansvar för vårens debacle

Det är måndag morgon och arbetsveckan inleds med vetskapen om att vi just har förlorat ganska rättvist mot ärkerivalen IFK Göteborg. Vi vet också att det inte kom som en blixt från klar himmel, utan tvärtom efter ett helt alfabet av tecken i skyn efter denna famlande, svaga MFF-vår.

Vi är alltså inte i något läge där man glatt utropar "Upp på hästen igen bara!" utan vi måste förhålla oss till att vi över tid (snart en halv säsong) är ett ojämt, uddlöst mittenlag i Allsvenskan.
Tabellen ljuger inte och man kan heller inte peka på andra, underliggande, siffror som pekar i någon annan riktning. MFF är de facto inte ett topplag när sommaren nalkas 2025.

Det är naturligtvis en aning chockerande vid första anblicken, för Henrik Rydströms lag defilerade ju hem serien för ett drygt halvår sedan med en segermarginal på elva poäng. Visserligen fick man viss kritik för Europaspelet, men avancemang till ligaspelet i Europa League kan aldrig ses som ett misslyckande. Kryddar man dessutom anrättningen med cupguldet var fjolårssäsongen resultatmässigt historiskt bra.

Så hur hamnade vi där vi är nu? Svaren är många beroende på vem man frågar, men skall man bena ut det lite är det inte svårt att se att det är ganska många olika saker som har gått fel samtidigt, och som alla vet är allsvenskan fortfarande tillräckligt jämn för att det skall straffa sig att göra flera misstag under kort tid.

Tittar man på truppbygget är det fullt rimligt att göra en utvärdering när nästan halva den allsvenska säsongen har gått. Vi har spelat 12 av 30 allsvenska matcher och närmar oss alltså Halvtid. Vi har mött några tuffa toppkonkurrenter, men också en hel drös med svagare lag och resultatet har varit, milt uttryckt, blandat.

Jag skall inte beskriva MFF:s spel hittills, alla har ögon att se med och vi har de resultat vi har, men det kan ju vara lite intressant att se vilka olika saker som inte blivit som vi tänkt och vem som eventuellt bär ansvaret.

Truppbygget har alldeles uppenbart fallerat. Snacket om en historiskt bra trupp som hade kunnat ställa upp med två olika allsvenska guldelvor har fått sig en allvarlig törn när verkligheten har kommit ifatt kartan. Många av namnen på pappret har visat sig vara antingen oanvändbara eller klart sämre än sitt rykte. Få, om ens någon har visat sig överraska positivt.

Tunga namn med snygga allsvenska meriter har värvats in utan att ens vara en skugga av sitt stolta rykte. Anton Tinnerholm och Stefano Vecchia är givetvis de jobbigaste exemplen, men Sead Haksabanovic och Arnor Sigurdsson är också spelare som i alla fall hittills är så märkta av sin skadehistorik att de är ljusår från den form som en gång förde dem utanför allsvenskan.

Den här typen av värvningar faller ju tungt på sportchef Daniel Andersson och även om Ninja-Danne givetvis har breda felmarginaler efter många års utmärkt arbete, är det oroväckande att fingertoppskänslan svikit så frekvent de senaste transferfönstren.

Inte heller de friska värvningarna som Emmanuel Ekong eller Johan Karlsson har varit något som har höjt kvalitet i truppen, utan de har på sin höjd gjort habila insatser utan att på något sätt glänsa. Återigen undrar man över både scouting, framförhållning och beslutsprocess. Kan man inte hitta starkare kort?

Vissa saker är kanske mindre lätta att förutse. Förra året levererade våra offensiva spelare mängder med mål och vi landade på 67 gjorda mål efter 30 omgångar. Trots att Sebastian Nanasi, som var fenomenal under våren, försvann fortsatte det helt OK under hösten tack vare att Hugo Bolin och Taha Ali växeldrog och AC kom tillbaka i form.

I år är det inte fel att säga att alla våra offensiva spelare har varit ur form eller skadedrabbade. AC har varit ganska bra, men har endast kunnat spela då och då. Isaac Kiese Thelin, Erik Botheim, Hugo Bolin och Taha Ali har alla varit en skugga av sitt bästa jag. Haksabanovic, Sigurdsson och Ekong har som tidigare nämnts inte kompenserat för detta.

