Måndag morgon: Fanfare for the common man
"Det kan vara svårt att se ljuset bortom allt det grå och hitta något uppiggande i denna årstids ekorrhjul."
Måndag morgon. Förskolelämning i grått slask och en ynka plusgrad. Overall med trilskande dragkedja, udda vantar och en illa dold nysning i dörren som förhoppningsvis inte leder till ett alltför snart återseende och tidigarelagd hemfärd för femåringen.
I jobbväskan ligger en lunchlåda med rester från helgen. Ett tecken på en förhållandevis bra start på veckan, där både planering och ekonomiskt ansvarstänkande är påkopplat från början. Låt vara att jag är medveten om att mängden medhavd näring högst troligt är för liten och jag redan nu kan räkna med att lockas av både småhandlande och småätande under eftermiddagen.
Tvingas stanna vid ett av Motalas få trafikljus och bläddrar snabbt igenom radiokanalerna medan den röda lampan blänger på mig. Undviker alltför dystra omvärldsprognoser och flabbande semikändisar innan jag fastnar på den inte alltför ungdomliga men ändå publikt serverande P2.
Ett stycke rubaterat musik strömmar ur högtalarna, ett samspel mellan pukor och brassklanger utan ett tydligt drivet tempo. Den ljudliga atmosfären skapar bilder av storslagna landskap och ödsliga vidder. Lika tacksamt är det att sätta kompositonen i filmisk kontext, som ljudspår till stunden innan hjältens sista strid eller inför berättelsens slutliga avgörande.
Och det är väl som det sistnämnda den har förekommit mest, Aaron Coplands Fanfare for the Common Man, skriven 1942. Hade det inte varit för titeln så hade verket varit fruktansvärt malplacerat i en stillastående bil med gnisslande torkarblad och ett snöblandat regnströssel fallande över sig.
Mer common och vardaglig går det inte att känna sig just nu. Det kan vara svårt att se ljuset bortom allt det grå och hitta något uppiggande i denna årstids ekorrhjul. Samtidigt ska man inte klaga, med en familj att ta hand om och ett jobb att åka till. Man är igång i alla fall. Kanske kan det vara värt en fanfar en måndagsmorgon.
Lördagens tävlingspremiär såg i alla fall vädermässigt mer grön än grådassig ut. Men i spelet var det inte mycket som framstod som blommande, nya relationer som ännu inte funnit varandra och en rostighet som kommer att behöva minst ett par matcher till för att smörjas bort. Men men, 2-0 mot Öster och tre poäng i cupen. Två hörnmål och Stryger Larsen spräckte sin nolla. Vi är igång i alla fall.
Framåt Malmö!
