Julen står för dörren. Så här års översköljs vi i butiker, på kontor, från spellistor och radio av de gamla vanliga jullåtarna. Gissningsvis är jag inte ensam om att tycka att många av dem har man ... ja, helt enkelt hört tillräckligt många gånger vid det här laget?
För mig finns det dock en julsång som står ut. En som håller, som jag inte riktigt tröttnar på, trots att den likt så många andra också är sentimental - men den här har, vill jag mena, precis rätt tonträff i sättet den kombinerar hopp och förlorade drömmar. Jag pratar förstås om 'Fairytale of New York' av och med The Pogues (och Kirsty MacColl). Det är dessutom en sång som givits lite extra aktualitet och lokalanknytning i och med att det nyligen sattes upp en minnesplakett till dess ära vid entrén till hotell Temperance.
Hela historien finns beskriven på sydsvenskan.se , men i korthet: I november 1985 skulle The Pogues spela på Kulturbolaget. Inför konserten insjuknade sångaren Shane MacGowan i dubbelsidig lunginflammation. Spelningen genomfördes ändå, med ingen mindre än Elvis Costello (som producerat det nyss utkomna albumet 'Rum, Sodomy and the Lash') som stand-in på sång. Shane hamnade på MAS, och historien berättar att det var i feberdimmorna där som idén, och textraderna, till 'Fairytale of New York' föddes.
Själv var jag där, på Kulturbolaget (som låg på Erikslust på den tiden) den där novemberkvällen. Det borde vara ett fantastiskt minne.
Det är det inte. Inte alls.
För så här: Hösten 1985 hade jag ännu inte lämnat tonåren. Jag var en musikintresserad yngling, och Pogues hade, med sin kombo av röjig irländsk folkmusik med punkiga inslag OCH bitterljuvt skitsamma-doftande alkoholromantik - typ hälften av låtarna berörde sprit på ett eller annat sätt - slagit an mer än en sträng hos både mig och många av mina kamrater. Vi var förstås eld och lågor över att de skulle spela här i Malmö. Och trots att det var en vardagskväll gick vi, som man säger, all-in med irländsk whisky innan spelningen. Stora mängder irländsk whisky. Lite för stora mängder för min del. När vi anlände till Kulturbolaget var jag mer berusad än jag varken förr eller senare varit, ni vet så där drängigt dyngfull att det överhuvudtaget inte finns någonting roligt eller förlåtande över det, allt är bara illamående och fokus-omöjligheter, alltså full på det viset att man månader, år eller för alltid efteråt säger "jag kan aldrig mer dricka ouzo/tequila/irländsk whisky" eller vad det nu är man blivit så fruktansvärt sänkt av. Så jag kommer inte ihåg så mycket. Mer än att världen snurrade och jag gick på toaletten, den som låg direkt till vänster efter trappan upp och där urinet alltid flöt minst centimeterhögt över hela golvet. Sannolikt kräktes jag och sen - tydligen - bestämde jag mig för att ta mig hem. Kanske inte ett ur alla synvinklar alltigenom uselt beslut, men betänk samtidigt att detta var innan själva spelningen ens börjat. Jag har vaga minnesbilder av att hemfärden sker via taxi, en oerhörd extravagans på den tiden, särskilt som jag bodde ända ute i Oxie. Hur betalade jag för det? Ingen aning.
Morgonen efter vaknade jag hemma i pojkrummet och kräktes över heltäckningsmattan. Flera gånger om. Kaskadvis. Samtidigt som det gick upp för mig att jag missat alltihop kvällen innan. Framåt eftermiddagen ringde jag en kamrat som lyckats hålla sig något nyktrare och som kunde berätta om Elvis Costello sånginsats och Shane MacGowans frånvaro. Han störde sig lite på det, minns jag, tyckte att han berövats en viktig del. Han var inte lika berövad - eller bedrövad - som jag, dock.
Vad har då detta med Malmö FF att göra? Tja, ingenting egentligen. Men för att ändå prata fotboll var 1985 året då Roy Hodgsons lag inledde sin svit med fem raka seriesegrar. I slutspelet det året gick det emellertid inget vidare: Semifinalen inleddes med 1-2 borta mot IFK Göteborg. Hoppet levde, men det hade vi inget för. Hemma blev det stryk med 0-2. Sen vann Örgryte finalen.
Men jag tänker också på det där med att missa saker (pratar jag möjligen om det där som ungdomar kallar (eller möjligen kallade, de ändrar sig ju så ofta) FOMO?), och hur det känns. Det finns många minnesvärda fotbollsmatcher då jag inte varit på plats. Jag jobbade till exempel under 5-2-finalen mot AIK 1986. Var inte i Norrköping guldmatchen 2017. Inte heller var jag på plats vid Bergets sena reducering på Celtic Park 2015 eller i Thessaloniki ifjol. Jag missade till och med det som blev fjolårets guldmatch, den mot Göteborg hemma, eftersom jag var iväg på semester (en antijinx som hette duga för övrigt, tycker inte jag tackats tillräckligt för den).
Men alla dessa missade matcher gör mig inget. Jag är bara odelat glad över att de alla slutade lyckligt; för mig spelar det ingen större roll att jag inte kroppsligen var där.
Annat är det med Pogueskonserten 1985. Som ju nu i och med Malmökopplingen och den där plaketten gjorts ännu mera legendarisk och mytomspunnen, och som jag numera påminns om varje dag när jag cyklar förbi hotell Temperance på väg hem från jobb. Att jag missade den, att jag söp bort den upplevelsen, det svider fortfarande.
Så på det viset har fotbollen, i alla fall för mig, en fördel över konserter. Lyckliga matchutgångar kan man alltid bära med sig. Oavsett om man varit på plats eller ej.
Hursomhelst. Nu återstår inte så mycket mer än att önska dig, käre läsare, en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År. Låt oss hoppas att 2026 blir ljusare.
För, som det heter i sången:
I've got a feeling, this year's for me and you.
Jodå. Lyssna på låten igen, vetja. Visst låter det Malmö?
