Måndag morgon: ”I f***in’ hate football”

För ett par veckor sedan var jag i England för att se Paul Heaton. Alltså, den före detta sångaren i The Housemartins, ett band som förmodligen är mest kända för sin a capella-tolkning av Isley-Jasper-Isleys Caravan of Love. Gruppen titulerade sig ”the fourth best band in Hull” och tryckte under några korta år i mitten av åttiotalet ur sig två skivor som båda – fortfarande! – är obegripligt bra. Jag är djupt avundsjuk på alla er som aldrig hört dem. Tänk att ha en sån formidabel drömgrej framför sig! De båda ”ordinarie” skivorna har dessutom kompletterats med ett par kompilationer, så det finns en del att utforska på Spotify. I grunden handlar det om trallvänlig, brittisk gitarrpop, men med bitska texter från vänsterkanten. Housemartins var dessutom ett sånt där sällsynt band som tycktes oförmögna att spela in dåliga låtar. Även singlarnas b-sidor var egentligen fullödiga hits allihop. Rota exempelvis fram Stand at Ease, Drop Down Dead, I Smell Winter eller I Bit My Lip, och tappa hakan över att ingen av dessa små poppärlor fick plats på original-LP:arna.

Norman Cook, bandets basist, gjorde efter splittringen solokarriär som Fatboy Slim. Paul Heaton startade The Beautiful South (vars första skivor också är bra) och spelar sedan ett antal år in under eget namn.

Paul Heaton är en fotbollsintresserad man. Hans hjärta klappar hårt för Sheffield United (som ju för övrigt är Anel Ahmedhodzics hemvist sedan ett par säsonger tillbaka). Och nu spelade han på sitt lags hemmaarena, Bramall Lane, inför runt 30 000 personer. En extra tvist i det hela, vilket ingen förstås kunde veta när konsertarrangemanget spikades, var att Sheffield United dagen innan var ett av lagen i den så kallade miljardmatchen – Premier League-playoff:et på Wembley. 

För motståndet i denna ångestmatch stod Sunderland. Sheffield United tog ledningen i första halvlek och var sedan en mirakelräddning från att göra 2-0 med en dryg kvart kvar. Nån minut senare kom kvitteringen. Och efter en felpass på mittplan i den femte övertidsminuten avgjorde Sunderland. 

Ingen Premier League för Sheffield United nästa säsong, således.

Så hur påverkade detta drama, som ur Sheffield-perspektiv fått ett så diaboliskt nattsvart slut, konserten? Dystert och vill-helst-bara-få-det-avklarat-aktigt? En motvindsresa i en bitterhetens saltöken? Inte alls. Inte på något sätt. Humöret var gott, och som många andra åldrande artister har han insett att den lika ålderstigna publiken mest är där för att höra de gamla låtarna. Så det blev en sju-åtta Housemartins-örhängen och många av Beautiful Souths tidiga grejer.

En festlig fotbollstema-detalj är att han i sina konserter presenterar sitt band inte bara med namn, utan också med deras respektive lag. Det buades gladlynt åt blåssektionens Aston Villa, Manchester City och Bolton Wanderers. Buandet blandades upp med skrockande åt trummisens Rochdale, tystnade nästan helt vid medsångerskan Rianne Downeys Celtic (hon är skotsk), och steg sen till felaktigt-domslut-höjder då Heaton glatt och med uppbyggande konstpaus förkunnade att gitarristens lag är Yorkshirerivalen Leeds United.

Och så då sångaren själv. Som sa:

”I’m Paul Heaton. I fuckin’ hate football. Sheffield United.”

Men det sades utan nåt större allvar. Och så sparkades nästa låt igång direkt.

Så. Som sagt. Ingen där tycktes låta sig påverkas av utgången i miljardmatchen. Luften vibrerade av glädje och värme. Det var fyrverkier och ballonger och Rotterdam och Caravan of Love som extranummer. 

Jag vet att Paul Heaton tidigare uttryckt att han egentligen inte har nåt emot att ha sitt lag kvar i Championship. Kanske tyckte han likadant nu, vad vet jag. Det var ju inte så kul för Sheffield United sist de var uppe.

Konsertkvällen spelade vi mot IFK Göteborg. Vi missade en straff och fick lämna Ullevi utan poäng.

Detta visste jag förstås om när jag stod där på Bramall Lane. Men jag lyckades koppla bort det. Lät det inte bekomma mig, lät det inte förstöra eller ens förmörka upplevelsen. Hela kvällen fungerade som en påminnelse om att det går att ha det riktigt festligt även när de ondskefulla fotbollsgudarna just hånskrattat dig i ansiktet. Och detta att låta sitt liv och humör helt styras av resultatet i fotbollsmatcher, det blir inte riktigt sunt i längden. Inte för mig i alla fall. Nånstans får jag leva med att De Andra vinner ibland. Vilket då gör nån annan glad. För i fotbollens natur ligger att det ena lagets mirakel är det andras fall ner i avgrunden. 

Därmed inte sagt att jag rycker på axlarna åt det som komma skall. Kan vi åtgärda alla skavankerna och svajiga formkurvor våra offensiva pjäser dras med? En väldigt basal sifferjämförelse med fjolåret berättar nämligen att det är där framme den största skillnaden finns. Så här dags ifjol hade vi gjort 34 mål, i år har vi gjort 19. Vad gäller insläppta är differensen ett ynka mål – 9 ifjol, 10 i år. Men icke desto mindre, vilken stabilitetsbetydelse innebär det faktum att vi i juli får en landslagsmålvakt i vår bur? Vad mer värvas in? Vad ger lotten oss i Europaspelet? Och kan vi blåsa liv i guldförhoppningarna på Strandvallen den siste juni?

Jodå. Det finns mycket att grunna på; mycket att fylla huvudet med.  

Men först, tre veckors respit. 

Och även om det sen inte går som vi hoppas: 

Jag tänker inte låta det förstöra sommarsemestern.