Motala
Måndag morgon och Malmö har vunnit igen. För en MFF:are boende och arbetande i Östergötland är en vinst mot IFK Norrköping alltid lite mer värd än bara tre poäng. Hos varje fåordig kollega kan man unna sig att ana en bitter förtret, en mullrande frustration och en djup avundsjuka.
För många andra räcker den här känslan för att motivera en sju månaders prioritering av en fotbollssäsong. En måndag med hälften av fokuset på lättnad, resten på skadeglädje. Ett exempel på en av livets goda stunder.
Men baksidan av många års framgångar och gyllene dominans är att man blir bortskämd. En bortaseger när guldet redan är kört blir i stället mindre värd är tre poäng. Ett plåster på såren, en klen tröst men möjligen en liten anledning till att fortsätta tro på den där tredjeplatsen och en möjlighet till att ge sig ut på internationella äventyr även under 2026.
På tal om tröst, någon slags igenkännande upprättelse gav ändå senaste landslagsuppehållet. Jon Dahl Tomassons uppgång och fall är kanske inte helt rättvist att jämföra med Henrik Rydströms facit. Men nog finns det saker att se och lära av; hur snabbt det kan gå för en trupp att tappa riktning och en tränare att tappa förtroende.
Men utmaningen som både Malmö FF och förbundet står inför är densamma. Vad lär vi oss av detta och hur går vi vidare?
Framåt Malmö!