Unge Daniel Gudjohnsen ser intressant ut, men hans intentioner väger inte heller upp att de andra är ur slag och Oliver Berg tycks ha stagnerat helt i en roll som en okreativ vattenbärare och han är ljusår från det offensiva spelgeni han en gång var i Kalmar.

Det här med form är ett diffust begrepp och ansvaret faller givetvis både på spelarna individuellt och på tränarstaben. Alla har svackor ibland, men när så många spelare samtidigt går ner sig är jag böjd att hålla tränarna och det medicinska kollektivet ansvariga till största delen. Det känns som att man inte har lyckats parera den ovanliga försäsongen på bästa sätt. Lägg till svaga värvningar som inte har kunnat stötta upp, så blir situationen än mer problematisk.

Är det då bara dålig form som gjort vårt anfallsspel helt ofarligt jämfört med förra säsongen? Nej, det är nog bara halva sanningen. En del kan skyllas på problem som börjar bakifrån. En osäker målvaktssituation och en backlinje som ofta saknar sin naturlige ledare, Pontus Jansson. Med en otrygg defensiv hämmas kreativiteten och friheten offensivt.

Sergio Peña saknas också. Även om Otto Rosengren har varit det lysande undantaget under MFF:s tunga vår och LASSE Berg Johnsen sällan gör en dålig insats saknas något centralt. Peñas sätt att snabbt och precist flytta boll mellan lagdelarna och ständigt vara spelbar och på rätt plats gjorde honom rätt unik i allsvenskan.

Jag landar dock i att en rätt stor del av vår svaga offensiv beror på att de andra allsvenska lagen så sakta har börjat göra sin Rydströmläxa. I sådär fyra år har Henrik Rydström varit "the flavor of the day" i allsvenskan. Den kloka, innovativa tränaren lyfte upp Kalmar FF till ett "snudd på topplag" och tog Malmö med storm med tre titlar på två säsonger.

Det vore ju märkligt, ja rentav tjänstefel, om inte de andra allsvenska lagen vid det här laget hade börjat hitta sätt att desarmera de Rydströmska vapnen. Givetvis har det varit en stor del av de flesta tränarnas planering inför säsongen, inte minst bland toppklubbarna, att bromsa MFF:s anfallsspel och analysera hur man tar sig ur Rydströms relationism.

Jag tror vi ser resultatet av detta nu och det är givetvis problematiskt för vår tränare och hans stab. Inte minst känns det som att den närmast tombolaliknande uttagningen av startelvor under våren tyder på en viss vilsenhet och oro hos vår coach. Det är knappast något han själv skulle tillstå, men vi som följer MFF kan känna att självförtroendet nog har fått sig en törn.

Det vore lätt att säga att Henrik Rydström har gjort sitt och nu är sönderläst och förbrukad, men tittar man även på det ganska dysfunktionella truppbygget blir bilden mer nyanserad. Jag kan även känna att en tränare som gjort så mycket bra de senaste två åren också skall få en ärlig chans att hitta en väg ut ur sin första stora svacka.

Det är samtidigt alltid en fråga om tid. Ju längre svackan håller i sig, desto mindre blir tålamodet och du har bara styrelsens förtroende tills du en dag inte har det längre.
Personligen är jag beredd att ge både Henrik Rydström och Daniel Andersson chansen att räta upp det här och visa att de kan få MFF på rätt köl igen.

Är Rydström tillräckligt skicklig kan han, med hjälp av några starka sommarvärvningar och stigande form i den befintliga truppen, göra oss till ett topplag igen och så länge spelartruppen tror på honom anser jag att han bör vara kvar. Har han å andra sidan tappat omklädningsrummet är hans tid räknad, men jag tror och hoppas att gruppen fortfarande är i stånd att jobba för att lyfta tillsammans.

På torsdag väntar en cupfinal och om vi vinner den kan Rydström och truppen få en smula andrum, om än bara för en kort tid. Förlorar vi kan vi gå in i en tid med stora förändringar.
Malmö FF står vid ett vägskäl, den saken är helt klar.